Förenta Nationernas bön

kaboompics.com
Gud,
vår jord är bara ett stoftkorn i världsalltet.
Det är vår uppgift att göra den till en planet
där ingen skall behöva plågas av krig, hunger eller fruktan...

eller vara utestängd från andra i meningslöst främlingskap
för sin härstamnings, hudfärgs eller världsåskådnings skull.
Gud, ge oss mod och förutseende att ta itu med detta redan nu,
så att våra barn och barnbarn en gång med stolthet
kan bära namnet människa.

 
Amen

Hoppfullt trots allt... Krönika i SLA 22 oktober 2016

Jag har en liten kurs i omvärldsstudier på folkhögskolan och just nu jobbar vi förstås med presidentvalet i USA. Vi följer debatterna och försöker förstå sammanhangen. Att få jobba med unga människor och få ta del av deras tankar och åsikter är något jag är tacksam för varje dag. Men i takt med att tonen i debatten mellan de två kandidaterna Donald Trump och Hillary Clinton hårdnar och när demokratins förutsättningar börjar gunga i sina grundvalar börjar jag känna ett visst vemod. 

I den andra tv-sända debatten aktualiserades frågan om hur kandidaterna ser sig som förebilder för dagens unga människor. Svaren var förstås så förutsägbara som de kan vara. Men - givet att det alltid funnits tveksamma och rent av olämpliga ledare i världen och att det kommer nog att förbli så - blir jag vemodig när jag tänker på vilket samhälle unga växer upp i. Trots att mycket går åt rätt håll i världen är det som att utvecklingen backar på andra.

USA, som skulle vara landet med frihetsgudinnan och konstitutionen som ledstjärna, slits isär av krafter som vill stänga ute, göra skillnad och förminska människovärdet. Donald Trump vill bygga en mur mot Mexico och slänga ut alla som inte har juridisk rätt att befinna sig i landet och med dessa metoder plus några till ska han göra USA "great again".

When they go low, we go high, replikerar Michelle Obama.  Vi behöver fler ledare som Michelle Obama. Vi behöver goda förebilder och vi behöver dem som kan sätta ord på motståndet mot det som river ner och söndrar.  

 “That is the story of this country. The story that has brought me to this stage tonight. The stories of generations of people who felt the lash of bondage, the shame of servitude, the sting of segregation, but who kept on striving and hoping and doing what needed to be done, so that today, I wake up every morning in a house that was built by slaves.
 And I watched my daughters. Two beautiful intelligent black young women playing with their dogs on the White House lawn and because of Hillary Clinton my daughters and all our sons and daughters now take for granted that a woman can be president of the United States."

Så slår jag upp dagens tidning och läser att förutom de vansinniga clownerna som skrämmer och hotar (själv har jag dock inte sett någon), så har en kvinna utsatts för våldtäktsförsök i  vår stad. Tack och lov lyckades hon sparka sig fri, men varje gång ett överfall blir offentligt påminns vi om världens brustenhet som gestaltar sig också i detta att unga kvinnor inte kan cykla halv tio på kvällen utan att riskera att bli våldtagna.

Demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet, andras och egen personliga säkerhet, ja det är frågor som måste aktualiseras i varje generation. Även om det ibland känns lönlöst fortsätter vi. Och då känns det hoppfullt att tänka på döttrarna Obama och deras hundar.

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Unga människor som tror på demokratiska principer
Diss: Demokratins motståndare


Kyrkans klockor ringer för fred och bön

Det är biskop Åke Bonnier som i ett brev till stiftets kyrkoherdar uppmanat dem att ringa som en bönepåminnelse för Syriens och övriga Mellanösterns krigsdrabbade folk.
    Hans tanke och vädjan är att så många kyrkklockor som möjligt ska ringa i samband med lördagens helgsmål och söndagens gudstjänst.
    Initiativet till klockringningen kommer från den evangeliskt-lutherska kyrkan i Finland där man på många håll ringer varje dag fram till FN-dagen 24 oktober. Svenska kyrkan har anslutit sig till detta och på några håll i landet sker daglig ringning denna vecka. I Skara stift med sina många kyrkor koncentreras manifestationen till helgen.
    - Vi vill uppmuntra människor att stanna upp i bön för fred och särskilt för situationen i Syrien och Mosul, säger Åke Bonnier. Han konstaterar också att vid söndagens gudstjänster kommer bönen för fred i världen och speciellt i Mellanöstern att vara en självklar del.


