14 år och praoelev. Krönika i SLA 25 juli 2015

Jag förflyttades i tanken 25 tillbaka i tiden när jag åkte förbi en liten butik i ett industriområde i staden där jag tillbringade mina tonår. En obehaglig känsla i magen väckte minnen till liv som jag inte haft aktuella på många år, men som jag inbillar mig kanske kan ha haft betydelse för mina ideologiska intressen.

Som alla andra högstadieungar skulle vi ha PRAO, praktisk yrkeslivsorientering. Tidningen, biblioteket och zoobutiken var ju självklara val för mig, men givetvis skulle vi pröva på området hantverk och industri också.

Bestämt och gjort, en vecka på den här firman, och jag tyckte nog det kunde bli intressant. Butik, lager och hantverkare som åkte ut på olika jobb. Redan första dagen visade det sig att chefen också tyckte det var intressant, i alla fall att ha en fjortonårig praoelev i lokalen. Ovälkomna kommentarer och nyp både här och där och jag blev helt chockad. Visst hade lärarna förberett oss på hur man är praoelev, men det handlade om att vi skulle passa tider, uppföra oss trevligt och gå och äta lunch på närmaste skola. Men hur gör man om handledaren börjar tafsa?

Sååå pinsamt, men jag frågade den enda kvinnliga anställda om han brukade hålla på så där, och sa att jag inte tyckte det var okej. Jo, sa hon, han brukar hålla på så där, men det är inget att bry sig om.
Utan någon handlingsplan i bagaget fick jag tänka själv, så jag yrkesorienterade om mig helt praktiskt och bestämde mig för att inte hänga i butiken utan följa med hantverkarna ut på jobb resten av veckan. För oavsett vad kollegan sa, så tänkte jag inte låta bli att bry mig om att jag inte alls gillar att sortera kvitton med ett gubbslem flåsande i nacken.

Så här 25 år efteråt, hyllmeter feministisk litteratur genomlästa, ett antal texter om genus och samhälle skrivna, tänker jag att normaliserandet av sexuella trakasserier är lika starkt som då. Jag är osäker på att handlingsplaner mot kränkande behandlingar på arbetsplatser fanns då jag var praoelev, men det sunda förnuftet borde säga var och en att det inte är okej att bete sig hur som helst, särskilt inte mot minderåriga. Och att ursäkta män (som statistiskt sett är de som begår de flesta illdåden inom det här området) med att de brukar göra så och att det inte är något att bry sig om, är rent vansinne. Ingen ska behöva stå ut med att få sin personliga integritet kränkt, och ingen ska behöva låtsas om som att det inte händer eller låta bli att bry sig när något känns fel.
Jag hoppas innerligt att skolan förbereder eleverna även inom detta område när de ska ut och pröva på arbetslivet. Om inte, så gör vi det åtminstone i konfirmationsundervisningen.

KARIN LÅNGSTRÖM VINGE

Hiss: De feminister som tidigt lärde mig sätta ord på orättvisor. Simone du Beauvoir, Nina Björk, Germaine Greer.
Diss: De som ursäktar och bortförklarar sexuella trakasserier och skyller på tjejerna.


Eid Mubarak! Krönika i SLA 18 juli 2015

Ramadan, muslimernas heliga fastemånad, är över för den här gången. I trettio dagar har de som velat och kunnat, avstått från mat och vatten under dygnets ljusa timmar. I de nordiska länderna innebär det en fasta på ungefär 20 timmar, vilket sannerligen är en utmaning!

Under Ramadans dagar är tanken att fokusera på det inre livet, och avstå från så mycket som möjligt av det praktiska. En del läser igenom hela Koranen och går mer i moskén (eller ber hemma) än vad de vanligtvis gör. Att vara konstant hungrig gör att de övar sig i tålamod och viljestyrka, och att uppleva hur det är att vara hungrig gör att de kan få en större förståelse för hur det är att vara fattig och på så vis bli mer solidarisk och ödmjuk. En stor del av fastan handlar om att dela med sig till den som inget har, och allmosan är jätteviktig.

Ramadan är inte tänkt att vara plågsamt. Det är tid för gemenskap med familj, släkt och vänner. Efter solnedgången bryts fastan med vatten, dadlar och lite yoghurt. Senare följer en större måltid bestående av till exempel grönsaker, kyckling, soppa, bröd och frukt. Innan soluppgången äts ytterligare en måltid.

