På bordet i min samtalshörna i arbetsrummet på jobbet står en vas med kvistar som jag tog vara på efter häckklippningen förra helgen. På bara några dagar har löven börjat spricka ut i lite olika takt beroende på deras genetiska förutsättningar. En del kvistar behöver mer sol, mer värme längre tid för att blomma ut.
Det är naturens eget skådespel och oavsett om vi tänker att det är ett drama regisserad av en gudomlig kraft eller av inneboende atomers reaktioner är det alldeles makalöst. Jag har frågat min vän naturkunskapsläraren om hur rötter och blad bildas och hen går alltid igång och berättar om fotosyntes, lagring av solenergi och naturligtvis om hur naturen blöder.
Jag fattar hälften men rycks med i fascinationen och måste läsa lite Karin Boye. Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?
Jordens timme, Earth Hour. Inte längre ett specialintresse för miljövänner utan ett evenemang som engagerar kommuner, företag och organisationer. Loggor tas fram, hashtaggar och uppmaningar. Den lilla människan ska göra sin insats. Minska på resorna, öka din klimatångest medan kungafamiljen åker jorden runt.
Samtidigt ska vi också engagera oss i allt annat som rör mänsklighetens existentiella villkor som att hantera ondska och girighet och jag läser på facebook att en undersköterska behöver jobba i 60 år för att komma upp i det avgångsvederlag som bankchefen nu presenteras med. Medan damen offras på börsnoteringarnas altare får styrelsen ansvarsfrihet. Skälvande av ängslan tungt de hänger, klamrar sig vid kvisten, sväller, glider - tyngden drar dem neråt, hur de klänger. Svårt att vara oviss, rädd och delad,svårt att känna djupet dra och kalla, ändå sitta kvar och bara darra - till nästa avslöjande från medierna som verkar ha tagit upp handduken som myndigheterna verkar ha kastat in.
Vanligt folk utkräver ansvar av dem som har fått förtroendet att ta ansvar. Vi kräver att myndigheterna ger oss relevant information om klimat och energi. Hur är det nu, sparar vi energi på att släcka ner en timme, eller ökar den totala förbrukningen när strömmen släpps på igen? Kan vi köpa en elbil utan att indirekt ge stöd för multinationella företags exploatering av naturresurser i Afrika och barnarbetare som borde vara i skolan? Kan vi räkna med att Josefin Nilsson hade fått hjälp om det varit idag? Och varför släpps media inte in i slakterierna? Varför sopas kycklingar ihop med maskiner och trycks ner i plastlådor som vore de salladshuvuden?
Här kommer naturkunskapen med betoning på kunskap in igen. Veterinären berättar för allmänheten hur ben och benhinnor och nerver fungerar på kycklingar - samma system som på människor.
Det gör ont att bryta ben.
Finns det hopp? Såklart. Med ansiktet vänt mot solens försiktigt värmande strålar avslutar jag Karin Boyes dikt: Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar, glömmer att de skrämdes av det nya, glömmer att de ängslades för färden - känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen.
