Idag har jag varit i Lidköping och medverkat vid visitationens inledning. Detta tal är en lätt omarbetning av talet i Borås, och jag lägger ut den här versionen också. Håll till godo.
"När jag tänker på kyrkans uppdrag så är det en psalm jag fastnar för. Psalm 399 som Svein Ellingsen skrivit och Britt G Hallqvist översatt.
”Vi bär så många med oss i bön när vi går fram.”
För – vi bär många människor med oss. Alla vi möter – men också dom som vi inte möter, i alla fall inte så ofta. Och vi går framåt, inte bara till nattvarden som åsyftas i psalmen, utan kyrkan rör sig ständigt framåt, i takt med omgivningen och tiden…..eller?
Själv är jag uppvuxen i Berghem, en liten by i södra Västergötland där Göteborgs stift börjat inträda. En vit kyrka med blåa kyrkbänkar där det tills helt nyligen var självklart med katekesförklaringar i fastetid och alltid svart kappa på prästen. Ett par gånger om året var det nattvard, och det visste man för att söndagen innan kom prästen (min pappa) ut igen från sakristian efter postludiet, ställde sig i kyrkgången och höll nattvardsförhör med församlingsborna. Det var inte så farligt, ingen behövde svara på något utan det var en predikan till bara.
Men det fanns ändå en slags värme och trygghet som gav en grundtrygghet jag bär med mig än idag. I barnkören och barntimmarna sjöng vi ”Ett litet fattigt barn jag är, men glad jag är ändå. Jag vet min gode Fader kär bär omsorg om de små.” och lite mer tragiskt : ”Det finns något i himlen för barnen att få, för de barn som i Herranom dö.”
1987 blev vi skarastiftare, och jag upplevde en annan slags Svenska kyrkan. Ansgarsläger och församlingsassistenter, ungdomskör med pigga låtar, och ett öppnare sätt att formulera tron.
Vad jag vill säga med det, är att jag tror att det är viktigt att ha klart för sig att förändring är relativt. Vi har inte alla samma utgångpunkt för förändring, så därför kan detta ämne vara vanskligt. Men om vi utgår från något, till exempel att vi verkligen är en öppen folkkyrka, åt vilket håll rör vi oss?
Somliga menar att vi går mot en medlemskyrka. Utträdena gör oss fattigare – både på människor och intäkter – så då skulle vi strama åt vårt uppdrag och rikta in oss på dom som är innanför skranket, dvs är medlemmar.
Jag tror tvärtom, att vi behöver fördjupa vad det är att vara folkkyrka. Vårt uppdrag är klart och tydligt. ”Som Fadern har sänt mig, sänder jag er”, säger Jesus i Johannesevangeliet. Kyrkan är ingen förening, vilken måbrarörelse som helst. Vi tror att vi har ett budskap som håller att leva och dö på. Därför är folkkyrkotanken vår bästa missionsstrategi.
Vi finns överallt i hela Sverige, plus i 25 länder världen över. Bland folk, för folk, med folk och ibland…som folk. Församlingen har ansvar för den kyrkliga verksamheten för alla i församlingen. Och i spänningsfältet mellan församlingens medlemmar och dom som ännu inte är det, eller har varit, finns missionsfältet som innebär generositet och en inbjudande hållning när det gäller vår grundläggande uppgift: gudstjänst, diakoni, undervisning, mission.
För om vi blickar lite längre än vår Kyrkoordning, så ger Jesus inga andra instruktioner än att evangelium ska spridas till alla folk. Och för den som oroar sig för att ickemedlemmar ”snyltar”, så kommer det alltid att finnas folk om kryssar till sig extra ersättning från försäkringskassan, knycker vindruvor på ICA och läser Expressen på fel sida kassan.
Varför kan inte kyrkan vara generös? Se att det faktiskt kan vara så att den utträdda släktingen som ändå, efter samtal, får sin begravning i kyrkan ändå, kanske kan leda till att någon inträder efter den gudstjänsten, efter att ha sett hur kyrkan fungerar?
Och varför stänga ute människor, som i tillstånd av sorg och kanske förtvivlan söker sig till kyrkan? Dom om några behöver nås av kyrkans budskap om tro, hopp och kärlek.
Eller som i psalm 399: ”Vi ber dig Gud om nåden att medan än är tid, få gå med ljus och glädje till dem som saknar frid.”
I undersökningar om människors argument för att stanna kvar i Svenska kyrkan har det tydligt framgått hur viktigt ett positivt bemötande i samband med kyrkliga handlingar är. Och det gäller hela ”paktetet” – från bokningen på pastorsexpeditionen till bemötandet man får på kyrkogården när man sätter penséer i april.
Och vi kontrollerar ju inte medlemskapet hos våra körsångare, barnen och föräldrarna i Öppna förskolan eller hos dom som deltar i soppluncher och trivselträffar. Alla dom är inte kyrkotillhöriga, men dom har fattat det som Jesus sa en gång: ”Kom med och se!”
Går inte budgeten ihop i slutet av året får man kanske fundera på andra intäkter – varför inte låta lokala företagare annonsera i församlingsbladet?
Folkkyrkoteologen Einar Billing skrev en gång: ”Folkkyrkan hindrar väl ingen att skilja sig från henne, men själv skiljer den ingen ifrån sig.”
Och ärkebiskop Anders Wejryd: ”Det finns ord som inte blir sagda om vi inte säger dom. Och det finns upplevelser som inte blir upplevda om inte kyrkan upplever.”
Så tänk vad mycket vi gör för varandra och med Gud i vår kyrka! Bullbak och påskvandringar, konfirmander och sopplunch. Kyrkoråd och snöskottning, predikan och budget. Körsång och kyrkobokföring.
