En ny fas i livet är i antågande för min del: jag kommer snart att vara en sån förälder som har barn på högstadiet. Ni känner säkert igen er i den hisnande frågan var tiden egentligen tog vägen. Det var ju inte länge sen jag skolades in på MVC, och nu ska han välja till högstadiet.
Som introduktion i denna fas ingår öppet hus på högstadieskolorna, och sonen och jag gick till den skola som han redan bestämt sig för. Vilka preferenser som avgjort valet har jag inte riktigt kläm på, men närheten till Commerce är definitivt en god rekryteringsgrund för den aktuella skolan.
Personalen och eleverna gjorde fina presentationer, och allra mest tyckte jag om passet om det naturvetenskapliga spåret. Vi fick göra experiment! Och jag kastades med ens tillbaka till min egen högstadietid där jag var urkass i matte, aldrig fattade något på fysiken och tyckte kemin bara var obehaglig. Men - ett antal år senare - när jag med livserfarenhet och vana att tänka kring existentiella frågor - närmade mig frågan om stålull väger mer eller mindre efter att den varit utsatt för eld, och förstod jag att naturvetenskapen verkligen kan ge ett större illskott till den humanistiska filosofiska världen än den vid första ögonkastet uppenbara.
Med hjälp av ett batteri, två trådar och en glödlampa kan ljus och värme uppstå. Men inte av sig självt. Det behövs vilja och kunskap för att det ska kunna bli verklighet.
Tekniken ger oss redskap att organisera och hantera vår verklighet, eller skapelsen som jag som teolog också skulle benämna den. I dessa kalla tider skänker jag tacksamhetens tankar till den som kom på uppfinningar som värmefilten, termosmuggen och varmvattenberedaren. Någon har i god vilja tänkt ut att detta är finesser som gör mänskligt liv hanterbart, även om det kanske inte är livsnödvändigt.
Men det behövs vilja och kunskap för att dela naturvetenskapliga framgångar så att det kommer mänskligheten till godo - för samma elektricitet som värmer filten som värmer mig kan också användas i de grymmaste av tortyrmetoder. Kunskap på gott och ont - verkligen.
Jag vill ju inte låta läsaren sväva i ovisshet angående vilka visdomar jag drar ur experimenten, så håll till godo:
När en tuss stålull utsätts för eld, tillförs syre och tussen kommer alltså att väga mer än vad den gjorde innan. Eld är vanligen en symbol för något som renar eller som värmer, och när något i våra liv utsätts för antingen rening (detox skulle de säga i hälsokostbutiken) eller värme tillsätts något mer som gör att erfarenheten blir rikare, tyngre. Enkelt uttryckt: en kram ger dig värme och gör ditt hjärta något större. Att göra dig av med något som tynger dig gör att ditt livsutrymme ökar och alla dina sinnen kan expandera.
För att en glödlampa ska lysa krävs ett batteri och två trådar. Men det krävs två poler, och att någon håller fast trådarna under klämmorna. Tillvarons mångfald behövs, plus och minus behövs, och tålmodighet och långsiktighet. För att det ska fortsätta vara ljust krävs att vi orkar hålla kvar, hålla fast och att vi faktiskt vill att det ska vara ljust.
KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Alla ni som jobbar i skola och förskola som drar på er varma kläder för att vara ute med våra barn och har kul med dem i snön. Tack!
Diss: Kollegans bilruta sprack på grund av kylan. Är sånt ens möjligt?
