Resultat från Mahirs bloggundersökning

Som en del har sett är Mahir klar med 2008 års bloggenkät, och jag tänkte delge er något av vad som kommit fram om denna blogg.

Ni är flitiga bloggläsare. 61,4% av er som svarat läser bloggar flera gånger om dagen.

Ni är mest intresserade av att läsa bloggar om religion (77%), vardagsbetraktelser (31%), politik (47%),samhälle (41%)och HBTQ (30%).

61% av er har egna bloggar.

30% av er är män, 70% av er är kvinnor.

39% av er är mellan 25 och 35 år. Minst läsare har jag i åldersgruppen 55-65 år (9%). 43 % av er bor i landsbygd eller liten stad.

61% av er arbetar - ingen är arbetslös, men 20% studerar.

För er är det viktigt med innehåll (31%) och ett bra språk (31%).

Tack alla som svarat!

Dagens citat

"...undan för undan fylls jag av tacksamhet över att det fortfarande finns sådant här i vårt land. Vida perspektiv. Stor ödmjukhet. Seriösa människor. Allvar. Öppenhet. Ett stort mått av underliggande andlighet. Sanningslidelse. Intelligens. Nyfikenhet."

Idag får jag ge Göran Skytte cred för en fin text i Svenska Dagbladet.

Andra bloggar om

Dagens doft


Nyoljat trästaket...

Renare hus

Idag är det vårstädning hemma. För att sonen och jag ska få omväxling, varierar vi oss mellan dammsugaren och träoljastaketprojektet. Inspirerad av Rent hus, som är bland det bästa som går på teve just nu, och som jag skrev för ett tag sen:

"Ikväll är det dags för ett nytt avsnitt av Rent hus på TV4. Faktiskt, som Marie-Louise och Marlené låter i början av programmen, när dom går in i lägenheten och ser all bröte, så kan man tro att man slagit på Helgsmålsbönen.

"Gud i himmelens vilda parader" - något för handbokskommittén? Riktigt vackert tycker jag, och inte alls förknippat med mögeltallrikar och pälsänglar....förlåt pälsängrar."


I onsdags utvecklade Marlene sin liturgiska ådra ytterligare när hon utbrast "Frid vare med er!" när hon fick syn på dammtussarna på bokhyllan. Like!

Andra bloggar om

Dagens citat

"Jag måste ju tänka ett varv till."

Ärkebiskop Anders Wejryds kommentar till att homosexuella (med flera) inte ser Svenska kyrkans remissvar till äktenskapsutredningen som ett accepterande av homosexuella fullt ut -eftersom det inte får heta samma sak. Hör Lars Gårdfeldt och Anders Wejryd i Existens i SVT.

Andra bloggar om , ,

Oas stormar vidare...

... och i sommar är de i Borås. En arbetsmiljöfråga, säger skyddsombudet och diakonen Johan Möller, som anmält en händelse vid ett kyrkkaffe i Caroli församlingshem till arbetsmiljökommittén i Svenska kyrkan i Borås.

– Eftersom de inte accepterar kvinnliga präster är det här arbetsmiljöproblem.
Inte bara för de kvinnliga präster som arbetar i församlingen, utan
även för många andra som tar illa upp
, säger Johan Möller till Borås
tidning
som beskriver Oasrörelsen som "den kvinnoprästfientliga rörelsen".

Kyrkoherdarna i Borås tar avstånd från Oasrörelsen, liksom en stor del av personalen och kyrkfolket. Borås har tidigare haft bekymmer med kvinnoprästmotstånd, och nu är det gamla sår och konflikter som rivs upp. Nu återstår att se om beslutsfattarna river upp beslutet att upplåta kyrkor och församlingshem i Borås till Oasrörelsen.

Själv har jag skrivit en hel del om Oasrörelsen, inte minst i samband med deras sammankomster i Skövde. (Funkar inte länken så gå in på Oasrörelsen under kategorierna i sidebar.)

Andra bloggar om ,

Day of Silence 25 april

"Fredagen den 25 april är det dags för den årliga manifestationen Day of Silence, som hålls på skolor och universitet i hela USA. Genom att genomleva dagen i tystnad vill de deltagande eleverna dels uppmärksamma det historiska osynliggörandet av HBT-elever, dels protestera mot anti-HBT-invektiv, mobbing och trakasserier i skolor. Årets manifestation hålls till minne av Lawrence King, som mördades på sin skola i Kalifornien i februari, 15 år gammal. Mördaren var 14... Motivet var enligt tidningen Ventura Star, att King börjat klä sig annorlunda och feminint, och flörtat med pojken som som senare tog hans liv."

