Det första en bör fråga sig är om det överhuvudtaget är meningsfullt att lyssna till andras berättelser om sina erfarenheter av tro. Den som svarar nej på den frågan kommer ändå att ställas inför religionsteologiska frågor och pastoralt handlande som kräver reflektion.
Den som svarar ja har en hel del frågeställningar att resonera kring. Hur ska dessa samtal ske? Varför? Och vad är syftet med dem?
Min egen utgångspunkt är att jag kan fördjupas i min egen tro i mötet med troende från andra religioner. Det är ett sätt att visa respekt för andra människor och ett uttryck för nyfiket intresse för hur andra människor tänker i olika livsfrågor. Vad är det som gör att muslimer tackar Gud (alhamdulillah betyder "jag tackar Gud") för både ont och gott som sker dem? Och hur kan vi inspireras av det frejdiga samtalsklimat som finns inom judisk tro?
Religionsteologi förutsätter ett tänk kring bibelsyn, Gudsbild och människosyn. Vi behöver tänka till när det gäller kristendomens sanningsanspråk och försöka förstå hur bibelorden som ger en annan tolkning kompletterar och fördjupar.
Mycket är tänkt och skrivet i detta ämne. I "Samtal om religionsteologi" (Tro & tanke, Svenska kyrkans forskningsråd 2001:3, red. Kajsa Ahlstrand och Håkan Sandvik) identifieras några viktiga frågeställningar:
* Hur kan vi vara trogna mot den väg som är oss given samtidigt som vi kan ta tillvara de insikter vi får i möten med troende från andra religiösa traditioner?
* Hur ska vi som kristna förhålla oss till rasism, främlingsfientlighet, antijudiskthet och islamofobi?
* Finns det element i vår religion som kan användas på ett diskriminerande och rasistiskt sätt, och hur hanterar vi i så fall det?
* Vad kan vi bidra med i vår tradition för att bygga ett gott samhälle och därmed följa Paulus uppmaning i Rom 12:18 att hålla fred med alla människor? Har det något att göra med hur vi bemöter troende från andra religioner?
"Herren är på denna plats, och jag visste det inte". 1 Mos 28:16
