Jag förbereder mig inför Minnesdagen för Förintelsens offer
och läser därför Ola Larsmos och Brian Palmers fina bok ”101 historiska
hjältar.” Bland de välkända storheterna som Aung San Suu Kyi, Desmond Tutu och
Dietrich Bonhoeffer finns de som gjort heroiska insatser genom att ha varit på
rätt plats i rätt tid, och gjort rätt utan att egentligen tänka efter före.
Wesley Autrey är ett sådant exempel. Han var en byggarbetare
från Alabama, som tillsammans med sina två döttrar på fyra och sex år gick in
på sin vanliga tunnelbanestation på West 137th Street. Plötsligt såg de en man
få ett epilepsianfall och falla ihop – mitt på perrongen. Mannen återhämtade
sig men ramlade ihop ytterligare en gång, den här gången ner på spåret. Autrey
bad en kvinna ta hand om barnen, och hoppade ner till mannen och försökte
hjälpa honom. Mot dem kom tunnelbanetåget i hög fart, och Autrey valde då att
trycka ner mannen i fördjupningen mellan skenorna och med sin egen kroppstyngd
fick han stopp på mannens krampryckningar. Båda klarade sig med lindriga
skador.
Kanske är Wesley Autrey en sådan person som lever enligt
Jesu uppmaning i helgens evangelietext: att fästa upp sina kläder och hålla
lamporna brinnande. En medmänniska som i sig själv lever med en beredskap att
finnas till hands och gripa in när han eller hon behövs. Jesus ber oss att vara
som tjänarna som väntar på att deras herre ska komma hem från bröllop, så att
de genast kan öppna när han kommer och bultar på porten.
I domssöndagstid tänker många på den yttersta tiden och den
yttersta domen. Men Jesus kommer till oss nu och här. Han kommer i våra
(minsta) bröder och systrar och säger till oss att det vi gjort för dem har vi
gjort för honom. Jag var hungrig, och ni gav mig att äta. Jag var törstig, och
ni gav mig att dricka. Jag var hemlös och ni tog hand om mig. Jag var naken och
ni gav mig kläder. Jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni
besökte mig.
Vi har nog fantasi och mod nog att fylla på den där listan. Människosonen
bankar på dörren med flera andra ärenden på hjärtat. Vaksamhet och väntan krävs
för att identifiera nöden, men det är inte vaksamheten och väntan i sig som är
målet. Målet är himlen, och genom beredskap och aktivitet kan vi leva för att
släppa in glimtar av himmelrike redan här på jorden i den här tiden. Men det
krävs mod att våga öppna upp, att våga släppa taget, att lita på att Gud är
med.
Blev det jobbigt? En kollega påminde oss i en morgonmässa om
att vi är jordens salt och världens ljus. Det är inget vi kommer att bli i
framtiden, eller något vi kan kvalificera oss för. Vi är det nu. Just i det vi
är och just med de gåvor vi har, är vi gåvor till varandra. Vi kommer kanske
inte med i en bok om historiska hjältar, men vi har varit med och gjort
skillnad för en medmänniska.
Må vi vara beredda också vi, för när vi minst anar det, då
kommer Människosonen.
Karin Långström Vinge
Detta var min sista Eftertanke i Kyrkans tidning. Det har varit roligt och utmanande, och tack alla ni som läst!