Läs mer hos Tor om Day of Silence och om hur den kristna högern i USA mobiliserar.

Lika imponerande varje år!

Dagens citat

"Jag vet att Gud inte skulle ge mig något
som han inte trodde att jag skulle klara av.

Jag önskar bara att han inte trodde mig
om så mycket."

Moder Teresa

Andra bloggar om

Sinnesro

Hittade denna uppdatering av sinnesrobönen hos Nasrin Mosavi:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total
att den släcker min indignation
över det som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder
och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta
om möjligheten att nå en förändring
bara för att det som är fel är lag och normalt,
att det som är vrångt och orätt har historia.

Och låt mig aldrig tvivla på förståndet
bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid
hos en ensam.

Nässprej och lambi



Vad tröttsamt det är med förkylningar! Bra tips, någon?

Andra bloggar om

Fallet Engla: ingrep Gud?

En fråga till mig:

"Jag är mer intresserad av denna svenska prästens, Karins, förklaring varför hennes ALLSMÄKTIGE och GODE gud inte stoppade den avskyvärde mördaren från att ta lilla Englas liv och kasta ut hennes oskyldiga kropp i skogens kalla snö! Jag ber Karin att för oss andra försöka kringgå teologernas teodicéproblem och förklara på vilket sätt hennes gud tänkte och varför denne agerade som den gjorde i detta specifika fall. Enligt min mening borde den allsmäktige guden ha stoppat mannens agerande i tid för att rädda lilla Englas liv OM guden är GOD! Nu skedde inte så. Alltså om Karins gud är allsmäktig så är den inte GOD, eller så är den inte ALLSMÄKTIG. Vill gärna höra en svensk prästs åsikt om detta! Jag accepterar inte teologernas Privationsteori(privata boni), den är inte trovärdig.
Mvh Lars Rudström"

Karin svarar: I den apostoliska trosbekännelsen läser vi "Vi tror på Gud Fader allsmäktig". Vad menar vi med det? Menar vi att Gud griper in vid orättvisor och elände? Jag tror inte att någon tänker så, men vi skulle egentligen vilja. Varför räddade inte Gud Engla, Pernilla och alla andra mördade människor? Varför tillät Gud förintelsen, tsunamin, folkmordet i Ruanda och andra hemskheter?

Frågan är befogad, men vi kanske bör bredda frågan: varför mördas människor? Varför sker naturkatastrofer? Varför är livet underbart men så sårbart? Hjälper det oss att sätta Gud på de anklagades bänk?

Svaret hittar vi möjligen i 1 Moseboken. Gud skapar gott ur kaoset. Det är en grundprincip. Människan skapas - inte som robotar eller marionetter, inte med inopererade godhetsdatachips, utan som varelser med en fri vilja. Till den fria viljan finns samvetet.

Gud har alltså lämnat till oss människor friheten att välja. Det är inte alltid det blir rätt. Paulus skriver om det goda som han vill men som han inte gör, och om det onda som han inte vill som han gör ändå. Ibland blir det rätt, ibland blir det fel, ibland blir det jävligt fel. Gud skapar i motvind, som vår biskop Erik brukar säga.

Nu pratas mycket om psykisk sjukdom och personlighetsstörningar, om man kan rå för sina handlingar eller om man är slav under sina impulser. Jag tänker ändå att man isåfall har ett ansvar att söka hjälp. Människor i omgivningen - anhöriga, sjukvårdare osv har också ett ansvar.

Frågan om ondska kommer också in här. Om Gud är hundraprocentigt allsmäktig, var kommer då ondskan in i bilden? Då måste ju ondskan vara en del av Gud själv. Det tror inte jag. Jag tror att det finns en princip som står emot Gud och det goda. Kalla det sen djävulen, motguden eller vad som.

Om både gott och ont finns i Gud, eller om det bara finns ont eller bara gott i Gud diskuteras och tänks genom hela bibeln och i historien därefter. Inte minst Jobs bok är väl värd en genomläsning.

Är Gud aktiv? Jag tror att Gud är aktiv genom kraft till alla människor som finns runt Englas familj. Jag hoppas också att Englas anhöriga kan känna något av Guds omsorg genom dem som finns runtomkring.

