En skandal behövs för att rädda Våmbsdalen! Krönika i SLA 26 mars 2016

Det var egentligen inte förrän jag läste Tom Michells underbara lilla bok Pingvinlektionerna förrän jag riktigt förstod varför det aldrig har blivit någon riktig folkopinion i vår stad kring Våmbsdalen och Cementas kalkstensbrytning, i alla fall inte av den dignitet som en rivning av Livets brunn förmodligen kommer att få. 

För att kort rekapitulera: i Skövde finns ett företag som sysslar med kalkstensbrytning i ett område som är intressant även för den som inte har kommersiella syften. Våmbsdalen är ett fantastiskt naturområde och all form av negativ miljöpåverkan är ju av ondo. 

Några lokalpolitiker har skrivit debattartiklar, det har skapats ett nätverk, Rädda Våmbsdalen, men den lokala opinionen har inte riktigt velat ta fart. Visst är Cementa
 en viktig arbetsplats, och visst vill vi väl ha tillgång till deras produkter (eller ska vi importera så att vi så att säga kan dra nytta av att någon annans naturområde exploateras utan att vi behöver lida av det?), men det är avsaknaden av en riktig skandal eller en värdeladdad symbol som jag tror är till nackdel för våmbsdalingarnas ofrivilliga mediaskugga. 

I sin roman berättar den engelske läraren Tom Michell hur han under en vistelse i den sydamerikanska turistorten Punta del Este upptäcker en strand full av hundratals döda pingviner, indränkta i olja och tjära. På 1970-talet var det ganska vanligt med oljeutsläpp från fartyg, men när världen fått syn på hur fåglar och andra arter dör som resultat av människors tanklöshet och girighet, blev bestämmelserna hårdare. 

Tom Michell hittar en pingvin som kämpar för sitt liv, och tar den till sig för rengöring och rehabilitering. Inte nog med det, han smugglar över den till Argentina, ger den namnet Juan Salvado och en djup vänskap utvecklas. Naturkatastrofen får ett ansikte. 

För att folkopinion ska väckas behövs starka, rentav skräckinjagande bilder på offren för de företeelser som uppmärksammas. Inte minst i en tid då bilder sprids över nätet fortare än blixten, krävs det mer och mer uppseendeväckande fenomen. 

Föreningarna för lövskogarnas bevarande behöver sina utrotningshotade vitryggiga hackspettar. Djurrättsaktivisterna har så rätt i det budskap om burhöns de sprider i butikerna runt påsk (Hur tror du att det är att vara en burhöna? Sätt dig i kundvagnen får du se!) och när tevenyheterna visar filmer på hur smågrisar i ren tristess äter upp varandras svansar sjunker försäljningen av fläskkött en tid. 

På liknande sätt brukar kärnkraftsmotståndarna hänvisa till Tjernobyl, klimatförespråkarna har sina isbjörnar som nervöst trampar runt på smältande isblock runt Arktis, och som om inte 60 miljoner flyende människor får oss andra att höja på ögonbrynen så krävs det en död tioåring ilandfluten på en sandstrand för att tillfälligtvis väcka medkänslan hos folk. 

Jag säger inte att det är rätt, men jag tror att det är så att varken gravar från förromersk järnålder eller skakningar i de omgivande villorna räcker för att väcka engagemanget runt Våmbsdalen. Aktivisterna behöver kunna presentera åtminstone någon liten utrotningshotad art, eller rent av ett hot om en förestående flyktingförläggning. 

KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Glad påsk! Nu vänder det!

Dags att rocka sockorna! Krönika i SLA 19 mars 2016

På måndag är det åter dags för oss som vill uppmärksamma och hylla alla de annorlunda människorna som gör världen bättre att rocka sockorna – d v s att ta på oss olikfärgade strumpor. Evenemanget, som sker varje år på World Down Syndrome Day den 21 mars, blev känt i Sverige förra året genom elvaåriga Nathea Anemyr som ville göra något för att hylla sin storasyster Noelle och andra med Downs syndrom. 

