Som många andra lever jag ett ganska inrutat vardagsliv.
Samma ansikten möts vid förskolan och skolan. På väg in till stan, vid samma
tid varje morgon, är det ofta samma hundar och samma människor som flanerar
längs cykelbanan. Det är farbrorn med keps och tax. Det är ekipaget med
majestätiska vinthundar som instinktivt får mig att räta på ryggen och dra
luggen från ögonen. Och det är damen med settrarna som blir så oerhört vackra
när de svävar fram med solen i bakgrunden.
Rondellerna jag och hundratals andra passerar är desamma dag
efter dag. Växtligheten i dem förändras genom Skaparens och Skövde
parkförvaltnings omsorger, och tankarna hos de bilister som dagligen snurrar
runt i dem förändras också. Problem analyseras. Jag stannar för att släppa fram
någon. Vad eller vem i ditt liv behöver släppas fram? Finns det någon eller
något jag behöver vänta in? Rondeller har mycket med tillit att göra. Jag måste
lita på att du verkligen stannar när det är jag som har företräde precis som du
söker min blick när du vill svänga ut ur rondellen. Du är sedd. Du kan vara
trygg. Men kommer jag att hinna?
Det slår mig gång
efter annan vilken trygghet ett inrutat vardagsliv innebär. Att livet är någorlunda förutsägbart är en
form av lyx som verkligen inte alla delar. I tisdags morse blev korrespondenten
Nils Horner brutalt mördad på öppen gata i Kabul. Han vigde sitt liv åt att
finnas på plats och rapportera om världsnyheter. Att befinna sig på platser vi
beskriver som farliga och berätta om människors oftea fasansfulla livsvillkor var
Nils Horners vardagsliv. hålla sig till ett avancerat säkerhetstänk var för
honom livsviktigt, men att någon skulle skjuta honom i bakhuvudet utanför en
restaurang var inget han kunde förutse.
Afghanistan beskrivs som ett av världens farligaste länder.
Utrikesdepartementet avråder människor från att åka dit. Ändå deporteras
afghaner som kommit till Sverige i drömmen om ett liv värt att leva. De tvingas
tillbaka till en tillvaro som präglas av hot och våld, konflikter kring mark,
politik och relationer. Många upptäcker att deras familjer och nätverk är
utraderade.
Att livet går sin gilla gång är alltså en nåd att stilla be
om för många och jag känner en djup tacksamhet för att jag får leva det liv jag
lever.
Hiss: På arabiska är det nästan samma ord, qalb, för hjärta
och hund.
Diss: För lite av båda hundar och hjärtan i världspolitiken.