Skara stifts hemsida

Bob Dylan! Krönika i SLA 15 oktober 2016

Just som amerikanarna nästan gett upp hoppet om att få en nobelpristagare i litteratur efter Toni Morrison kom det otippade beskedet efter 23 år: Bob Dylan får priset 2016! När den värsta förvåningen lagt sig hos världens samlade kulturelit har reaktionerna blivit satta i ord. En del menar att Dylan inte är en författare och att han därför inte är kvalificerad. Andra menar att han är ojämn i sin produktion, att han visserligen skrivit några bra texter men också några riktigt usla. Jonas Gardell twittrar: Just nu sitter Ingela Pling Forsman och tänker: Det skulle varit jag! Ytterligare andra menar att utnämningen är en del av den populistiska trumpifieringen i USA.

Andra är lyriska. Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius säger att tiden är mogen. Bob Dylan är en stor poet i den engelskspråkiga traditionen från William Blake och framåt. Han har beskrivits som experimentell, en fantastisk historieberättare och djup poet.

Reaktionerna på valet av pristagare tycker jag sätter fingret på den mycket intressanta frågan om vilka gränser litteraturen har, vad lyrik egentligen är och framför allt diskrepansen mellan så kallad finkultur och populärkultur. För den som vill reservera litteraturpriset till finkulturen är det självklart att det ska delas ut till någon författare/poet/dramatiker som 98% av Sveriges befolkning inte hört talas om och är det omöjligt att uttala namnet utan att konsultera Google Translate är det ännu bättre. Å andra sidan kan uppmärksamheten kring en för allmänheten okänd men ack så viktig röst verkligen betyda skillnad för ett land, ett språk eller en folkgrupp. Nämnas kan till exempel Alexandr Solsjzenitsyn och Nadine Gordimer. 

Nu breddas underlaget för Svenska Akademiens sökfält till att också innefatta representater för den muntliga litteraturen. Lyrik betyder faktiskt sång till lyra, och lyran är i Dylans fall en gitarr. Och allmänpolitiskt inflytande har han haft och inspirerar fortfarande som förgrundsgestalt för medborgarrättsrörelsen. 

Och visst är Bob Dylan fortfarande av en profetisk poet: 

Come gather 'round people where ever you roamAnd admit that the waters around you have grownAnd accept it that soon you'll be drenched to the boneIf your time to you is worth savin'Then you better start swimmin' or you'll sink like a stone,For the times they are a' changin'! 
Come writers and critics who prophesy with your pen
And keep your eyes wide the chance won't come again
And don't speak too soon for the wheel's still in spin
And there's no tellin' who that it's namin'
For the loser now will be later to win
For the times they are a' changin'!
         Come senators, congressmen please heed the call
        Don't stand in the doorway don't block up the hall   
        For he that gets hurt will be he who has stalled
        There's a battle outside and it's ragin'
It'll soon…

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Poeter och konstnärer som hjälper oss tolka våra liv
Diss: Den missunnsamma kultureliten


Ett märkligt fenomen. Krönika på Skara stifts hemsida 13 oktober 2016

På livskunskapen med deltagarna på konstlinjen frågade jag vad konst är. Svaren blev många och varierande, alltifrån oerhört statiska definitioner till ifrågasättande om det överhuvudtaget går att ställa den frågan. Ett svar som verkligen fastnade hos mig lyder så här:

"en persons tankar och känslor kombinerade och manifesterade på fler sätt än vad som kan beskrivas"



Konsten är ett märkligt fenomen. Bilderna kan hjälpa oss att öppna upp och beskriva,  hjälpa oss att sluta vara så fixerade vid antingen hjärna eller hjärta så att verkligheten kan integreras i oss. Både känsla och förnuft. Var för sig manifesterade i dramatik eller melankoli och allt där emellan, och naturvetenskapligt begränsande och evidensbaserat veto-beteende....

