Jag träffade Kim, en barnsoldat från ett land i centrala Afrika. Han är 17 år och har lämnat sin familj och sina vänner för att slippa delta i en väpnad konflikt som inte är hans. Lämnat, det låter fridfullt och äventyrligt. Sanningen är den att han flydde hals över huvud, med livet som insats. Idag vet han inte om familjemedlemmarna för hans skull torterats till döds. Kim är en av 72 miljoner människor som ofrivilligt befinner sig på flykt undan krig, våld och förföljelse.
Efter lång dags färd mot natt kom han till en flyktingförläggning i Skaraborg. Där bor ungefär 160 människor. De kommer från olika delar av världen, och informationslapparna runt om på anläggningen är skrivna på svenska, engelska, arabiska och ryska. Kims modersmål är franska, men han behärskar engelska bra. Stället är slitet och stämningen är tung.
Allt Kim gör är att vänta, äta och sova. Han väntar på att få besked från Migrationsverket. Efter åtta veckor med svensk mat och flera år av svår stress har matsmältningssystemet kraschat. Han väntar på att doktorn ska komma på besök. Han får recept, men har sen inte pengar nog för att köpa medicinen.
Ibland går han in i barnens lekrum. Det är oftast tomt. Vem vill sjunka genom bollhavet när ens själ redan är som ett sjunket skepp? Vem vill bygga med lego när allt man vill är att kunna bygga sig ett liv i fred, frihet och framtidstro?
Det finns två teveapparater, men de är oftast upptagna. Kim är trött på livet och tar en insomningstablett efter lunchen för att göra sig en tillfällig rymd av medvetslöshet.
Han tar bussen in till stan för att surfa lite på bibliotekets dator. Busschauffören är hjälpsam och kollar upp att han har pengar kvar på kortet så att han kan åka tillbaka. Han är rädd för att gå på vägen mellan busshållsplatsen och förläggningen. Han har sett ormar, men jag berättar för honom att man inte dör av ormbett i Sverige.
Jag frågar honom om hans framtidsdrömmar. Få stanna. Få jobba. Göra något, vad som helst. Utom att spela mer bordtennis, för det har han gjort varje dag i åtta veckor nu. Helst skulle han förstås velat vara kvar i sitt land. Helst skulle han vilja vara född i Sverige.