Vi är inte utlovade ett liv på en räkmacka. Men vi är utlovade att vi inte är ensamma.

Det finns en berättelse som jag tycker är talande. Det var en man som satt i ett hus, och det började regna. Det blev snart översvämning och källaren fylldes med vatten. Mannen var dock from och litade på Guds hjälp. Det fortsatte regna och första våningen började fyllas med vatten. Nu kom en räddningsbåt och man ropade till mannen att komma ut. Nej, sa mannen, min Gud ska rädda mig. Räddningsbåten åkte iväg.

Det fortsatte regna, och övervåningen fylldes med vatten. Nu kom en räddningshelikopter och man ropade till mannen i megafon att klättra upp på taket för att bli räddad. Nej, sa mannen, min Gud räddar mig. Så var hela övervåningen vattenfylld och mannen klättrade ut på taket. Helikoptern kom tillbaka och bönföll mannen att komma med. Nej, sa mannen, min Gud ska rädda mig, det vet jag.

Mannen drunknade såklart, och i himlen frågade han Gud med besvikelse i rösten varför Gud inte hade räddat honom. Vadå, sa Gud. Jag skickade både räddningsbåt och räddningshelikopter, men du ville ju inte följa med!

Så tror jag det kan vara. Guds vägar är outgrundliga. En bra film som behandlar detta tema är Life of Brian. Den brukar vi visa för konfirmanderna.

Uppdatering: Läs intervjun med Ann Heberlein i SvD om eget ansvar.

Andra bloggar om , ,

Spirande vändpunkt?

Carl Bildt har många klarsynta inlägg på sin blogg Alla dessa dagar och ibland riktigt dråpliga.


Angående oppositionens förhandssnack kring Reinfeldts kinaresa, där Mona Sahlin krävde statsministerns engagemang för fyra kända fall, skriver Bildt att socialdemokraterna inte kunde veta (och det skulle ingen) att Reinfeldt skulle ta upp tretton kända fall.


Frågan är nu hur Mona Sahlin ska förklara varför hon inte tog upp resterande nio, ömmande fall, och om/varför inte de skulle tas upp med den kinesiska ledningen?


I vilket fall, utrikespolitik kräver inte bara envishet utan strategi också.

Dagens test!


I am a
Daffodil


What Flower
Are You?


You have a sunny disposition and are normally one of the first to show up for the party. You don't need too much attention from the host once you get there as you are more than capable of making yourself seen and heard.

Trädgårdsbloggar!

Våren är verkligen på gång,tomatfröna gror i växthuset och drömmarna om en färgsprakande trädgård är inte långt borta. På nätet finns massor med inspiration. Följande är ett urval av goda trädgårdsbloggar:

Lotten5
Slottsträdgårdsmästaren
Lilla B
Cape Pine Garden Project

...och vi får inte glömma tomatgurun Germund.

Fyll gärna på med mera tips!

Uppdatering Läsartips:

Sinnesro
Ute och inne
Fundera grönt
Spirande tankar
Humlans trädgårdsdrömmar
Rubens rabatter

Tack!
Bilden: En lila klint från förra året.

Gult!



Kommer hunden till himlen?

I smålänska Älmhult protesterar kyrkorådet mot kommunens planer på att anlägga en djurkyrkogård intill församlingens kyrkogård. Invändningarna gäller bland annat placeringen och användandet av begreppet kyrkogård, erfar Smålandsposten. Kyrkoherde Ingemar Lendahls:

"Människan är skapelsens krona och har en själ, det har inte djur i kristen tro. När man lägger en begravningsplats för djur i anslutning till Norregårds kyrkogård riskar man att få uppfattningen att människor och djur är jämbördiga. Vi är inte emot själva begravningsplatsen utan placeringen av den."

Nja. Jag håller inte med.

"Människans öde och djurens är ett och detsamma: hon dör som de. Samma livsande bor i dem båda. Människan är inte förmer än djuren." (Predikaren 3:19)

Det hebreiska ordet för själ betyder också liv - den livgivande princip som Gud ger. Enligt 1 Mos 2:7 skapade Gud människan av jord från marken och ”blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse”. Senare upprättar Gud ett förbund med Noa, och då tydliggörs att även djuren omfattas av denna livgivande princip (1 Mos 9:16).


