“Minst 40 personer har dödats i ett terrorattentat i Nya Zeeland. Skytten uppges vara en ”våldsam, högerextrem terrorist” – uppges vara en hämnd efter attacken i Stockholm.Är du drabbad? Känner du någon som är på plats?”
Fortfarande morgongrusig i ögonen läser jag inlägget från redaktionen i mitt facebookflöde.
Nej. Ytterligare ett terrordåd. Någon har skjutit människor som ber. Är du drabbad? Känner du någon som är på plats?
Jag känner ingen i Nya Zeeland. Jag vet knappt vad huvudstaden heter. Men nog är jag drabbad. Det finns ingen på jorden som inte kan vara drabbad av det meningslösa våld som riktas åt än det ena, än det andra hållet. Den här gången var det muslimer som drabbades. Andra gånger är det judar, andra gånger kristna. Eller människor i allmänhet som inte alls dödas i en religiös lokal för att förövaren ska kunna döda så många som möjligt av just den sortens människor utan på gatan, på torget, på teatern.
Dystopiskt, ungdomarna vet att det går åt fel håll och att dom som bestämmer måste göra något åt saken. Skolverkets representant uttalar sig i media och talar om olovlig frånvaro. Jag går och brygger en mugg kaffe och muttrar för mig själv att det snarare är vuxenvärlden som ständigt gör sig skyldig till olovlig frånvaro när det gäller att skapa meningsfulla sammanhang. Lärare i flödet uttrycker både entusiasm - “vilken bra SO-lektion!” - medan andra surar - “jag kommer minsann att ha två timmars kvarsittning nästa vecka med en duvning i NO” - och jag tänker att Greta Thunberg har precis rätt i att det behövs tas i för att rösterna ska bli hörda. Inget kan väl provocera så mycket som en elev som tänker utanför ramarna? Hur kan vi som vuxenvärld faktiskt peppa ungdomarna och bidra med lite framtidstro utan att ge avkall på de fakta och sanningar som trots allt är uppenbara?
För när det gäller klimatet är alla drabbade.
Och än så länge är vi alla på plats, men vi kommer förmodligen att behöva införa en ny kvot i Migrationsverkets system: klimatflyktingarna.
Ungdomarna som strejkar, de som nu på plats i Christchurch i Nya Zeeland gör allt för att ta hand om offren, är tecken på att det trots mycket dysterhet inte är kört för vår värld. I det stora och i det lilla finns medmänskligheten.
Bra att du är här, läser jag på skylten i entrén till mammografin på Skaraborgs sjukhus. Det här är en annan form av överlevnad, tänker jag som så många andra dragit ut på besöket efter att ha läst otaliga skräckhistorier om hur röntgenundersökningen går till. Att samhället går in och låter oss medborgare utan kostnad få del av denna möjlighet till att kanske begränsa en skada innan den blir dödlig, är tecken på att vi lever i ett gott samhälle. Tio minuters måttligt obehag är ingenting mot tio månaders cellgiftsbehandlingar eller tio års oro för att det där ska komma tillbaka.
Är du drabbad? Känner du någon som är på plats? Jo, cancer är något som drabbar oss alla. Vi är alla på plats, som själva drabbade, som anhöriga, som arbetskamrater, som vänner.
