Ett firande som får skava. Krönika i Intro, maj 2017

Ibland känner jag att det skaver i det här reformationsfirandet. Något som liksom ligger som en liten sten i skon som känns vid vissa fotnedsättningar. Jag tar av mig skon, tar fram den lilla stens och försöker klura ut vad det där skavet kan stå för. På folkhögskolan talar vi mycket om samhället och vikten av att hålla ihop och motverka polarisering. Ändå är det viktigt att få vara sig själv och också låta den andre få vara just den andre med de förutsättningar och gåvor hen har.

Det är nog just där: när vi ska försöka definiera vad som är specifikt lutherskt, evangeliskt, reformatoriskt. Som en naturlig konsekvens blir det en ”de där-ning” för att använda biskop Åkes nya begrepp, eftersom de som inte är specifikt lutherska inte har det där som är så specifikt lutherskt och som vi ju är så stolta över. Ska vi då verkligen hävda vår särart?

Jag googlade på "förgreningar"...
Men trots allt kanske det går att hålla två tankar i huvet samtidigt. Vi kan vara stolta över vårt lutherska arv, formulera teserna i dagens kyrkoliv och på samma gång vara glada över de ekumeniska framstegen. Vi kan lyfta fram det som är unikt i varje kyrkotradition och se det som en gåva till hela kristenheten.

På Kyrkans Grundkurs läser vi samfundskunskap och eleverna får de intervjua företrädare för olika traditioner och delta i deras gudstjänster. Olikheterna blir tydliga, men inspirationskällorna flödar. Det där var ju faktiskt en god tanke nu när jag fattar vad de menar, var en kommentar från någon av eleverna. Så kan frejdigt sjungna läsarsånger eller ortodox högtidlig närvaro med urkyrkokänsla bli nyttiga speglar för oss svenskkyrkliga att reflektera oss själva i. För visst var det väl så Luther tänkte: vad behöver vår tids människor för att se evangeliet i dess klara ljus och vilka medel har vi att använda oss av för att nå dit?

Jag lägger tillbaka den där skavstenen i skon och låter den vara en påminnelse om att vi inte firar reformationen för att vi tror att vi är bättre än någon annan. Däremot kan vi vi vara tacksamma för det Luther hjälpt oss att se, och för vad vi i vår kyrka kan bidra med i den stora härliga brokiga skara som är Guds familj!

Karin Långström, skolpräst vid Hjo folkhögskola

(Intro är  Skara stifts tidning som riktar sig till anställda, förtroendevalda och ideella)

Maskrosor och människor...

Visst är det märkligt att människor kan resa hundratals mil för att se på en sällsynt fågel, men att vissa vänder bort blicken när hen ser...