 |
| pixabay.com |
Oavsett vad som var bättre förr och vad som har utvecklats till det bättre kunde vi konstatera att mycket är sig likt, även om förutsättningarna runt omkring har förändrats. Det verkar som att det där behovet från vissa enskilda personer att starta krig och utöka sina territorier verkar vara konstant. Flera seniorer jag talat med senaste veckorna drar sig till minnes hur det var under beredskapsåren. Inte utan en liten tår i ögonvrån berättar de om hur pappa var iväg, stationerad någonstans, kanske längs med norska gränsen. Andra minns förfärliga saker, men också den solidaritet som fanns. Krigsbarn kom från Finland. Snabbt kom de till familjer och i varierande grad fick de växa upp i trygghet. Men det går ju bara att föreställa sig den smärta som föräldrarna i Finland måste ha känt när de skickade iväg barnen, kanske för att aldrig någonsin se dem igen.
Flera vittnar, precis som Astrid Lindgren i sin krigsdagbok, om skräcken för ryssarna. Hitlers regim var förfärlig, men tydligen litade de på att Per Albin skulle hålla nazisterna från att ockupera Sverige. Men ryssen gick inte att lita på.
De som har flest minnen av andra världskriget är våra seniora seniorer. Hur har dom det? Hur har ni det? När jag växte upp minns jag hur rätt pigga pensionärer kunde flytta in på servicehusen i trevliga lägenheter. Det motsvarar kanske trygghetsboenden i dag. Numera ska de flesta vårdas i hemmet. Det är det bästa, säger en av damerna, för då har man allt runtomkring sig. Möbler, tavlor, det invanda och trygga. Hemtjänsten kommer flera gånger om dagen, så ingen hjälp finns. Andra trivs nog bättre att komma ihop med andra människor, om ensamheten blir för påtaglig. Är man bara hyfsat pigg, är det säkert trevligt att komma ut i samlingssalen och språka med grannarna över en kopp kaffe och lite gofika, eller findöppe som de säger. Meningen med livet en vanlig måndagseftermiddag kan nog kokas ner till att byta några ord med någon, till bryggkaffe, god kransbit och kanske en småkaka.
Nu är det beredskapstid igen och jag bläddrar i mina husmodersböcker från 30- och 40-talen. Många av de märkliga recepten känns väldigt avlägsna, och att vissa livsmedel skulle ransoneras verkar närmast osannolikt. Men under pandemin ransonerades ju läkemedel så till vida att man inte fick ta ut mer receptbelagd medicin än för tre månader, så lite vana har vi.
Men ett gott tecken på att vi utvecklats som medmänniskor och som samhälle är EU-direktivet om massflyktskydd för alla dessa som nu flyr hals över huvud från Ukraina (och snart när även Ryssland och Belarus). Nu är det inte tal om, som under andra världskriget, att begränsa antalet flyktingar, eller för den del de strängare villkor som infördes hösten 2015, utan nu ska alla som kommer få husrum, mat, skolgång och möjlighet att arbeta. Det är ett steg framåt för mänskligheten.