Förra året deltog cirka 300 000 personer i manifestationen på sociala medier, och i år är hon Glada Hudikteaterns hederspristagare för att hon på ett betydelsefullt sätt bidragit till att förändra människors sätt att tänka, se och förhålla sig till att människor är olika.

Som vanligt kan tyckas att varje dag skulle vara en rocka sockorna – dag, och så är det väl med de flesta dagar av den här typen. Men i allt mediebrus måste mer till för att uppmärksamma viktiga frågor för att de inte ska dränkas i allt annat som är viktigt. Så en dag om året kan vi som vanligen inte ägnar så stor uppmärksamhet åt funktionshindrades situation faktiskt göra lite skillnad.
Visste du att det sedan 2006 faktiskt finns en konvention, en internationell överenskommelse om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar? Det behövs tydligen klargöras att dessa också har mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Och en av artiklarna handlar om att medvetandegöra allmänheten hur det är att leva med en funktionsnedsättning.

Forskning visar att det år 2030 inte kommer att existera några människor med Downs syndrom, för redan i dag aborteras nio av tio ofödda med denna kromosomförändring.
Det s k KUB-testet, som också finns i Sverige sedan några år tillbaka, innebär enligt vårdgivaren att de blivande föräldrarna får information om sitt foster. Men det är inte hela sanningen. Man letar aktivt efter vad man beskriver som avvikelser, och särskilt nämns Downs syndrom i dessa sammanhang.

Kopplingen fosterdiagnostik och abort är etiskt problematiskt, eftersom det handlar om den fria aborträtten (vilken jag värnar) i relation till den oföddes människovärde. Då handlar det inte längre om att avbryta en graviditet, utan dessutom om att avbryta en graviditet på grund av att man aktivt väljer bort ett barn med Downs syndrom eller något annat funktionshinder.

Det måste vara vars och ens fria val, säger någon. Absolut. Men konsekvenserna av att kunna välja måste ibland ifrågasättas. Någon debattör menar att vi i framtiden inte bara ska kunna leta efter och därmed kunna välja bort barn med Downs syndrom, utan också andra avvikelser som kan spåras genetiskt. Vem får finnas?
Människovärdet får aldrig någonsin knytas till våra förmågor, våra utseenden eller egenskaper. Gud gör inga måndagsexemplar. Och på måndag rockar i alla fall jag sockorna!

KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Människors olikheter
Diss: Diskriminering i alla former

När avsändaren är viktig. Krönika i SLA 12 mars 2016

Just nu pågår påskvandringar i S:ta Helena kyrka. Det innebär att alla barn i årskurs 3 de delar av Skövde kommun som är Skövde församling inbjuds att följa med under de sista dagarna av Jesu liv. Kulisser är arrangerade, frivilliga och anställda i kyrkan samt elever från Kavelbro och Hermods är med som skådespelare. På ett enkelt men dramatiskt sätt får eleverna en inblick i vad påsken i kristen tradition betyder. De får ikläda sig tidstypiska dräkter, de får dela både oro och glädje tillsammans med folket i Jerusalem. 

Det finns flera anledningar till att Svenska kyrkan gör det här. Naturligtvis har kyrkan ett uppdrag att berätta om kristen tro. Men när skolelever inbjuds och faktiskt kommer (det är inte självklart överallt) finns det ytterligare vinster att göra - för skolorna. Med hjälp av upplevelsebaserat lärande får eleverna ta till sig kunskap om en av de traditioner som är bärande i vårt samhälle. Tillsammans med andra former av skolsamlingar där vi fokuserar på livsfrågor och värdegrundsfrågor kan lärarna få stöd av oss som dagligen arbetar med dessa tankar - och alltihop helt i enlighet med läroplanen. 

Jag funderar mycket på moderaternas förslag att förbjuda religiösa friskolor. I min analys (som verkligen är preliminär) menar jag att mycket av den utdragna och sega debatten om kyrka och skola beror på att skiljelinjen mellan att leva i en tradition och att tillgodogöra sig kunskap om en tradition ibland är diffus. Och allt annat vore konstigt, eftersom vi lever i ett mångkulturellt samhälle med religionsfrihet som bas. 