När jag frågar mina muslimska vänner om Ramadan och ser hur de firar denna, påminns jag väldigt mycket om hur vanliga svenskar förhåller sig till de kristna högtiderna. I varierande grader handlar det om religion och kultur. Även den som inte beskriver sig som troende till vardags, faller in i traditionerna. Det ger en samhörighet och en trygghet som skapar de vi är, hjälper oss vila i vår identitet och skapar minnen för framtiden.

Ramadan är inte alls så strikt som jag lärt mig i religionsundervisningen i skolan. Naturligtvis är det väl annorlunda att leva som muslim, sekulariserad eller inte, i Sverige jämfört med till exempel Saudiarabien eller andra länder som tillämpar sharialagar, men sjuka och gravida är alltid undantagna. Och om det av andra skäl inte funkar, går det alldeles utmärkt att ta igen dem genom att fasta andra dagar under året.
Även i kristendomen finns fasteperionder. Adventstiden är en faktiskt en sådan, trots allt glöggmingel och pepparkaksätande. Mer känd är den 40 dagar långa fastan inför påsk, vilket uppmärksammas mest av de ortodoxt kristna.

Ramadan avslutas nu med festen eid al-Fitr. Hälsningsfrasen ”Eid Mubarak” (en välsignad Eid) sprids bland vännerna. Eid betyder ”lycka” eller ”fest” och kan pågå upp till fyra dagar.  Böner kan läsas, allmosan lämnas i moskén eller betalas in till någon välgörenhetsorganisation, och all mat förbereds. Baklava äts i mängder. I muslimska vänner dekoreras gator och torg, jämförbart med julskyltningen.

Så, Eid Mubarak önskar jag alla muslimer i Skövde med omnejd, och till er och till alla andra en fortsatt skön sommar!

Hiss: Mat från Syrien, Libanon och Palestina..så underbar! Tabouleh, kabseh, hommos… mums!

Diss: Tänker på alla de som får fira utan sina nära och kära. 
Det är juli månad år 1995. 8000 muslimska män och pojkar mördas av bosnienserbiska soldater i Srebrenica. Staden skulle ha skyddats av holländska FN-styrkor, men föll och general Mladic hade påbörjat sitt arbete med att rensa rent från muslimer. Etnisk rensning.

Idag är det 20-årsdagen av folkmordet.

DN berättar om 64-åriga Fadila Efendic. Hon går ofta till det stora gravfältet med dess likadana vita stenar. Alla som mördades är inte begravda än, fortfarande pågår identifieringsarbetet. Men Fadilas son Fizo, som skulle ha fyllt 20 år sommaren 1995, och hennes man Hamed, som blev 45 år, ligger här.

Fadila berättar: Det var totalt kaos, folk flydde hals över huvud. Det som inte kunde hända, inte fick hända, hade hänt. Srebrenica hade förvandlats till ett stort flyktingläger under kriget. Det var folk överallt. I våra tre hus bodde både släktingar och andra människor som tvingats bort från sina hembyar. Det var konstant brist på vatten och mat. Staden var omringad av bosnienserbiska trupper, men dittills hade vi varit skyddade från striderna. Jag bestämde mig för att ta min dotter med mig till FN-basen. Min man och son stannade i huset. Gråt inte mamma, var det sista Fizo sade på trappan.
Fadila återsåg dem aldrig. Hon och dottern flydde till Tuzla och upplevde all den skräck och terror, obeskrivlig, som många vittnat om.

Kvinnor separerades, våldtogs och tvångsdeporterades. Författaren och politikern Jasenko Selimovic, som själv har 144 släktingar begravda i Srebrenica, skriver i DN: Män, civila, fångna soldater och gamlingar bussades till olika skolor, kaserner, varuhus, varifrån de några timmar senare kördes till olika avrättningsplatser eller avrättades på stället. Pojkar, handikappade med förbundna ögon, soldater vars händer var bundna med taggtråd fördes fram i små grupper framför avrättningspatruller.

De beordrades att vända oss ryggen och sedan mejade vi ner dem. På ett ställe ledde man ut unga män på en äng, sköt dem och spelade in det på video. På ett annat tryckte man in människor i en lada, så många att de knappast kunde andas, och kastade sedan in handgranater. De mejade ned alla som lyckades kravla sig fram till dörren över lik. En avrättningsenhet ville inte skjuta folk men lyckades övertalas med löften om nya uniformer och stövlar. FN var paralyserat. En bosnienserbisk soldat skar av halsen på ett barn som inte slutade gråta mitt i FN-basen, den holländska FN-soldaten såg det. Han reagerade inte.

