Ingen rolig rubrik i DN idag. Artikeln av Niklas Orrenius finns endast i papperstidningen och på DN Plus. Lika bra det. För den som känner till turerna kring diverse åsiktsströmningar är det ingen nyhet. Det handlar om Svenska kyrkans förhållande till islam. Vad som kan verka vara främlingsfientligt eller inte. Hur mycket man kan kritisera religiösa bruk som omskärelse och halalslakt utan att röra sig "mot det bruna". Det handlar om gamla frågor som kvinnliga präster och hbt-äktenskap.
Men det handlar också om starka personligheter, vana vid media och vet hur man uttrycker sig för att röra upp och röra om.
Andra har tystnat för att inte hamna i skottlinjen.
Såsom i alla debatter är det väl självklart så att de som involveras tycker att det är viktiga krig att vinna. Och visst ska vi stå upp för kamp mot främlingsfientlighet och rasism, men även för åsiktsfrihet (bara vi har rätt att ha och få uttrycka motsatt åsikt) och att själv sätta etiketter på sig.
Svenska kyrkan rör på sig. Det som förr var ekumenik (har Pingstkyrkan och vi samma Gud?) är idag religionsdialog (har islam och vi samma Gud?). Att de vattentäta skotten mellan samhälle, politik, religion och kultur inte alls är så vattentäta blir mer och mer klart.
Men denna debatt är ändå inte hela Svenska kyrkan, även om frågorna rör grundläggande värderingar. Kyrkan är så mycket mer. Konfirmanderna i Skövde vet inte vem komministern på Öland är. Mammorna och papporna som kommer till Öppet hus har inte läst senaste uppdateringen på någon kyrklig tankesmedja.
Dra inte in mig i er smutsiga strid! Vill jag skrika. Men skriket fastnar i halsen. Även om jag inte står på barrikaderna, är jag trots allt glad att någon gör det. Jag tycker att somliga har rätt i en del saker, och andra har rätt i andra saker. Jag förstår däremot inte hur en präst kan skriva i Dispatch International och jag förstår inte vitsen med att uttrycka sig med grovt språk.
Som i så mycket annat, står facit att läsa i framtiden. Är det nu så att detta inte är ett vanligt käbbel utan frågan om ett allvarligt paradigmskifte, bör jag läsa inläggen noggrannt, även om jag inte behöver ta ställning till varje punkt och skiljetecken.
Bara jag förstår att kyrkan är så mycket mer. En rymd av frihet och drömmar. Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem.
Uppdatering 14:30: För att inte peka ut någon aktör, har jag valt att ta bort namnen på de bloggar och tankesmedjor jag tidigare nämnde.