Angående djurkyrkogårdar i allmänhet, så är det mycket bra att dom finns. Idag ser vi djur på ett annat sätt än för hundra år sen. Dom är familjemedlemmar som sörjs och saknas. Att då ha en plats att gå till är väldokumenterat gott.

Men vad tror ni? Har djuren (också de som inte kategoriseras som människor) en själ?

Andra bloggar om , ,

Kyrka och stat

Frågor som rör trossamfunden är av intresse också för våra riksdagsledamöter. I Kulturutskottets betänkande 2007/08:KrU8 behandlades sex motioner som inlämnades under allmänna motionstiden 2007.

Motionerna, som av utskottet föreslås avslås, handlar om utvärdering av lagen om stöd till trossamfund, granskning av trossamfunden av JämO, HomO och DO, skapande av ett religions- och kulturråd, HBT-frågor i trossamfunden, stöd till sjukhuskyrkan och statliga bidrag till Svenska kyrkan.

Det är spännande att läsa betänkandet, tycker jag.

I Lagen om stöd till trossamfund stadgas att statsbidrag får lämnas endast till ett trossamfund som bidrar till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på och som är stabilt och har egen livskraft. Några vill nu ha en utvärdering och redovisning av hur det mål och de villkor som ställts upp för statens stöd till trossamfund uppfylls.

Vidare önskar vänsterpartiet att JämO, HomO och/eller DO bör få regeringens uppdrag att utifrån respektive ombudsmans ansvarsområde granska de trossamfund som erhåller statsbidrag. Det tycker inte utskottet, som menar att den statliga myndigheten SST som sköter stödet till trossamfundet, har ansvar för uppföljningen. Vidare kan ombudsmännen granska (och det granskas också) när det finns fog för det.

Alexander Gabelic (s) önskar ett religions - och kulturråd. Syftet bör vara att "diskutera svåra frågor av nationell och internationell karaktär, med utgångspunkt i en dialog om de grundvärderingar som det svenska samhället vilar på i ett alltmer mångkulturellt Sverige."

Spännande, men det tycker inte utskottet som menar att det redan finns ett råd, nämligen Regeringens råd för kontakt med trossamfunden.

Några vill att regeringen uppmärksammar hbt-personers situation i trossamfunden. Utskottet menar att den uppgiften ligger inom ramen för ovanstående råds uppdrag.

Siv Holma (v) skriver i sin reservation:


"Samtidigt som det är alltfler inom trossamfunden som nu vågar ifrågasätta konservativa värderingar och verka för öppenhet, respekt och likabehandling är
tyvärr attityden till homosexualitet och könsrollsöverskridande på många håll mycket negativ i dessa kretsar. Den negativa behandlingen av HBT-personer kan handla såväl om nedvärderande kommentarer och beskrivningar av homosexualitet
som ett hot mot samhället som direkta psykiska övergrepp. Detta får enligt Vänsterpartiet inte accepteras."
Gott!

En kristdemokrat vill ha mer statsbidrag till sjukhuskyrkan, och en moderat tycker att det är fel att Svenska kyrkan får statliga bidrag samtidigt som den driver affärsverksamhet. Kyrkan kan dock få bidrag när det gäller att bevara kulturhistoriskt intressanta byggnader. Det bidraget (kyrkoantikvarisk ersättning) uppgår år 2008 till 395 miljoner kronor, och för näringsverksamhet betalas inga bidrag ut.

Ibland...

...önskar jag att jag är en sån där farbror som sitter utanför spelbutiken på ICA Supermackan och mumsar korv och mos i godan ro, helt ovetandes om att han sitter mitt i värsta panik-handla-mat-med-trött-dagishämtat-barn-ruschen.

Utsikt från mitt arbetsrum



Per Westberg hade ett inlägg för ett tag sen om hur det ser ut utanför hans arbetsrum. Här är mitt. Inte så fashionabelt precis, men snart börjar buskarna blomma.

Hur ser det ut utanför ditt arbetsrum?

Tal vid biskopsvisitation i Kållands-Kinne kontrakt: Folkkyrka i förändring

Idag har jag varit i Lidköping och medverkat vid visitationens inledning. Detta tal är en lätt omarbetning av talet i Borås, och jag lägger ut den här versionen också. Håll till godo.

"När jag tänker på kyrkans uppdrag så är det en psalm jag fastnar för. Psalm 399 som Svein Ellingsen skrivit och Britt G Hallqvist översatt.