Hos en del debattörer kan nästan en nästan ana en kulturfobi. Det finns föräldrar som blir chockade när barnen kommer hem med adventskalendrar de fått vid studiebesök i kyrkan, men som i nästa andetag själva monterar adventsljusstakar och hänger upp betlehemsstjärnan i fönstret. Barnen lever i en postkristen (efterkristen eller sekulariserad) miljö hemma vilket innebär att de religiösa attributen finns där, utan att föräldrarna menar att de är religiöst laddade symboler. Men när barnen får tillgång till kunskap om kulturen/traditionen/religionen blir det kaos i hjärnan för föräldrarna: gärna ljus och stjärnor, men bara om det är den kommersiella julmarknaden som är avsändare, inte kyrkan. 

Så kommer det sig att det vid borgerliga (icke-religiösa) begravningar sjungs psalmer som Blott en dag, ett ögonblick i sänder samt Härlig är jorden, härlig är Guds himmel. Det finns folk som inte vet att Den blomstertid nu kommer är en psalm som finns med i psalmboken. 

Fenomenet är inte lika starkt när det kommer till påsken. Som kristen kan jag själv tycka att det är tämligen långsökt att förknippa ägg med uppståndelse. Mer och mer  får påsken ikläda sig rollen som fest inför vårens ankomst - men där finns en koppling till påskens traditionella betydelse: från död till liv, från mörker till ljus, från kyla till värme. 

Religionsfriheten är en av de absolut viktigaste friheterna. Och jag anar att moderaternas förslag om att förbjuda religiösa friskolor egentligen inte har majoritetsreligionen kristendom som avskräckande exempel, såvida det inte har med mer diffusa sekter att göra. Det skulle i vilket fall inte skada med lite mer kunskap om andra religioner också. Det går nämligen att ta till sig kunskap om en företeelse, utan att uppslukas och tvångsanslutas till den.  

KARIN LÅNGSTRÖM 
Hiss: Takdropp. Det går framåt och jag är obotligt optimistisk: imorgon bitti behöver jag nog inte skrapa några bilrutor!

Diss: Murar i ändarna på bullerstaketen på Vadsboleden. Inte blev det vackrare precis. 

Och ändå är det murar oss emellan....Krönika i SLA 5 mars 2016

Det har varit supertisdag i USA och det innebar primärval i flera delstater för att ta fram kandidater till presidentposten. 

Donald Trump, företagsledaren och republikanen med den lustiga frisyren som jag länge trodde var en myt och ett skämt på sociala medier, nådde framgångar och jag insåg att jag behövde ta reda på lite mer om honom. Jag såg dokumentären som gick på tv, läste förstås vad som skrevs i de stora dagstidningarna och följde upp med några artiklar och kampanjvideor på nätet. Jag kan inte låta bli att tänka på en svensk företagsledare som liksom Trump gjort sig känd för snabba klipp och sedan som politikeraspirant, men jag drar inte analysen vidare. 

Det är svårt att veta vilken inrikespolitik det blir om Donald Trump vinner presidentvalet. Förutom när det gäller en punkt: invandringspolitiken. Trots att flera av Trumps mest kända skyskrapor på Manhattan är byggda av polska svartjobbare, vill han begränsa invandringen. Iallafall när det gäller muslimer och mexikaner. Trumps förklaringar är enkla, och hans anhängare menar att han säger det den tysta majoriteten tycker: muslimer kommer till USA för att mörda, och mexikaner kommer till USA för att ta med droger och annan kriminalitet. 

Därför ska en mur byggas mellan USA och Mexico, och det är enligt Trump Mexico som ska betala muren. En häpnar. Och Trumps valmöten liknar de mest karismatiska väckelsemöten där församlingen ropar amen efter varje tokighet. 

