Prefationsångest

Det är sällan jag får prestationsångest i mitt prästerliga liv. Jag känner mig allt som oftast trygg i det jag gör.

Men med handboksförslaget känner jag prefationsångest. Serie B funkar. Men jag sjöng en av de andra,  vilket ledde till kaos.

Jag tänkte: antingen sjunger jag som det står, och får svimningskänslor. Eller så sjunger jag "lite fritt" och förvirrar kyrkomusikern. Alltså blir resultatet att jag antingen får göra hela takter till andningspauser, och därmed kommer "efter kyrkomusikern", eller att jag kommer före. I vilket fall blir det en cover på orginalet.

Och församlingen, hänger dom med?

I veckans Kyrkans tidning skriver kyrkoherden och tv-producenten Kjell Mazetti en klok text om remissprojekten runt om i vårt land. Han hade alltså varit i en kyrka, där inget egentligen blev bra.

Jag tycker fortfarande att en del av det som nu provas är för svårt. Om man ska "tänka lite gregorianskt" - varför inte sjunga gregorianik från början då?

Och varför ska melodierna gå så högt? Alla prästvigda kvinnor är inte högstämda sopraner. Ska vi "småtrötta på morgonen-småbarnsföräldrar"/"på väg mot 40 och altstämman" - kvinnor tjata på kantorerna att dom ska skriva om och sänka?

Men jag tycker inte vi ska avbryta några försök. Nu hänger vi i. Däremot har jag full förståelse om vår svenskkyrkliga liturgi - inte minst när det gäller nattvardsdelen - blir alltmer en läst liturgi.

Och enhetlighet i Svenska kyrkan? Igenkänningsfaktorn? Just nu är det en salig röra av "Så mycket bättre"- karaktär, och det var nog inte tanken från handbokskommittén.

Här kan du läsa om handboksarbetet och  lyssna på de nya melodierna
Kjell Mazettis inlägg