Det är juli månad år 1995. 8000 muslimska män och pojkar mördas av bosnienserbiska soldater i Srebrenica. Staden skulle ha skyddats av holländska FN-styrkor, men föll och general Mladic hade påbörjat sitt arbete med att rensa rent från muslimer. Etnisk rensning.

Idag är det 20-årsdagen av folkmordet.

DN berättar om 64-åriga Fadila Efendic. Hon går ofta till det stora gravfältet med dess likadana vita stenar. Alla som mördades är inte begravda än, fortfarande pågår identifieringsarbetet. Men Fadilas son Fizo, som skulle ha fyllt 20 år sommaren 1995, och hennes man Hamed, som blev 45 år, ligger här.

Fadila berättar: Det var totalt kaos, folk flydde hals över huvud. Det som inte kunde hända, inte fick hända, hade hänt. Srebrenica hade förvandlats till ett stort flyktingläger under kriget. Det var folk överallt. I våra tre hus bodde både släktingar och andra människor som tvingats bort från sina hembyar. Det var konstant brist på vatten och mat. Staden var omringad av bosnienserbiska trupper, men dittills hade vi varit skyddade från striderna. Jag bestämde mig för att ta min dotter med mig till FN-basen. Min man och son stannade i huset. Gråt inte mamma, var det sista Fizo sade på trappan.
Fadila återsåg dem aldrig. Hon och dottern flydde till Tuzla och upplevde all den skräck och terror, obeskrivlig, som många vittnat om.

Kvinnor separerades, våldtogs och tvångsdeporterades. Författaren och politikern Jasenko Selimovic, som själv har 144 släktingar begravda i Srebrenica, skriver i DN: Män, civila, fångna soldater och gamlingar bussades till olika skolor, kaserner, varuhus, varifrån de några timmar senare kördes till olika avrättningsplatser eller avrättades på stället. Pojkar, handikappade med förbundna ögon, soldater vars händer var bundna med taggtråd fördes fram i små grupper framför avrättningspatruller.

De beordrades att vända oss ryggen och sedan mejade vi ner dem. På ett ställe ledde man ut unga män på en äng, sköt dem och spelade in det på video. På ett annat tryckte man in människor i en lada, så många att de knappast kunde andas, och kastade sedan in handgranater. De mejade ned alla som lyckades kravla sig fram till dörren över lik. En avrättningsenhet ville inte skjuta folk men lyckades övertalas med löften om nya uniformer och stövlar. FN var paralyserat. En bosnienserbisk soldat skar av halsen på ett barn som inte slutade gråta mitt i FN-basen, den holländska FN-soldaten såg det. Han reagerade inte.

Vi skulle aldrig glömma Förintelsen. Folkmord skulle inte ske. I alla fall inte i Europa. Minnesdagar gör det inte ogjort, är inget vaccin mot ondskan. Men är ändå nödvändiga, och som ett mantra bör det upprepas: Aldrig, aldrig igen.

Hiss: Alla starka överlevare
Diss: Krig och ondska i alla dess former

Något om sjukvården i Skaraborg. Krönika i SLA 18 september 2023

Det finns vissa grundrädslor vi människor har, sådant som vi till varje pris vill undvika, skydda oss ifrån och förhindra. I större eller mi...