”Vi bär så många med oss i bön när vi går fram.”

För – vi bär många människor med oss. Alla vi möter – men också dom som vi inte möter, i alla fall inte så ofta. Och vi går framåt, inte bara till nattvarden som åsyftas i psalmen, utan kyrkan rör sig ständigt framåt, i takt med omgivningen och tiden…..eller?

Själv är jag uppvuxen i Berghem, en liten by i södra Västergötland där Göteborgs stift börjat inträda. En vit kyrka med blåa kyrkbänkar där det tills helt nyligen var självklart med katekesförklaringar i fastetid och alltid svart kappa på prästen. Ett par gånger om året var det nattvard, och det visste man för att söndagen innan kom prästen (min pappa) ut igen från sakristian efter postludiet, ställde sig i kyrkgången och höll nattvardsförhör med församlingsborna. Det var inte så farligt, ingen behövde svara på något utan det var en predikan till bara.

Men det fanns ändå en slags värme och trygghet som gav en grundtrygghet jag bär med mig än idag. I barnkören och barntimmarna sjöng vi ”Ett litet fattigt barn jag är, men glad jag är ändå. Jag vet min gode Fader kär bär omsorg om de små.” och lite mer tragiskt : ”Det finns något i himlen för barnen att få, för de barn som i Herranom dö.”

1987 blev vi skarastiftare, och jag upplevde en annan slags Svenska kyrkan. Ansgarsläger och församlingsassistenter, ungdomskör med pigga låtar, och ett öppnare sätt att formulera tron.

Vad jag vill säga med det, är att jag tror att det är viktigt att ha klart för sig att förändring är relativt. Vi har inte alla samma utgångpunkt för förändring, så därför kan detta ämne vara vanskligt. Men om vi utgår från något, till exempel att vi verkligen är en öppen folkkyrka, åt vilket håll rör vi oss?

Somliga menar att vi går mot en medlemskyrka. Utträdena gör oss fattigare – både på människor och intäkter – så då skulle vi strama åt vårt uppdrag och rikta in oss på dom som är innanför skranket, dvs är medlemmar.

Jag tror tvärtom, att vi behöver fördjupa vad det är att vara folkkyrka. Vårt uppdrag är klart och tydligt. ”Som Fadern har sänt mig, sänder jag er”, säger Jesus i Johannesevangeliet. Kyrkan är ingen förening, vilken måbrarörelse som helst. Vi tror att vi har ett budskap som håller att leva och dö på. Därför är folkkyrkotanken vår bästa missionsstrategi.

Vi finns överallt i hela Sverige, plus i 25 länder världen över. Bland folk, för folk, med folk och ibland…som folk. Församlingen har ansvar för den kyrkliga verksamheten för alla i församlingen. Och i spänningsfältet mellan församlingens medlemmar och dom som ännu inte är det, eller har varit, finns missionsfältet som innebär generositet och en inbjudande hållning när det gäller vår grundläggande uppgift: gudstjänst, diakoni, undervisning, mission.

För om vi blickar lite längre än vår Kyrkoordning, så ger Jesus inga andra instruktioner än att evangelium ska spridas till alla folk. Och för den som oroar sig för att ickemedlemmar ”snyltar”, så kommer det alltid att finnas folk om kryssar till sig extra ersättning från försäkringskassan, knycker vindruvor på ICA och läser Expressen på fel sida kassan.

Varför kan inte kyrkan vara generös? Se att det faktiskt kan vara så att den utträdda släktingen som ändå, efter samtal, får sin begravning i kyrkan ändå, kanske kan leda till att någon inträder efter den gudstjänsten, efter att ha sett hur kyrkan fungerar?

Och varför stänga ute människor, som i tillstånd av sorg och kanske förtvivlan söker sig till kyrkan? Dom om några behöver nås av kyrkans budskap om tro, hopp och kärlek.

Eller som i psalm 399: ”Vi ber dig Gud om nåden att medan än är tid, få gå med ljus och glädje till dem som saknar frid.”
I undersökningar om människors argument för att stanna kvar i Svenska kyrkan har det tydligt framgått hur viktigt ett positivt bemötande i samband med kyrkliga handlingar är. Och det gäller hela ”paktetet” – från bokningen på pastorsexpeditionen till bemötandet man får på kyrkogården när man sätter penséer i april.

