I söndags uppmärksammades Minnesdagen för Förintelsens offer, och i Svenska kyrkan valde vi detta år att bjuda in Göran Rosenberg för att berätta om sin bok Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Sedan några år tillbaka brukar vi också erbjuda ett av stadens gymnasieskolor ett program, så jag tog med Göran Rosenberg till en samling ungdomar som lyssnade så uppmärksamt att man skulle kunna höra en knappnål falla.
Bokens litterära kvaliteter går inte att ta miste på, och det är inte konstigt att han blev 2012 års augustprisvinnare i klassen skönlitteratur. Historien i sig väcker också uppmärksamhet. Idag finns få överlevande från Förintelsen kvar. Nu berättar nästa generation: de vars föräldrar överlevt. Alla dokument, vittnesbörd liksom skildringar i kulturen (film, konst, musik, litteratur) är nödvändiga.
Att minnas offren är en sak. Minnesdagen är, säger Göran Rosenberg, framför allt en dag då vi får påminna oss om vilka vi är. Vägen till Auschwitz vet vi. De som möjliggjorde det fasansfulla i Auschwitz, Sobibór, Bełżec, Treblinka och Chelmno kom till makten via demokratiska val. Efter en kort stund var friheten som bortblåst. Inte så att judar, homosexuella, funktionshindrade, romer behandlades väl innan andra världskriget – men att förinta hela grupper av individer var, så vitt vi vet, nytt.
Mänskligheten fortsätter. Till alla goda minnen fogas namn som Srebrenica, Darfur, Phnom Pen…. Och det fortsätter. Därför bör vi minnas vilka vi är. Vad demokratin är värd. Mänskliga rättigheter, oavsett etnicitet, sexuell orientering eller funktionsnedsättning.