Gud är också på fler sätt än vad som kan beskrivas. Manifestationer av Gud kan vara vackra. Den kristna bildkonsten, ikoner, mosaiker och fönster av Bo Beskow kan föra oss närmare Gud. Vi kan uppleva något av Gud i det vackra. Men Gud är i lika hög utsträckning - eller mer? - i det destruktiva, fula, obeskrivligt plågsamma. Där är Gud medvandraren och befriaren. I Jobs bok berättas om den lidande Job. Han förbannar dagen han föddes och skär sig med vassa lerskärvor för att lindra sin plåga. Han undrar varför Gud inte griper in, och efter hand talar Herren till Job ur stormen:

                "Vem satte portar som spärr för havet? När det bröt fram ur moderlivet och jag 
                 gav det molnen till kläder och dimman till lindor, satte jag för det en gräns och
                 stängde med
                  portar och bommar.

                  Jag sade: ”Hit men inte längre, här skall dina stolta vågor hejdas.”

                  Har du någonsin kallat fram morgonen, har du visat gryningen dess plats, 
                 när den skall 
                 gripa om jordens hörn och skaka bort de onda?" (Job 38:8-13)


Jag läser och målar en tavla i mitt inre. Akvarell, tror jag. Ett brusande hav, kanske Medelhavet, rutten där flyktingbåtarna driver som vilsna farkoster. Jag målar portar och bommar, men inte till Europas trygghet utan för att stänga främlingsfientlighet och ondska och lidande utanför. Nu är det Gud som står för gränskontrollen: hit men inte längre kan kaosmakten få härja, men snart kommer den goda gryningen som griper om jordens hörn och skakar bort det onda.

Jag målar Gud som skakar smulorna från en nersmutsad bordsduk och som omsorgsfullt breder ut den på stranden. Där dukas bröd och vin upp och du och jag är bjudna. Inbjudna till en relation med den som är mer än vad som kan beskrivas, och som möter oss på fler sätt än vad som kan beskrivas

   

pixabay.com


     









KARIN LÅNGSTRÖM

     Präst och lärare vid Hjo folkhögskola

Tankar om religionsteologi Del 1


I veckan som gick fick några i min omgivning anledning att fundera något kring det här med religionsteologi, religionsdialog och möten med andra religioner. Eftersom det här är en känslig fråga - kanske i samma storleksordning som frågan om prästvigda kvinnor en gång var eller om hbtq-kristnas vara eller icke i kyrkliga sammanhang - finns det anledning att närma sig frågan från olika perspektiv. 

Det första en bör fråga sig är om det överhuvudtaget är meningsfullt att lyssna till andras berättelser om sina erfarenheter av tro. Den som svarar nej på den frågan kommer ändå att ställas inför religionsteologiska frågor och pastoralt handlande som kräver reflektion. 

Den som svarar ja har en hel del frågeställningar att resonera kring. Hur ska dessa samtal ske? Varför? Och vad är syftet med dem? 

Min egen utgångspunkt är att jag kan fördjupas i min egen tro i mötet med troende från andra religioner. Det är ett sätt att visa respekt för andra människor och ett uttryck för nyfiket intresse för hur andra människor tänker i olika livsfrågor. Vad är det som gör att muslimer tackar Gud (alhamdulillah betyder "jag tackar Gud") för både ont och gott som sker dem? Och hur kan vi inspireras av det frejdiga samtalsklimat som finns inom judisk tro? 

Religionsteologi förutsätter ett tänk kring bibelsyn, Gudsbild och människosyn. Vi behöver tänka till när det gäller kristendomens sanningsanspråk och försöka förstå hur bibelorden som ger en annan tolkning kompletterar och fördjupar. 

Mycket är tänkt och skrivet i detta ämne. I "Samtal om religionsteologi" (Tro & tanke, Svenska kyrkans forskningsråd 2001:3, red. Kajsa Ahlstrand och Håkan Sandvik) identifieras några viktiga frågeställningar: 

* Hur kan vi vara trogna mot den väg som är oss given samtidigt som vi kan ta tillvara de insikter vi får i möten med troende från andra religiösa traditioner? 

