Eftertanke i Kyrkans Tidning: 3 söndagen i Fastan 2013
Hon hade ringt vårdcentralens växel ett antal gånger. I väntan på att någon läkare skulle ta henne och hennes bekymmer på allvar, försämrades symtomen. Utredning efter utredning skapade endast fler frågetecken, och ingen var beredd att ta ansvar fullt ut. Hon sökte sig till den alternativa medicinen, men effekten blev endast en ännu sämre privatekonomi.
Det skulle kunna handla om vem som helst i vår samtid, men det är kvinnan i söndagens evangelium jag syftar på. Hon har gått till historien som kvinnan med blödningar, hon som tänkte att om hon bara rörde vid Jesu mantel, skulle hon bli frisk.
Kampen mot ondskan, som temat för söndagen lyder, är en dramatisk rubrik som leder tankarna till kosmiska uppgörelser, djävulens försåt och list, eller kanske till den internationella storpolitikens militära strategier mot terrorismen.
Så vad är kvinnans kamp mot ondskan? Är det mot sjukdomen i hennes kropp, blodet som lämnar henne med urusla blodvärden och känslan av att vara en urvriden disktrasa, eller är det mot strukturerna som gör att hon inte kan få den hjälp hon behöver och har rätt till, människors val att göra ont istället för det som är gott? Eller står kampen mot det grundläggande faktum att elände hör till våra livsvillkor?
Dag Hammarskjöld har skrivit om ”ondskans mörka kontrapunkt som är i vårt väsen, men som inte ÄR mitt väsen.”
Så, hur hålla ondskan utanför sig själv, är det ens möjligt? Allt som hotar det goda livet, kärleken, godheten, rättfärdigheten, sanningen, meningen och livslusten.
En del menar att det inte finns någon personlig ondska, utan att ondskan sitter i strukturer och i samhällsystem. Jag tror inte att det är helt sant. Ondskan har ibland en personlig avsändare, en människa som orsakar lidande, vanmakt, kaos och förtvivlan. Det är lätt att se diktatorer och våldsverkare framför sig. Frånvaro av medveten reflektion omkring ont och gott, frånvaro av ansvarstagande.
Men det finns också de andra stunderna då det onda riktigt gör ont. När vi får de riktigt dystra beskeden. Din livskamrat har bara några månader kvar att leva. Det har hänt en naturkatastrof på andra sidan jordklotet, men skräcken i barnens blickar går rakt genom din teveruta hemma i ditt väldisponerade vardagsrum.
Tyvärr har vi en ekonomisk kris, så du är övertalig på jobbet och behövs inte mera. Ett barn på lågstadiet har inga hela gummistövlar att leka i på rasten, för nästan alla pengar som mamma får från försäkringskassan går till alkohol. Vem bär ansvaret? Vem bär ansvaret?
Det räcker inte med att sätta Gud på de anklagades bänk. Vi är alla del av det här. Vi är delaktiga i världens bortvändhet från det goda, och skyldiga till mer ont än vi själva förstår. Men också till mer gott än vad vi själva förstår.
Vi är indragna i kampen mellan ont och gott.
Ondskan inte är ett abstrakt problem som ska lösas. Det är en konkret verklighet att förhålla sig till. Men ingen av oss här har lösningen. Vi kommer inte att rädda världen. Det kommer Gud att göra. Men vi kan vara med i kampen om att göra världen en lite bättre plats att vara på.
Kvinnan med blödningar rör vid Jesus, och Jesus märker att det går ut kraft från honom. Kvinnans tro och tillit har hjälpt henne och Jesus ber henne att gå i frid.
Gud, ge mig sinnesro, att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.
Amen