Och vi kontrollerar ju inte medlemskapet hos våra körsångare, barnen och föräldrarna i Öppna förskolan eller hos dom som deltar i soppluncher och trivselträffar. Alla dom är inte kyrkotillhöriga, men dom har fattat det som Jesus sa en gång: ”Kom med och se!”

Går inte budgeten ihop i slutet av året får man kanske fundera på andra intäkter – varför inte låta lokala företagare annonsera i församlingsbladet?

Folkkyrkoteologen Einar Billing skrev en gång: ”Folkkyrkan hindrar väl ingen att skilja sig från henne, men själv skiljer den ingen ifrån sig.”

Och ärkebiskop Anders Wejryd: ”Det finns ord som inte blir sagda om vi inte säger dom. Och det finns upplevelser som inte blir upplevda om inte kyrkan upplever.”
Så tänk vad mycket vi gör för varandra och med Gud i vår kyrka! Bullbak och påskvandringar, konfirmander och sopplunch. Kyrkoråd och snöskottning, predikan och budget. Körsång och kyrkobokföring.

Jag tänker också på den mission som finns i kyrkklockorna som ringer morgon, kväll och inför gudstjänst. Tänker ibland på Stevie Wonders gamla hit, och jag tänker mig att Gud själv säger i kyrkklockorna: I just called to say I love you…I just called to say how much I care…
Och kyrkklockornas klang följer inte församlings- och pastoratsgränserna. I framtiden måste vi kanske samarbeta mer för att kunna vara effektiva - inte minst när det gäller våra kyrkliga handlingar – dop, konfirmation, vigsel och välsignelse, begravning. Det ligger i tiden.

I höstas motionerade jag i kyrkomötet om en utredning om utvidgat clearingsystem, därför att människor idag i högre utsträckning vill kunna välja präst och musiker till gudstjänsterna vid livets höjdpunkter, precis som vi idag väljer bredbandsabonnemang, tandläkare och förskola. Dessutom är människor rörligare idag än för hundra år sen. Man bor i en församling, jobbar i en annan och har fritidshuset i en tredje.

Det beslutades också om en utredning, även om en del var skeptiska. Man ska väl hålla sig till hemförsamlingen och dess personal. Skepicismen mot grannpastorat är dock inget nytt: Vid prästmötet i Lund 1795 låter kyrkoherde Henric Schartau meddela att han önskar få stopp på att hans konfirmander söker sig till andra församlingar, enligt honom själv för att få en ”lindrigare examen”.

Som sagt, vi gör mycket gott arbete i våra församlingar. Och vi är helt nödvändiga för att ge en motbild till den vision av människan som alltför ofta sprids i media, som maktgalen, girig och oduglig. För alltid är det något som ska förändras.

Men: Gud ser oss på ett helt annat sätt. Gud skapade oss nästan till en Gud, med ära och härlighet krönte han oss.

För oss som jobbar med till exempel barn är det inte svårt att se. Det var inte svårt igår eftermiddag när våra fyra särskolekonfirmander glatt stämde in i den gamla folkkyrkorökaren ”Det lilla ljus jag har…ljuset ska lysa överallt för det har Jesus sagt!”
Men…hur blir det sen? När barnet i dopklänningen växer upp till tonåring och spelar dataspel halva natten, får IG i matte och kommer för sent varenda gång till konfirmationsträffen?
Eller när somliga av våra församlingsbor inte kan gå hand i hand med sin älskade av rädsla för att bli nerslagen?
Eller när kommunen planerar boende för missbrukare alldeles intill kyrkans förskola?

Hur är det då med Guds avbild och kyrkans positiva människosyn?
Hur kan vi göra så att det inte bara är vackra ord?

Om begravning av icke-medlemmar är en het potatis, är frågan om vigsel en ännu hetare. Alla väntar på hur regeringen ska ställa sig till utredningen om könsneutrala äktenskap.

En del kyrkliga menar att tiden är inne att frånsäga oss vigselrätten, så att ingen kyrkligt anställd behöver få sitt samvete kränkt på jobbet. Kyrkomötet tackade nej till det förslaget.

Kyrkomötet menar att det är viktigt att kyrkan har en öppen och inkluderande hållning till människor i olika livssituationer och med olika sexuell identitet. Kyrkomötet beslutade 2005 att kyrkan tar avstånd från fördömande, skuldbeläggande och diskriminering pga. sexuell orientering.