Vi skulle aldrig glömma Förintelsen. Folkmord skulle inte ske. I alla fall inte i Europa. Minnesdagar gör det inte ogjort, är inget vaccin mot ondskan. Men är ändå nödvändiga, och som ett mantra bör det upprepas: Aldrig, aldrig igen.

Hiss: Alla starka överlevare
Diss: Krig och ondska i alla dess former

Kultur och identitet. Krönika i SLA 4 juli 2015

Jag läste ett inlägg på nätet, skrivet av en syrisk flykting som diskuterar identitet. Han menar att det är viktigt att vara stolt över den arabiska identiteten och kulturen och inte försöka gömma undan den genom att till exempel byta namn till ett mer västerländskt eller att helt enkelt ge sig själv en ny identitet.  

Det är helt klart inte lätt att vara en helt vanlig människa från Mellanöstern.  Många anser sig med all rätt bli misstänkliggjorda helt enkelt på grund av sina religiösa överväganden.  Världsbilden och maktpositionerna i dagens samhälle talar inte till den moderata muslimens fördel. Kalla krigets polarisering mellan öst (läs Sovjetunionen) och väst har nu förskjutits till polarisering mellan väst och den arabiska världen. Liksom ryssar fått förklara att de inte står upp för Stalins grymheter, fångläger eller maffiametoder får dagens muslimer lova och svära att de inte är islamister.
Att mänskliga rättigheter kränks i religionens namn är inget nytt. På något sätt är det som att de övergrepp som sker med religiösa förtecken upplevs som värre än de som utförs av skäl som till exempel ockupation av landområden. En islamistisk självmordsbombare som i Guds namn tar med sig oskyldiga människor med sig in i evigheten gör sig etiskt sett till en större förbrytare än en israelisk sionistisk militär som avfyrar sina missiler in mot Gaza, just för att han vill åt den palestinska marken för sina bosättningar.  Eller?

Att det generellt ställs högre krav på den som sätter sig på religiöst höga hästar är inte konstigt utan mänskligt. Att utse sig till ett Guds språkrör förpliktigar sannerligen. Att mörda i Guds namn är dubbel synd.

Det tycker de allra flesta människor, så också muslimer. Förutom alla de andra bekymmer som migranter tvingas hantera i Europa finns också identitetsfrågan. Alla är människor, men bakgrund, uppväxtvillkor, kön, sexuell orientering spelar roll. Att bryta sig fri från religiösa praktiker kan också vara svårt.  Jag tänker på muslimska kvinnor som väljer att inte bära hijab (slöja) som får kommentarer från andra muslimer. Muslimer som inte fastar under Ramadan som tvingas stå ut med förvånade, lätt ifrågasättande blickar när de äter en glass i solen.  Människor från Mellanöstern tvingas förklara för skeptiska fastighetsägare att de varken brukar röka vattenpipa inomhus eller bryta upp parkettgolvet för att odla tomater.

Arabisk kultur är mer än religiösa påbud. En muslimsk kvinna är mer än en beslöjad varelse, en i mängden. En flykting är mer än en någon som vill ha svenskt personnummer. Drömmar, förhoppningar och längtan är fenomen vi delar oavsett etnicitet eller kön. 
Men faktum kvarstår. Det är enklare att få en lägenhet eller ett jobb i Sverige för den som heter Mikael än för den som heter Mohammad.
Karin Långström Vinge

Hiss: Bra priser på jordgubbar!

Diss: Den korta säsongen för dessa ljuvligheter.  



I read a post on the web, written by a Syrian refugee who discuss identity. He believes that it is important to be proud of the Arab identity and culture and not try to hide it by, for example, change the name to a more Western-style or to simply give herself a new identity.

It is clearly not easy to be an ordinary person from the Middle East. Many consider themselves rightfully be under suspicion simply because of their religious considerations. The positions of power in today's society do not talk to the moderate Muslim's advantage. Cold War polarization between the East (read Soviet Union), and the West has now shifted to the polarization between the West and the Arab world. Like the Russians had to explain that they do not stand up to Stalin's atrocities, prison camps or mafia methods may be today's Muslims promise and swear that they are not Islamists.

