Varje kyrkligt förlag med självaktning har redan ett eller ett par titlar att erbjuda. Vi utmanas med förslag till upplägg av konfirmandträffar, funderingar över hur konfirmanderna ska kunna inkluderas i gudstjänsten på bättre sätt än idag, och vi påminns om fastställda riktlinjer för konfirmandarbetet.
Men kommer det något innehållsmässigt nytt? Det ligger väl i sakens natur att traditionen ska traderas, men har konfirmandböckerna ändrats i förhållande till omvärldens utveckling? Jag är inte så säker på det. Vi vet redan att vi kan använda oss av film, poplåtar och värderingsövningar. Men skulle inte kollegorna kunna få tips på hur man gör spotify-listor eller hur man kan använda sociala medier i lärandet?
”Konfirmandboken” är formgiven med starka färger. På omslaget syns en jesusbild från Milano, där den långhårige, lockige, vithyade Jesus höjer handen i en välsignande gest. Bildmaterialet i övrigt är varierande: från kyrkohistorien men också tecknat och hopklippt.
Boken innehåller klassiska konfirmandboksrubriker som ”Kan man tro?”, ”Ondska och godhet”, och ”När livet gör ont”. Språket är förutsägbart traditionellt, inte särskilt inklusivt med tanke på exempelvis gudsbild och religionsteologi. Det är Herren som gäller, och av övriga religioner märks judisk tro (som beskrivs som bakgrund till kristendomen och som upphov till konfliktyta), och Buddha citeras (med ett skämtsamt klotter).
Med min erfarenhet av konfirmanders generella förkunskaper vad gäller idéhistoria i allmänhet och kristen tro i synnerhet, tycker jag att boken är för teoretisk. Det är inte alldeles självklart att konfirmanden redan på sidan sju ska kunna ta till sig begrepp som ”samarisk” och ”Sykar”. Blir det för svårt, är risken att de tappar intresset och börjar peta på varandra istället för att fundera på föreslagna samtalsfrågor.
Det är naturligtvis inte fel på innehållet. Men är det tonåringens språk och form? När jag läser ”Konfirmandboken” ser jag snarare framför mig en grupp äldre ungdomar, som har med sig intresse för frågor som trosbekännelsens uppkomst eller hur luthersk och katolsk tradition delar upp budorden så att de blir tio till antalet.
Grundfrågan är om vi ska leverera kunskap om kristen tro som ett komplett idéhistoriskt paket, eller om vi ska uppleva kristen tro med dem. Ser vi konfirmanderna som tomma blad som ska fyllas med tradition och dogmer, eller tror vi att de själva har något att bidra med? Bestämmer ”vi” vilka frågor som är konfirmandernas frågor?
Jag skulle önska att etiska frågor togs upp på tydligare sätt. I kapitlet om ondska exemplifierar man dilemmat ”att välja kan ibland te sig ondskefullt” med att välja mellan att bo hos mamma eller pappa. Jag undrar om det inte kan ge upphov till onödiga skuldkänslor att läsa sådant i sin konfirmandbok.
Jag skulle också vilja läsa en text om att vara kristen och hbtq-person. Inte generellt att ”alla är värdefulla”, utan tydligt och klart.
När berättelsen om kvinnan vid Sykars brunn återberättas, låter författaren kvinnan fundera: ”Jag är samarier och enligt lagen blir han oren om jag ger honom vatten. Det är en märklig lag. Men livet är märkligt.” Om man bortser från den etniska konflikten i texten utan fokuserar på relationen man – kvinna, tycker jag att det blir just märkligt att endast förklara det faktum att kvinnan gör mannen oren genom att konstatera att – livet är märkligt.
Jag går vidare till handledningen och handboken för konfirmandledare och finner mycket matnyttigt. Att det uppenbarligen finns behov och marknad för detaljplanerade konfirmandträffar tyder möjligen på att församlingsmedarbetarna är tämligen dåligt rustade när de kommer ut bland konfirmanderna. Hur mycket tid för konfirmandpedagogik avsätts på våra kyrkliga utbildningar?
De avslutande andaktsförslagen i handboken för unga ledare är välkomponerade och föredömligt enkla. De kommer bli till stor glädje!
Kyrkans tidning
