Jag läste om Tom Rachmans förträffliga bok ”De imperfekta” under en resa till huvudstaden. Ni vet, boken om papperstidningen i Rom med dess medarbetare. Personerna i boken beskrivs ingående och överraskande, och blir det personliga kittet i skildringen av medialandskapets förändring. Vad är framtiden? Vad har vi lämnat bakom oss, och vad bör vi lämna bakom oss?
Strax framme vid Stockholms central gick tåget, inte helt otippat, sönder och blev stående på den där bron över vattnet. Vackert, men lite kusligt. Nästan framme, men ändå fast. Hade tåget stannat några meter tidigare, hade vi kunnat gå av tåget och promenera sista biten. Vi ser målet, men ser också tillbaka. Vad imperfekt.
Jag påminde mig om den där känslan när jag läste några inlägg i den senaste tidens debatt om skildringar av människor i kulturella sammanhang: den svarta dockan och judekarikatyren i Tomtens julfabrik. Många önskar ett jämlikt samhälle. Martin Luther King och Desmond Tutu hyllas. Men när det faktiskt innebär att vi i en del avseenden måste lämna den gamla invanda trygga stranden, blir det jobbigt för en del. En docka kan ses som betydelselös i sammanhanget, men en enkel orientering i hur rasismen frodades och gavs kulturella uttryck under förra seklets första årtionden visar att det inte är så enkelt. Ta och googla på orden piccaninny och blackface, om du tillhör gänget som kräver Kalle Ankas jul orörd. Och minns att det imperfekta kan lätt väckas till liv.
Om företeelser ska tas bort, eller förklaras, eller båda delar, är en annan diskussion. Vi kanske inte behöver diskutera värdegrundsfrågor just på julafton klockan tre, men då får vi ta det en annan gång. Eller hellre, låta samtalet vara ständigt pågående. Det handlar inte om att odla kränkthet. Det handlar om medmänsklighet och respekt.