That human rights are being violated in the name of religion is nothing new. Somehow, it's like the abuse that occurs with religious overtones are perceived as worse than those performed for reasons such as the occupation of the lands. An Islamist suicide bombers in the name of God brings innocent people with them into eternity makes itself ethically speaking to a bigger criminals than an Israeli-Zionist military firing their missiles into the Gaza Strip, just because he wants to Palestinian land for settlements . Or is it?

The fact that we generally put higher demands on the religious ones is not strange, but human. To appoint to the mouthpieces of God commits indeed. To murder in the name of God is double sin.
So think most people, so also Muslims. In addition to all the other concerns that migrants are forced to deal with in Europe are also identity question. All the people, but the background, upbringing, sex, sexual orientation matters. To break free from the religious practices can also be difficult. I think of Muslim women who choose not to wear the hijab (veil) receiving comments from other Muslims. Muslims who do not fast during Ramadan to endure surprised, easy questioning glances when they eat an ice cream in the sun. People from the Middle East have to explain to skeptical property owners that they do not usually smoke the shisha indoors or break up the parquet floor for growing tomatoes.

Arab culture is more than religious edicts. A Muslim woman is more than a veiled creature, one in the crowd. A refugee is more than a someone who wants a Swedish personal identity. Dreams, hopes and longings are phenomena we share regardless of ethnicity or gender.

But the fact remains. It is easier to get an apartment or a job in Sweden for the named Mikael than the named Mohammad.

Tortyr. Krönika i SLA 27 juni 2015

”Vet du om dom har erkänt än?” 
Personen jag möter syftar naturligtvis på de två bröder som sitter häktade och misstänkta för mord. Jag svarar att enligt tidningarna så förnekar de brott.  ”Jaha”, säger personen, ”det är bättre om Sverige inför tortyr, så vi får ett erkännande snabbt.”  Men alltså, börjar jag argumentera, är det ett självändamål att de erkänner? Är det inte viktigare att det finns bevisning och sånt där, ett erkännande framtvingat under tortyr är väl ändå inget eftersträvansvärt?
”Jodå”, säger personen. ”Det är viktigt att det blir klart så tar man dödsstraff på dem sen. Kistar man någon, så har man ingen rätt att leva.”

Att ”kista någon” är alltså förortsslag för att mörda någon. Och den teori som här framförs, vedergällningsprincipen om hämnd och *öga för öga” är inte bara en idé som förfäktas i diktaturer som Saudiarabien, Iran och Kina eller i fördenskull demokratier som USA, utan också av 20 procent av svenska befolkningen. Bland gymnasieungdomar är siffran 40 %.

 Jag tar mig tid att prata lite mer med personen som tycker att det är viktigare att få någon dömd alls än att det är rätt personer som blir dömda. Jag frågar om hans argument för dödstraff och berättar mina argument mot dödsstraff. Jag har länge intresserat mig för mänskliga rättigheter och tar gärna tillfällen i akt att belysa dessa frågor med personer med olika livsåskådningar, religioner och andra referenser.

Juridik är ett område som i hög grad omgärdas av allmänhetens känslomässiga bedömningar. ”Om det vore ditt barn, skulle inte du tycka…” är ett vanligt argument när det kommer till straffrättsliga principer. Men i ett samhälle präglat av humanism (jag skriver inte kristna värderingar eftersom somliga kristna förespråkar dödsstraff) bör rationella överväganden vara det som styr vårt rättssamhälle. Och därför är dödsstraff också förbjudet i svensk grundlag.

Att staten tar livet av en mördare innebär inte att mördarens offer får sitt liv tillbaka. Hämnd är ett motiv som har ytterst kortsiktig effekt. Dödsstraffet har heller ingen brottsförebyggande effekt. I de flesta fall omges grova våldsbrott av droger, och sällan är dessa förövare kompetenta eller rationella nog att göra en riskbedömning och konsekvensanalys innan mordet begås.  Och att döma en terrorist med himlen för ögonen är att slå in öppna dörrar eftersom denne redan från början är beredd att dö för sin sak.
Jag är inte säker på att jag övertygade personen jag talade med. Men jag gjorde i alla fall ett demokratiskt försök.

Karin Långström Vinge
Hiss: Amnesty och andra organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter
Diss: Ganska givet med tanke på temat för dagen…tortyr och dödsstraff.


Pride! Krönika i SLA 5 juli 2017

Idag är åter dags för den numera traditionella prideparaden i Stockholm! Denna fest tyngd av allvar och glädje är numera en institution och...