Vi är många som den senaste tiden i olika sammanhang gett uttryck för vår längtan efter ledare som förmår förklara de stora sammanhangen för oss, som förmår peppa oss istället för att diskvalificera motståndare eller förlora sig i skattetekniska resonemang som endast ekonomistudenterna hänger med i.
VI längtar efter den stora berättelsen, sammanhanget vi kan spegla våra egna liv och strävanden i. En del av oss har en andlig övertygelse som så att säga ligger som ett ackord i bakgrunden. I bästa fall är det inte en filterbubbla utan en grundförutsättning för tillit och trygghet.
Men Sverige är med rätta en sekulariserad stat och lagstiftningen vilar inte på explicit uttryckta kristna ideal, även om tio Guds bud med några undantag kan översättas till sekulär lag.
Därför var det en fröjd att höra den förre presidenten Barack Obamas avskedstal i den där kongresshallen i Chicago. Jag brukar dela viktiga händelser med eleverna i mina livskunskapskurser och det här var ett av dessa tillfällen. Det var ett historiskt tal i ett historiskt skede i en tid som är omättligt intressant för den samhällsintresserade.
Obamas tal har också hyllats av retorikexperterna. Välkomponerat med både humor och allvar. Regisserat men samtidigt spontant när han elegant höll tråden även om publiken med jämna mellanrum skanderade four-more-years! Det viktigaste är dock att Obama genom rutan inger hopp för framtiden när han ger sin grundkurs i demokrati. Det spelar ingen roll hur ett lands grundlagar ser ut. Det som får demokratin att fungera är inställningen hos varje enskild individ. Utvecklingen fortsätter med två steg framåt och ett steg tillbaka. Men varje framgångsrik förändring har alltid börjat med engagerade människor som vill något annat än det de är satta i, som vill att världen ska bli lite bättre. Från slaveri till frihet. Från förtryck av arbetarklassen till starka fackföreningar. Nu väntar världen på att klimatfrågorna ska lösas - och vad som ska hända i de städer lågkonjunkturen dragit fram och lämnat tomma fabrikslokaler efter sig. Donald Trump har inget att säga i klimatfrågan men kanske har han ingett någon form av hopp i den arbetslösa medelklassen. Om fyra år får vi se resultatet av den nye presidentens ansträngningar - om han nu sitter så länge. Det han tänkte skulle bli en bal på slottet kanske bara blir en ändlös serie sammanträden och konferenser.
Donald Trump och hans anhängare målar i och för sig också upp en världsbild för oss. Men den är full av förenklade förklaringar om vilka som bär skulden för både det ena och det andra, och att ställa minoriteter mot varandra har aldrig lett till något gott. Obama gav i sitt tal uttryck för (även om han inte direkt syftade på sin efterträdare) att demokrati är något som varje medborgare ansvarar för och därför är det inte kört. Det blir bara lite mer jobb för liberala krafter att stå upp för liberala värden. Och det, tänker jag, gäller i vår del av världen också. Med Brexit får europavännerna än en gång förklara tanken med en gemensam ekonomi och marknad, och det är nog bra. För vem vet om unionen står kvar om femtio år?
You have made me a better president, a better man, sa Barack Obama med tårar i ögonen. Det om något är ett erkännande av att makten utgår från folket och att samverkan är det enda rimliga.
KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss. Familjen Obama får äntligen en långsemester!
DIss: Den där åttaårsgränsen i USA. Är den så bra egentligen?