* Hur ska vi som kristna förhålla oss till rasism, främlingsfientlighet, antijudiskthet och islamofobi?

* Finns det element i vår religion som kan användas på ett diskriminerande och rasistiskt sätt, och hur hanterar vi i så fall det? 

* Vad kan vi bidra med i vår tradition för att bygga ett gott samhälle och därmed följa Paulus uppmaning i Rom 12:18 att hålla fred med alla människor? Har det något att göra med hur vi bemöter troende från andra religioner? 


"Herren är på denna plats, och jag visste det inte". 1 Mos 28:16


Näthat och världsfred. Krönika i SLA 8 oktober 2016

Så har 2016 års upplaga av Nobels fredspris annonserats från Oslo och det är den colombianske presidenten Juan Manuel Santos som uppmärksammas för sina enstängningar att nå fred och trygghet i Colombia. Det är en tydlig signal om att världen uppskattar fredsprocesser, även om det inte är givet med lyckliga slut. 

Något lyckligt slut verkar det inte bli på länge i Syrien. Så länge de inte är överens i FN:s säkerhetsråd är världssamfundet som handlingsförlamat inför det helvetesdrama som på sjätte året nu utspelar sig i det sargade landet. För att ta fram något positivt kan vi påminna oss om att hjälporganisationen Vita hjälmarna var en av de grupper och enskilda som fick Right Livelihood Award (det så kallade alternativa fredspriset) för några veckor sedan. Det är frivilliga i Vita hjälmarna som vi ser på teven när de gräver fram barn och vuxna ur rasmassorna i östra Aleppo. De cirka tretusen anslutna har hittills räddat ungefär sextio tusen personer. Och fler lär det bli, även om bedömare varslat om att Aleppo faktiskt kommer att vara helt jämnat med marken vid årets slut. Belägringsmetoden som regimen med understöd av ryskt flygvapen använder för att försöka röka ut islamisterna ur staden har beskrivits som en medeltida metod som inte är något annat än ett krigsbrott leder endast till att civilbefolkningen drabbas. 

pixabay.com
Några av de syrier som ger röst åt situationen i Sveriges televisions satsning #syrien200 påminner oss om att de inledande demonstrationerna inte handlade om att vilja ha krig. Det var personer som tröttnat på diktatur och korruption, som helt enkelt ville leva i frihet och kunna följa sina drömmar. 

Nu är det kanske naivt att tro att fredspris eller right livelihood awards kan göra något för freden och friheten i världen, men det är ändå ett sätt att uppmärksamma de få framsteg som ändå görs. 

Så långt motsättningarna i den stora världen, men i den lilla är det inte alltid bättre. Vi behöver tala mer om det här med hatet och trakasserierna som sprids mot enskilda på internats mörkaste sidor.  Jag tänker närmast på de unga människor som just nu lever sin dröm i talangjakten TV4 som får sina liv bedömda och uthängda av anonyma näthatare. Från att ha tyckt att det var oerhört roligt att ha en tjej med från Skövde vars mamma dessutom tillhör min bekantskapskrets känns det numera rätt visset. Det är plågsamt att se henne få kritik från juryn (som kanske ändå är befogad utifrån deras syn på vad som är trendigt och kommersiellt) men än värre är att ramla på elaka kommentarer om utseende och ursprung. Här kommer några av mänsklighetens värsta sidor fram i den mobbning som inte ger fysiska blåmärken men som lämnar spår i själen för lång tid framöver. 

Jag tror att många oss faktiskt behöver en tankeställare då och då, och det gäller inte minst oss som gärna har synpunkter på saker och ting. Konstruktiv kritik, ja, men när går det över i helt obefogade omdömen som inte har med saken att göra? 

Det kan vara ditt barn det gäller nästa gång, eller din väns barn. Eller ett barn vilket som helst, och alla har vi väl ansvar för deras framtid, eller? Vill vi inte att de ska växa upp i fred och trygghet, få följa sina drömmar utan att bli uthängda på nätet eller vid fikaborden på våra arbetsplatser? 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Heja Nicole - en stjärna som är större än det kommersiella paket som idol-tv utgör.
Diss: Avundsjuka och snålhet gentemot dem som faktiskt vågar. 

