Jag har ingen uppfattning om vilken stad som är bäst lämpad
att inhysa psykakut och slutenpsykiatriska avdelningar: Skövde eller Falköping.
Å ena sidan kan någon tycka att det är bra att det ser ut som det alltid har
gjort med gamla invanda mönster oavsett om de fungerar eller inte, men å andra
sidan är det praktiskt att ha den somatiska sjukvården alldeles runt hörnet om
någon patient med psykisk ohälsa samtidigt råkar ha något annat bekymmer.
Däremot är det min och andras bestämda uppfattning att det
behövs mer folk i vården, och då inte minst inom den psykiska vården.
Självklart behövs fler läkare. Och inte bara människor med läkarlegitimation,
som med tresiffrig prislapp på läkarrocken turnerar runt på vårdcentraler och
psykakuter runt om i terrängen utan att behöva bekymra sig om patientviktiga
frågor som kontinuitet och stabilitet, utan människor som med stora öron och
stort hjärta förmår skapa ett gott möte eller i alla fall behandla patienten på
hyggligt sätt.
Men det behövs också vettiga, rejäla undersköterskor och
sjuksköterskor som utifrån erfarenhet och kompetens kan agera stöd för människor
i mycket utsatta lägen. De som idag
söker sig till psykiatrin är människor med psykiatriska diagnoser, men också människor
med diffus psykisk ohälsa.
Det kan vara folk med helt normala reaktioner på onormala
händelser och upplevelser (brottsoffer är exempel på sådana), eller normala
reaktioner på normala händelser (sorg, livskriser, separationer) och som ofta
inte bedöms vara tillräckligt ”sjuka” för att få hjälp inom psykiatrin.
Det handlar om människor som önskar få någon att prata med
om sin situation och sitt liv. Inte medicin eller psykoterapi utan bara vanlig
mellanmänsklig empati. Jagade som de är
av Försäkringskassans regler (utförsäkring, arbetsförmågebedömningar som inte står
i proportion till själens förmågor) och
egna förväntningar på prestation och tillfrisknande (är jag kanske bara lat?
Eller allmänt konstig? Borde jag inte ha gråtit klart nu?) behöver den
krisdrabbade få hjälp med att låta livet ta paus ett tag och låta sorgen få ha
sin tid.
När dessa personer får avslag hos psykiatrin (vi har tyvärr inga
samtalstider, vi är underbemannade, du mår inte tillräckligt dåligt för att bli
inlagd eller för att få en samtalskontakt) söker de sig inte sällan till kyrkan,
institutionen som en gång i tiden introducerade det här med sjukvård. Cirkeln sluter sig. Kyrkans medarbetare tar
emot så mycket de kan. Men bestäm er, ni som bestämmer i den sekulariserade
staten Sverige. Hur tar ni ert ansvar på
bästa sätt?
Karin Långström Vinge
Hiss och diss: Paula Bäckman sätter ord på mina tankar om
den sk Skövdefilmen. ”F ilmen är fantastiskt gjord! Den visar många av de
stoltheter som finns i Skövde och Skaraborg, och den visar framför allt den
fantastiska natur som finns i dessa trakter. Men i Skövde bor en mycket större
mångfald av människor än vad som visas i denna film. Och det gör mig djupt
ledsen att vi inte visar det.” (Från Paulas blogg 15/5 2015.
