Träffade för ett tag sen en person som varit och är mycket engagerad i arbetet med att påverka Svenska kyrkans hbtq-vänlighet i positiv riktning.
Hen var mycket bekymrad över hur det blev med Konstkuppen och Elisabeth Ohlson Wallins altartavla. Inte så mycket för själva programmet eller Skara kyrkoråds beslut, utan över det faktum att "folk" nu säger att Svenska kyrkan är hbtq-fientlig, stelbent och gammaldags.
Precis som att allt arbete vi har lagt ner hittills inte är något värt!
Hur det förhåller sig med Länsstyrelsen och k-märkta rum, hur kyrkoråd i olika pastorat hanterar gåvor, hur enskilda kristna ställer sig till olika fenomen, det kan vi inte påverka särskilt mycket. Men spelreglerna måste vara schyssta.
Jag tror många inom Svenska kyrkan håller med med mig om att vi inte vill syssla med kupper. Vi vill samtala och föra dialog när människor har önskemål om allehanda ting.
Somliga menade att vi kuppade igenom beslutet i Kyrkomötet om möjligheten till ingående av äktenskap i kyrkan för hbtq-personer. Men också där fattades beslutet efter ordentlig teologisk reflektion, analys och inte minst bön.
Läs också Åke Bonniers inlägg i Svenska Dagbladet
