Den här veckan slopas de flesta av restriktionerna knutna till pandemin och nu meddelar
regering och myndighet att vi går in i en ny fas.
Det tror jag när jag ser det, säger pessimisten som ser glaset som halvtomt, medan
optimisten vädrar morgonluft och tömmer sitt halvfulla glas med förhoppningar om nya
livsmöjligheter, restaurangbesök eller resor till fjärran länder.
Blir allt som förr? Jag har svårt att tro det. Det är svårt att från en dag till den andra se saker
i annat ljus, och det kanske inte är meningen heller. Det finns nog en del beteenden som har
kommit för att stanna, till exempel det kramande med kända och okända personer som förr
var ganska vanligt i en del kretsar. Kindpussar? Vilket sofistikerat sätt att bedriva biologisk
krigsföring på!
Jag tror mig höra att fler har börjat uppskatta det lite lugnare livet. Det är inte nödvändigt att
springa runt på flera aktiviteter i veckan. Det kan vara ganska skönt att ta det lugnt, ägna tid
åt familjen eller annat som är meningsfullt. Fler böcker kan läsas, fler filmer kan ses. Vi
sparar tid, pengar och miljö på att inte åka på möten där restiden är längre än
sammanträdestiden.
Förra veckan infördes en nyhet i samhället som påverkar oss på lite olika vis, för även
Postnord tar det nu lite lugnare och delar ut post endast varannan dag. Inget är som väntans
tider, skriver Erik Axel Karlfeldt i sin kända dikt. Vårflodsveckor, knoppningstider, ingen maj
en dager sprider som den klarnande april.
När Erik Axel föddes 1864 hade det kungliga postverket funnits i drygt tvåhundra år. År 1636
inrättades Förordning om Post-Bådhen och Drottning Kristina hade en god vision för denna:
“ett högnödigt och nyttigt wärck så för oss och Cronan som för alla wåre och Rijkzens trogne
Ständer, Undersåtare och Inbyggiare”. Landet delades upp i post-hemman, och på varannan
eller var tredje mil skulle finnas en postbonde som med hjälp av drängar ansvarade för att
breven kom ut och kom rätt. Allmogen fick ganska mycket på sin lott, de skulle ju dessutom
stå för skjuts och logi till den som var ute i kungliga ärenden. Dessa uppdrag kunde vissa
tider bli särskilt betungande. När Erik Axel Karlfeldt skrev sin dikt om väntans tider hade
systemet med posthemman avvecklas, folk hade börjat flytta in till städerna i större
utsträckning och brevbärare började dyka upp.
Hur det gick sedan, vet vi ju. 1971 skickades det första e-postmeddelandet, och 1992
skickades det första sms:et. Detta har ju lett till att det snarare varit Postnord som suttit och
längtat efter brev att få leverera, och nu blir det utdelning varannan dag. Vi får väl skänka
våra brevbärare goda tankar när de oförtrutet och högnödigt arbetar för att vi alla ska få våra
försändelser:
regering och myndighet att vi går in i en ny fas.
Det tror jag när jag ser det, säger pessimisten som ser glaset som halvtomt, medan
optimisten vädrar morgonluft och tömmer sitt halvfulla glas med förhoppningar om nya
livsmöjligheter, restaurangbesök eller resor till fjärran länder.
Blir allt som förr? Jag har svårt att tro det. Det är svårt att från en dag till den andra se saker
i annat ljus, och det kanske inte är meningen heller. Det finns nog en del beteenden som har
kommit för att stanna, till exempel det kramande med kända och okända personer som förr
var ganska vanligt i en del kretsar. Kindpussar? Vilket sofistikerat sätt att bedriva biologisk
krigsföring på!
Jag tror mig höra att fler har börjat uppskatta det lite lugnare livet. Det är inte nödvändigt att
springa runt på flera aktiviteter i veckan. Det kan vara ganska skönt att ta det lugnt, ägna tid
åt familjen eller annat som är meningsfullt. Fler böcker kan läsas, fler filmer kan ses. Vi
sparar tid, pengar och miljö på att inte åka på möten där restiden är längre än
sammanträdestiden.
Förra veckan infördes en nyhet i samhället som påverkar oss på lite olika vis, för även
Postnord tar det nu lite lugnare och delar ut post endast varannan dag. Inget är som väntans
tider, skriver Erik Axel Karlfeldt i sin kända dikt. Vårflodsveckor, knoppningstider, ingen maj
en dager sprider som den klarnande april.
När Erik Axel föddes 1864 hade det kungliga postverket funnits i drygt tvåhundra år. År 1636
inrättades Förordning om Post-Bådhen och Drottning Kristina hade en god vision för denna:
“ett högnödigt och nyttigt wärck så för oss och Cronan som för alla wåre och Rijkzens trogne
Ständer, Undersåtare och Inbyggiare”. Landet delades upp i post-hemman, och på varannan
eller var tredje mil skulle finnas en postbonde som med hjälp av drängar ansvarade för att
breven kom ut och kom rätt. Allmogen fick ganska mycket på sin lott, de skulle ju dessutom
stå för skjuts och logi till den som var ute i kungliga ärenden. Dessa uppdrag kunde vissa
tider bli särskilt betungande. När Erik Axel Karlfeldt skrev sin dikt om väntans tider hade
systemet med posthemman avvecklas, folk hade börjat flytta in till städerna i större
utsträckning och brevbärare började dyka upp.
Hur det gick sedan, vet vi ju. 1971 skickades det första e-postmeddelandet, och 1992
skickades det första sms:et. Detta har ju lett till att det snarare varit Postnord som suttit och
längtat efter brev att få leverera, och nu blir det utdelning varannan dag. Vi får väl skänka
våra brevbärare goda tankar när de oförtrutet och högnödigt arbetar för att vi alla ska få våra
försändelser:
“Kom på stigens sista halka, skogen ger sin dävna svalka och sitt djupa sus
därtill. Sommarns vällust vill jag skänka för de första strån som blänka i en dunkel furusänka, och den första trastens drill.”