Murar byggs och murar rivs. Det okontrollerade ska begränsas. De oönskade ska hindras på Västbanken, i Tijuana på gränsen mellan USA och Mexico. Minns Berlinmuren. Rakbladstaggtråd vid Europeiska unionens yttre gränser. Medelhavet och Egeiska havet är flytande murar, flytande kyrkogårdar. Gränsen är våldets plats, där det skjuts mot kvinnor och barn. Och det är inte de flyende muslimska kvinnorna och barnen som skjuter i Europa, utan makedonsk polis. 

Ett snabbt kast till några andra murar: de vid Hertig Johans torg i Skövde som tillsammans med några statyer kallas Livets brunn. Den arkitektfirma som vunnit kommunens tävling vill ta bort hela installationen, för att de ligger fel till och för att de uttrycker ett förhållande mellan män och kvinnor som är daterat. 

Någon ser en man som piskar en värnlös, hukande kvinna. Andra ser en beskyddare som riktar vapnet mot en osynlig men tänkt angripare. En del ser nakenheten, andra noterar mannens soldatliknande hjälm och kängor. Tolkningen ligger i betraktarens öga, men oavsett politiska preferenser går det inte att blunda för våldet som ständigt angriper livet. Våld i nära relationer är tyvärr inte något som förpassats till historiens skräpkammare. Och jag är glad för referenserna till Försvarsmakten. 

Jag är inte helt övertygad pacifist. Jag tror på ett starkt försvar för att det just ska försvara den som behöver bli försvarad. Jag röstade emot ett EU-medlemskap när det begav sig just för att det skulle innebära begränsningar mot den yttre världen men har senare reviderat min åsikt därför att jag började tro på EU som ett fredsprojekt. Det tror jag inte längre, och det sista hoppet föll med den makedonska tårgasen. Tusentals flyktingar är strandsatta i Grekland. De fryser och är hungriga. 

De andra ska inte släppas in i Europa, och arkitekter från Stockholm ska inte tro att de ska komma till Skövde och riva ner kulturminnen. Tillspetsat, jag vet, men gör alla grymma världshändelser att vi mer och mer blir oss själva närmast? Vi vill bevara det vanliga, det vana, det trygga. Det är inte så konstigt. Men jag tycker iallafall att gränsen ska öppnas mot Danmark, och Livets brunn ska så klart vara kvar. 

En psalmvers får avsluta dagens krönika… Och ändå är det murar oss emellan, och genom gallren ser vi på varann. Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag. Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem.  (Psalm 289 av Anders Frostenson). 

KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Melodifestivalens mellanakt förra helgen. Jag vill också leva och dö på jorden!
Diss: Ljusinstallationerna i träden vid Vadsboleden och i Kyrkparken. Var inte det julpynt och varför är de isåfall fortfarande kvar? 


Läs mer: 
GP: Det här händer om Trump blir president
SLA: Diskussion om Livets brunn inte ny


Regeringens senaste om asylsökande: förbluffande logik

Läser ur regeringens lagrådsremiss om den senaste idén att ta bort stödet för flyktingar som fått avslag:

"Ett beslut om avvisning eller utvisning får aldrig verkställas till ett land om det finns skälig anledning att anta att utlänningen där skulle vara i fara att straffas med döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, eller om utlänningen inte är skyddad i det landet mot att sändas vidare till ett land där utlänningen skulle vara i sådan fara (12 kap. 1 §). Ett beslut om avvisning eller utvisning får som huvudregel inte heller verkställas till ett land om utlänningen riskerar att utsättas för förföljelse i landet eller om utlänningen inte är skyddad i det landet mot att sändas vidare till ett land där utlänningen löper risk för förföljelse (12 kap. 2 §)."

Då återstår frågan: varför får en asylsökande inte uppehållstillstånd om hen kommer från ett land det det finns just skälig anledning att anta att hen skulle vara i fara att straffas med döden? 

Tänk om, tänk rätt. Återinför en human flyktingpolitik! 


Sorgens teologi och praktik. Om Svenska kyrkans allhelgonakampanj

svenskakyrkan.se Kommunikationskampanjerna från Svenska kyrkans nationella nivå brukar följas av kritik. Häromveckan var det ett twitter...