Själv tycker jag att homosexuella ska få gifta sig i kyrkan. Det handlar om vad ett äktenskap är – löfte om ömsesidig kärlek och trohet inför Gud och församlingen.

Frågan är då vilken självbild vi som församling kan ha. Ska församlingen vara något som definieras som något som har en huvudgudstjänst varje vecka och kyrkoråd? Eller är församlingen alla som på en viss plats en viss tidpunkt bär erfarenheter av Gud? Är det dom som firar gudstjänst?

Eller ska vi acceptera att församlingen är en samling människor som inte alls alltid samlas till gudstjänst, men som finns inom ett visst område? Som kommer till oss och knackar på dörren emellanåt och vill något stort för sina barn eller för sig själva?

Och vad känner folk för tillhörighet, till sin lokala församling eller till Svenska kyrkan som helhet?
Vad betyder det att vi lever i ett nätverkssamhälle, där vi vill ha lite samhörighet här och där, men kanske inte lägga ner hela vårt liv i ett enda projekt?

Ska rum för förkunnelse finnas också utanför våra egna byggnader, och hur ska det i såfall se ut? Nätet är en stor utmaning för kyrkan. Telefonsjälavården fungerar systematiskt och bra, men själavården på nätet är i hög utsträckning fortfarande i händerna på enskilda kyrkoanställda – ofta i form av privata eller halvprivata projekt.

En självbild för församlingen är en plats där barn och ungdomar får plats, på riktigt. I kyrkoordningens portalparagraf:

”I kristen tro intar barnen en särställning och de behöver därför särskilt uppmärksammas i Svenska kyrkans verksamhet.”
Låter vi det märkas? Får vi dom resurser vi behöver till konfirmandarbetet? Och vad gör vi för barnen mellan 6 och 12 år? Hur ser vår närvaro i skolorna ut? Är det prioriterad verksamhet?

Eller som Jesus sa: ”Ja, har ni aldrig läst orden: Barns och spädbarns rop har du gjort till en lovsång åt dig?” Det är att tänka på nästa gång entrén till kyrkan eller församlingshemmet har förvandlats till en parkeringsplats för barnvagnar.

En sista bild: Någon har sagt att den öppnaste av alla kyrkor är ruinen. Men jag vill säga att en kyrka utan höga murar ger möjlighet för alla att se vad som finns däri – korset i centrum som påminner oss alla om att Guds kärlek är närvarande mitt i vår verklighet, och den lämnar oss aldrig."

Dagens skoj



via Stationsvakt, som ju alltid har något skoj på gång.

Ulf Ekman börjar blogga

Så har Livets Ord-pastorn Ulf Ekman lanserat sin blogg ulfekman.nu. Somliga högerkristna/karismatiska/frikyrkliga har nu fått en blogg att läsa, fascineras av och bejubla, och vi andra får möjlighet att sätta oss djupare in i Ulf Ekmans tänkande. Efter några inledande inlägg om syfte och teknik kommer första inlägget, som föga förvånande handlar om svenska folkets sexualvanor.

Positivt är att Ekman tillåter kommentarer (det hade han inte tänkt från början) och att kritiska kommentarer inte undanmodereras.

Inspiration igen

Som präst blir man otroligt bortskämd med inte bara god mat, trevliga församlingsbor och gott kaffebröd utan också med duktiga musiker och musik. Igårkväll vid mässan i S:ta Helena blev jag helt plötsligt jättesugen på att höra "Dimman lättar", ni vet denhär, vilket jag sa jag till kyrkomusiker Curt och flöjtist Sten-Inge. Idag skulle dom spela igen, vid vardagsgudstjänsten i S:t Markus. Och vad har dom valt för postludium? Jo.."Dimman lättar". Jag blev strålande lycklig förstås, och vackert var det!

Inspiration

Idag har jag varit på Flämslätt och hållit i ett förmiddagsseminarium på konfirmandsymposiet. Oj, vad lite man hinner med! Men det gjorde inget - alla var pratglada och skrattade mycket. Det slår mig varje gång jag är någonstans att det finns så många intressanta människor runt omkring som man ännu inte känner. Vi borde träffas mera!

Sorgens teologi och praktik. Om Svenska kyrkans allhelgonakampanj

svenskakyrkan.se Kommunikationskampanjerna från Svenska kyrkans nationella nivå brukar följas av kritik. Häromveckan var det ett twitter...