Jag tänker också på den mission som finns i kyrkklockorna som ringer morgon, kväll och inför gudstjänst. Tänker ibland på Stevie Wonders gamla hit, och jag tänker mig att Gud själv säger i kyrkklockorna: I just called to say I love you…I just called to say how much I care…
Och kyrkklockornas klang följer inte församlings- och pastoratsgränserna. I framtiden måste vi kanske samarbeta mer för att kunna vara effektiva - inte minst när det gäller våra kyrkliga handlingar – dop, konfirmation, vigsel och välsignelse, begravning. Det ligger i tiden.
I höstas motionerade jag i kyrkomötet om en utredning om utvidgat clearingsystem, därför att människor idag i högre utsträckning vill kunna välja präst och musiker till gudstjänsterna vid livets höjdpunkter, precis som vi idag väljer bredbandsabonnemang, tandläkare och förskola. Dessutom är människor rörligare idag än för hundra år sen. Man bor i en församling, jobbar i en annan och har fritidshuset i en tredje.
Det beslutades också om en utredning, även om en del var skeptiska. Man ska väl hålla sig till hemförsamlingen och dess personal. Skepicismen mot grannpastorat är dock inget nytt: Vid prästmötet i Lund 1795 låter kyrkoherde Henric Schartau meddela att han önskar få stopp på att hans konfirmander söker sig till andra församlingar, enligt honom själv för att få en ”lindrigare examen”.
Som sagt, vi gör mycket gott arbete i våra församlingar. Och vi är helt nödvändiga för att ge en motbild till den vision av människan som alltför ofta sprids i media, som maktgalen, girig och oduglig. För alltid är det något som ska förändras.
Men: Gud ser oss på ett helt annat sätt. Gud skapade oss nästan till en Gud, med ära och härlighet krönte han oss.
För oss som jobbar med till exempel barn är det inte svårt att se. Det var inte svårt igår eftermiddag när våra fyra särskolekonfirmander glatt stämde in i den gamla folkkyrkorökaren ”Det lilla ljus jag har…ljuset ska lysa överallt för det har Jesus sagt!”
Men…hur blir det sen? När barnet i dopklänningen växer upp till tonåring och spelar dataspel halva natten, får IG i matte och kommer för sent varenda gång till konfirmationsträffen?
Eller när somliga av våra församlingsbor inte kan gå hand i hand med sin älskade av rädsla för att bli nerslagen?
Eller när kommunen planerar boende för missbrukare alldeles intill kyrkans förskola?
Hur är det då med Guds avbild och kyrkans positiva människosyn?
Hur kan vi göra så att det inte bara är vackra ord?
Om begravning av icke-medlemmar är en het potatis, är frågan om vigsel en ännu hetare. Alla väntar på hur regeringen ska ställa sig till utredningen om könsneutrala äktenskap.
En del kyrkliga menar att tiden är inne att frånsäga oss vigselrätten, så att ingen kyrkligt anställd behöver få sitt samvete kränkt på jobbet. Kyrkomötet tackade nej till det förslaget.
Kyrkomötet menar att det är viktigt att kyrkan har en öppen och inkluderande hållning till människor i olika livssituationer och med olika sexuell identitet. Kyrkomötet beslutade 2005 att kyrkan tar avstånd från fördömande, skuldbeläggande och diskriminering pga. sexuell orientering.
Själv tycker jag att homosexuella ska få gifta sig i kyrkan. Det handlar om vad ett äktenskap är – löfte om ömsesidig kärlek och trohet inför Gud och församlingen.
Frågan är då vilken självbild vi som församling kan ha. Ska församlingen vara något som definieras som något som har en huvudgudstjänst varje vecka och kyrkoråd? Eller är församlingen alla som på en viss plats en viss tidpunkt bär erfarenheter av Gud? Är det dom som firar gudstjänst?
Eller ska vi acceptera att församlingen är en samling människor som inte alls alltid samlas till gudstjänst, men som finns inom ett visst område? Som kommer till oss och knackar på dörren emellanåt och vill något stort för sina barn eller för sig själva?
Och vad känner folk för tillhörighet, till sin lokala församling eller till Svenska kyrkan som helhet?
Vad betyder det att vi lever i ett nätverkssamhälle, där vi vill ha lite samhörighet här och där, men kanske inte lägga ner hela vårt liv i ett enda projekt?
Ska rum för förkunnelse finnas också utanför våra egna byggnader, och hur ska det i såfall se ut? Nätet är en stor utmaning för kyrkan. Telefonsjälavården fungerar systematiskt och bra, men själavården på nätet är i hög utsträckning fortfarande i händerna på enskilda kyrkoanställda – ofta i form av privata eller halvprivata projekt.
En självbild för församlingen är en plats där barn och ungdomar får plats, på riktigt. I kyrkoordningens portalparagraf:
”I kristen tro intar barnen en särställning och de behöver därför särskilt uppmärksammas i Svenska kyrkans verksamhet.”
Låter vi det märkas? Får vi dom resurser vi behöver till konfirmandarbetet? Och vad gör vi för barnen mellan 6 och 12 år? Hur ser vår närvaro i skolorna ut? Är det prioriterad verksamhet?
Eller som Jesus sa: ”Ja, har ni aldrig läst orden: Barns och spädbarns rop har du gjort till en lovsång åt dig?” Det är att tänka på nästa gång entrén till kyrkan eller församlingshemmet har förvandlats till en parkeringsplats för barnvagnar.
En sista bild: Någon har sagt att den öppnaste av alla kyrkor är ruinen. Men jag vill säga att en kyrka utan höga murar ger möjlighet för alla att se vad som finns däri – korset i centrum som påminner oss alla om att Guds kärlek är närvarande mitt i vår verklighet, och den lämnar oss aldrig."
