Idag är det dan före dan då den viktiga och så omdiskuterade SOU 2007:17 Äktenskaps- och partnerskapsutredningen ska presenteras. Mycket talar för att den föreslår en sammanslagning av äktenskaps- och partnerskapslag skapa en könsneutral äktenskapslag. Förmodligen blir det sedan så att budet går till trossamfunden: vill ni ha vigselrätt? Eller så får kyrkorna vigselrätt, men att det blir upp till varje präst att ansöka om vigselrätten.
Det som biskop Ytterberg gav uttryck för och som jag kommenterade här är biskoparnas hållning i frågan. Äktenskap för särkönade, partnerskap för samkönade.
Så tycker säkert många. Man kan visst tänka sig välsignelse, men hörrrm....äktenskap?
Att särskilja partnerskap och äktenskap är att göra skillnad på folk och folk. Vi skulle ju vara lika inför lagen, var det tänkt. Alla lika värda, alla familjer lika värda. Ännu knepigare blir det när man hävdar att "det inte gör något att det heter olika, eftersom de båda lagarna har samma rättsverkan".
Ja, då finns det ännu mindre anledning att särskilja begreppen. Ett a-lag för heteros, ett b-lag för homos. Ungefär som att det vid tiden för införandet av prästvigda kvinnor i kyrkan fanns de som tyckte att dessa damer borde kallas altartjänare istället för präster. Länge har språkbruket varit särskiljande: präster och så kvinnliga präster. Nu vill vi kalla oss prästvigda kvinnor. Men det var en parentes.
Märkligt är också att somliga som tidigare varit emot partnerskapslagstiftningen nu värnar den alldeles kolossalt.
Frågan är nu vad som händer i Svenska kyrkan när utredningen presenteras. Ytterberg vill att det ska gå att förrätta partnerskap i kyrkan, men partnerskapet kanske inte finns så länge till. Frågan går till Kyrkostyrelsen och biskopsmötet och där lär pannor i djupa veck läggas och remiss avlämnas.
Inspiration finns hos United Church of Canada som viger samkönade par och kallar det äktenskap.
Andra bloggar om:
hbt,
kyrkan,
könsneutralt äktenskap
