När gick du balansgång senast? Du vet, längs en mur, eller längs en linje i vägens stensättning, eller kanske till och med på en lina långt uppe i luften?
Det kanske var några år sen du gjorde det. Barn brukar älska att gå balansgång – klättra upp och testa balansen, det egna modet och låta sig förundras över det faktum att det faktiskt går. Trots att det kan vara svajigt eller kusligt, kommer man till andra sidan.
Tricket för att klara en balansgång är bland annat att hålla blicken stadig. Självsäkert fokusera på målet, och inte titta ner för att undvika att få svindel.
Att leva som människa kan vara något av en balansakt. Ibland svajar det till rejält, ibland går det kanske stadigt framåt. Dagens bibeltexter handlar om hur Gud griper in när nöden är som störst, men nog är det så att Gud håller sin vakande hand över oss, oavsett hur vi för tillfället upplever vår vardag. I Jobs bok, och även i berättelsen om hur Jesus stillar stormen, märks Guds irritation över kaoset. Men också Guds makt över det som ser ut att hota oss.
Jesus säger ”Tig! Håll tyst!” till stormen när de rädda lärjungarna väcker honom. Gud svarar den lidande Job med en lektion i hur tillvaron förhåller sig: det är Gud som lade jordens grund, fäste grundvalarna och lade dess hörnsten medan morgonens alla stjärnor sjöng och gudasönerna jublade.
Besvärliga situationer tillhör våra livsvillkor. Livet utanför paradiset innebär prövningar av olika slag.
Profeten Jesaja skriver: "När du går genom vatten är jag med dig. Vattenmassorna ska inte dränka dig. När du går genom eld ska du inte bli svedd, lågorna ska inte bränna dig.”Jesaja skriver ”När du går”, inte ”om du går”.
Att gå genom vatten och genom eld är oundvikliga delar av livet och i bibelns sammanhang är dessa element ofta bilder för det som hotar oss. Men Jesaja talar om en Gud som är nära, så nära att vi inte blir skadade. Människor dör i översvämningar och eldsvådor. Alla blir inte räddade. Paulus berättar om sitt liv i Andra Korinthierbrevet, hur det var i Asien när han till och med kom att misströsta om sitt liv. Gud räddade honom, men nåden fick han och hans medhjälpare genom ”mångas medverkan”. Genom förbön och genom praktisk hjälp.
Paulus menar att vi inte ska förlita oss på oss själva, utan på den Gud som uppväcker de döda. Alltså på Gud som är livet självt och som är den som håller världen och våra liv i goda händer. Som sätter en yttersta gräns för kaosmakternas härjningar: Men tillvaron, hur ljus eller mörk den må vara, vilar ytterst i en god Guds händer. Det onda mörkret vill han inte. Han vill inte depressionen, våldet eller meningslösheten men är mitt i det.
Ur Jobs bok: ”Vem satte portar som spärr för havet? När det bröt fram ur moderlivet och jag gav det molnen till kläder och dimman till lindor, satte jag för det en gräns och stängde med portar och bommar. Jag sade: ”Hit men inte längre, här ska dina stolta vågor hejdas.”
Och precis det förhållningssättet har Jesus i båten. Det kommer en häftig stormby och vågorna slog in i båten. Lärjungarna frågar Jesus om han inte bryr sig om de går under, precis som människor i alla tider har frågat och kommer att fråga Gud om Gud inte bryr sig. Missmod, förtvivlan och till och med förnekande av det godas existens, är inga nya fenomen i vår tid.
Vi kan undra varför stormbyar måste komma över huvud taget. Varför måste vågor måste slå in i båten? Varför yttre hot kommer in i vår värld och förstör, varför naturkatastrofer och mellanmänskliga katastrofer där det är vi människor som utgör katastrofer för varandra, får våra liv att svaja i mer eller mindre omfattande grad.
Ännu ser vi en gåtfull spegelbild, läser vi i Första Korinthierbrevet, men då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.Och Paulus forsätter: Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.
Och kärleken är det som är Guds yttersta princip. I kärlek är världen skapad, och i kärlek gav Gud oss Jesus Kristus. Ty så älskade Gud världen, att Gud gav den sin ende son: för att var och en som tror på honom inte skall förgås, utan ha evigt liv.
Och denne Guds son, blir väckt från sin tupplur i den stormdrabbade båten. Han näpser stormen och frågar lärjungarna varför de är rädda. Har de ännu ingen tro?
Tänker Jesus att rädsla tyder på avsaknad av tro? Eller handlar det om att lärjungarna i sin uppkomna situation glömt av att hålla blicken fäst framåt – på Jesus?
Och Jesus möter våra blickar. Det är en närvaro som inte bygger på våra känslor, utan på Guds löfte att så faktisk är fallet. Det beror inte på vår tro, utan på Guds tro på oss.
Att rikta blicken mot Jesus i svåra stunder innebär att se andra blickar som refekteras i Jesu ögon. Det handlar om medmänsklighet och att vara Guds händer och fötter bland andra människor som lider nöd. Tron, hoppet och kärleken närs av att de delas med andra. Även om våra blickar på balansgången är riktade framåt, går det lättare om någon håller en i handen. Så är det i livets balansgång också. Blicken riktad mot Jesus Kristus, mot korsets budskap att livet vinner över döden och att vi med Jesu hjälp tar oss genom döden till livet, men vägen underlättas betydligt om vi människor hjälper varandra.
Jesus uppmanar oss till det. Vid Golgata kors stod enligt Johannesevangeliet Maria och Johannes. De såg säkert på Jesus, där han led på korset. När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade sade han till sin mor: ”Kvinna, där är din son.” Sedan sade han till lärjungen: ”Där är din mor.” Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen.”
Och Job får hjälp av sina vänner. ”Tre vänner till Job fick höra om alla olyckor som hade drabbat honom. Då kom de samman, var och en från sitt håll, för att gå och visa honom sin medkänsla och trösta honom. Det var Elifas från Teman, Bildad från Shuach och Sofar från Naama. De såg honom redan på avstånd men kände inte igen honom. Då grät de och klagade, de rev sönder sina mantlar och kastade upp jord över sina huvuden. Så satt de hos honom på marken i sju dagar och sju nätter. Ingen sade något till honom, ty de såg hur han led.”
Därför är tron på Gud inte endast en relation mellan dig och Gud. Världen får inte glömmas bort eller stängas ute. Om vi ser ljuset, bjuds vi att bjuda in fler. Tro, hopp och kärlek är gåvor att dela, inte att förfoga över ensam.
Guds ande visar oss vägen. Genom allt där Anden är med lärs vi och påminns vi att Gud är med oss, att Gud älskar oss och inte sviker sitt löfte. Och det sker i musiken, bild – och filmkonsten, litteraturen, forskningen…Vi lärs och påminns att livet är något extra. Att livet innehåller så mycket mer än vad vi egentligen kan se och greppa… det är väl ytterst det som är livslust?
