Jag förflyttades i tanken 25 tillbaka i tiden när jag åkte
förbi en liten butik i ett industriområde i staden där jag tillbringade mina
tonår. En obehaglig känsla i magen väckte minnen till liv som jag inte haft
aktuella på många år, men som jag inbillar mig kanske kan ha haft betydelse för
mina ideologiska intressen.
Som alla andra högstadieungar skulle vi ha PRAO, praktisk
yrkeslivsorientering. Tidningen, biblioteket och zoobutiken var ju självklara
val för mig, men givetvis skulle vi pröva på området hantverk och industri
också.
Bestämt och gjort, en vecka på den här firman, och jag
tyckte nog det kunde bli intressant. Butik, lager och hantverkare som åkte ut
på olika jobb. Redan första dagen visade det sig att chefen också tyckte det
var intressant, i alla fall att ha en fjortonårig praoelev i lokalen. Ovälkomna
kommentarer och nyp både här och där och jag blev helt chockad. Visst hade lärarna
förberett oss på hur man är praoelev, men det handlade om att vi skulle passa
tider, uppföra oss trevligt och gå och äta lunch på närmaste skola. Men hur gör
man om handledaren börjar tafsa?
Sååå pinsamt, men jag frågade den enda kvinnliga anställda
om han brukade hålla på så där, och sa att jag inte tyckte det var okej. Jo, sa
hon, han brukar hålla på så där, men det är inget att bry sig om.
Utan någon handlingsplan i bagaget fick jag tänka själv, så
jag yrkesorienterade om mig helt praktiskt och bestämde mig för att inte hänga
i butiken utan följa med hantverkarna ut på jobb resten av veckan. För oavsett
vad kollegan sa, så tänkte jag inte låta bli att bry mig om att jag inte alls
gillar att sortera kvitton med ett gubbslem flåsande i nacken.
Så här 25 år efteråt, hyllmeter feministisk litteratur
genomlästa, ett antal texter om genus och samhälle skrivna, tänker jag att
normaliserandet av sexuella trakasserier är lika starkt som då. Jag är osäker
på att handlingsplaner mot kränkande behandlingar på arbetsplatser fanns då jag
var praoelev, men det sunda förnuftet borde säga var och en att det inte är
okej att bete sig hur som helst, särskilt inte mot minderåriga. Och att ursäkta
män (som statistiskt sett är de som begår de flesta illdåden inom det här området)
med att de brukar göra så och att det inte är något att bry sig om, är rent
vansinne. Ingen ska behöva stå ut med att få sin personliga integritet kränkt,
och ingen ska behöva låtsas om som att det inte händer eller låta bli att bry
sig när något känns fel.
Jag hoppas innerligt att skolan förbereder eleverna även
inom detta område när de ska ut och pröva på arbetslivet. Om inte, så gör vi
det åtminstone i konfirmationsundervisningen.
KARIN LÅNGSTRÖM VINGE
Hiss: De feminister som tidigt lärde mig sätta ord på
orättvisor. Simone du Beauvoir, Nina Björk, Germaine Greer.
Diss: De som ursäktar och bortförklarar sexuella
trakasserier och skyller på tjejerna.