Några tankar om försvaret. Krönika i SLA 1 oktober 2016

Det är något med det svenska försvaret och säkerhetssituationen för vårt land som gör mig mycket förbryllad. Det är kanske meningen att vi vanliga medborgare inte ska vara förtrogna med allt som händer inom den hemliga armén, men för mig som uppskattar transparens och fakta att förhålla mig till blir det knepigt. 

Jag vet till exempel inte vad jag ska tycka om det här med att vi ska ha soldater permanent placerade på Gotland. För vad betyder det? Är det så att ryssarna faktiskt är så farligt nära så att vi behöver krypskyttar på Visby ringmur? För oss som de senaste åren fått lära oss att svenska försvaret är till för att bevara freden i fjärran länder blir det en svår omställning att nu inse att vi backar några årtionden tillbaka till det kalla kriget, om det nu är det som händer. 

pixabay.com
De olika begreppen som används vid militär säkerhetsbedömning är för mig lika kamouflerande som soldaternas klädmode. Säkerhetssituationen är försämrad i vårt närområde, men Överbefälhavaren konstaterar samtidigt att sannolikheten för ett enskilt väpnat angrepp på Sverige är lågt. Lågt, alltså, men inte obefintligt. Så ska vi vara nervösa eller inte? 

Samma dilemma finner jag med förslaget om återupptagen allmän värnplikt. Försvarsmaktens personalförsörjningsutredning har kommit fram till att det är för få som frivilligt söker sig till myndighetens grundutbildning och blir soldater, så därför vill de införa allmän värnplikt från år 2019. Positivt är att både män och kvinnor får mönstra. Dock kommer väl de som inte vill vara en del av försvaret att få frisedel, men jag hoppas ändå att det skulle kunna finnas någon form av samhällstjänst för dem som inte vill lära sig att använda vapen. Det är ju så mycket som måste fungera i en kris - eller krigssituation. Logistik, sjukvård, kommunikation för att ta några exempel. Att fler medborgare faktiskt vet hur en skottskadad och/eller chockad person bör tas om hand är något som skulle kunna vara positivt för landet som helhet. Grundläggande överlevnadskunskap skulle också vara relevant. Detta skulle också kunna vara nytta för de som tjänstgör utomlands, och jag hoppas verkligen att Sverige även fortsättningsvis kommer att vara del av fredsbevarande styrkor runt om på vår jord. Men vill försvaret att fler ska vilja vara soldater, är det nog en god ordning att höja ingångslönen som idag ligger någonstans mellan sexton och nitton tusen. 

Jodå, det är nog bra med försvaret och permanenta förband och övningar. Men när Skövde garnison härförleden hade flyguppvisning över vår stad med allt vad det innebar kunde jag ändå inte låta bli att tänka på de som fruktar för sina liv när de hör ljudet av dessa maskiner. Är det min tur att dö nu? Är det min familj som kommer att förintas i rasmassorna efter regimens eller Rysslands bombräder? 

Bilderna från Aleppo är fruktansvärda och jag blir påmind om att de svenska flygövningarna också kan påminna om att vapenmakt också kan befria. Trots det ser det väldigt mörkt ut för den syriska befolkningen, och det är en klen tröst i sammanhanget att visbyborna i alla fall är väl omhändertagna. Eller är det så att omvärlden är så hemsk så att det är mer bekvämt för Försvarsmakten att backa hem istället för att satsa på nya utlandsmissioner? 

KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Alla förslag som leder till att unga människor gör något vettigt är bra.
Diss: Alla dessa krig. Alla dessa diktatorer som ser sin egen makt som viktigare än att barnen får leva. 


Om "icke-religiösa" stilla rum. Krönika i SLA 7 okt 2017

Meditationsrummet på Skaraborgs sjukhus i Skövde. Foto: Anders Litborn (publicerad på svenskakyrkan.se/skovde Li...