Jag längtar efter våren! Inte så konstost kanske, det gör väl de flesta så här års men jag vet inte om jag längtat så mycket som jag gör just detta år. Vårgardinerna kom upp så fort julhelgerna var över, de viktigaste fröerna är redan inhandlade och de väna inomhuskrokusarna som fått pryda köksbordet tillsammans med stolta pärlhyacinter har redan blommat ut. Visst blir dagarna längre, snödroppar har siktats på sina ställen och vi är snart halvvägs in i februari, men det känns ändå inte som att det går fort nog.
Kanske har denna längtan efter ljus och värme att göra med samhållskylan. Allvarsamma analytiker resonerar om Trumps utspel och vad de kan innebära för världen. I skrivande stund verkar det som att han möter juridiskt motstånd i fråga om inresereglerna, och att en president bryter mot konstitutionen är anmärkningsvärt. Jag undrar om Trump kommer att sitta kvar mandatperioden ut. Kanske kommer han fram till att det inte är så enkelt att leka diktator i en demokrati. USA har ett alldeles för starkt rättsystem för att släppa igenom vad som helst som twittras ut från Vita huset.
Men det kräver ju att det finns någon som vågar/orkar ställa sig upp och protestera. Det krävs någon som vågar vidta mått och steg för att hålla fast vid det som USA egentligen är, åtminstone på pappret, en stat präglad av frihet och medborgerliga rättigheter oavsett etnicitet och religion. Det krävs någon som tänker mer på det allmänna bästa, på rätt och rättfärdighet, framför egna karriärmöjligheter eller status inför den store ledaren.
Då och då dyker det upp människor som ser det här. I Sverige har vi nu journalisten som under en reportageresa i Mellanöstern träffade ett barn utan familj eller framtidsutsikter. Liv ska räddas, tänkte journalisten och hjälpte pojken till Sverige. När detta sedan visades i tv blev det en rättsprocess där journalisten nu dömts för människosmuggling. Även om det stod klart att ingen egen vinning gjorts till journalistens fördel, blev det fällande dom och samhällstjänst.
Oh, the irony! Det är ju just samhällstjänst som denne Fredrik sysslat med. Skulle han bara lämnat barnet där på gatan? Han hade möjlighet att rädda ett liv, och han gjorde det. Sveriges status som landet där mänskliga rättigheter står högt i kurs håller definitivt på att rasa. Det spelar ingen roll hur mycket feministiskt utrikespolitik vi har eller hur mycket vi nu ska kompensera aborträttorganisationer när regeringsföreträdare utan att blinka beskriver flyktingar som problem som till varje pris ska hållas utanför EU:s gränser.
Jag kan förstå tanken att fler länder behöver ta emot, och att fattigdom inte per definition är asylskäl. Det är retoriken jag tänker på och reagerar emot, och det har gått fort. För inte så länge sedan stod en annan Fredrik i sommarkostym och vädjade om våra öppna hjärtan utifrån sin position som statsminister: Det är frihet och längtan efter frihet som är det viktigaste för att stå upp mot den som förtrycker. Det är friheten att stå på egna ben och fatta egna beslut som har gjort Sverige till ett fantastiskt samhälle. Den idén borde omfatta alla och utsträckas till alla delar av världen.
Om våren nu kunde komma. Ljuset, värmen, livsmöjligheterna.
Karin Långström
Hiss: solfilmen på teve. Nog det mest upplyftande på teve just nu.
Diss: murar och stängda gränser
