Predikan Alla helgons dag



Jag funderar emellanåt vad det är som skiljer kyrkan från andra föreningar, nätverk och organisationer. En hel del av kyrkans verksamheter skiljer sig inte särskilt mycket från det som andra aktörer i samhället ägnar sig åt. Jag tänker på gemenskapsfrämjande aktiviteter för både barn och äldre. Hjälpverksamhet. Studieverksamhet. Läxhjälp. Musikaliska evenemang.

Och det är väl gott så! Kyrkan är i världen, och allas vårt skapelsegivna ansvar är att forma samhället så att det gynnar livet, att ta vara på varandra och vara varandras medmänniskor. Musiken, som är en omistlig del av tillvaron för de flesta av oss, talar till oss på ett språk som förmår gå rakt in i hjärtat.

Men vad är det mer? Ideologin, eller teologin? Bibelberättelser kan läsas och höras på många sätt. Ett kulturhistoriskt arv. Spännande berättarteknik. Etiska spörsmål kommer i dagen och kan ge upphov till intressanta diskussioner.

Så har vi våra helgon. I luthersk tradition något nedtonade, som goda inspiratörer och förebilder. Men, är Maria, apostlarna, Johannes döparen, Den heliga Birgitta, S:t Ansgar, vår egen S:ta Elin, något mer för vår kyrka än vad Per-Albin Hansson var för socialdemokratin, Voltaire för liberalismen eller Henry Dunant för Röda korset?

På ett berg någonstans i Galiléen sitter en man med sina lärjungar omkring sig och berättar om salighet. För Jesus verkar det inte finnas någon skillnad mellan världsligt och himmelskt. Han talar om en värld, Guds rike av godhet, ljus, kärlek och rättvisa, som dels redan finns nu, men som fullt ut bryter igenom sen.

De som sörjer, hungrar och förföljs kan vara lyckliga – inte för att de är bättre som människor rent moraliskt, utan för att de särskilt utgör målgrupp för Guds omsorger, emellanåt kanaliserade genom kyrkans verksamheter, och genom andra organisationer som vill göra gott. En kopp kaffe serverad en frusen, trött människa är inte heligare för att den bryggts på en av kyrkans kaffebryggare. Gud verkar i hela samhället, genom dem som Gud vill. Och Bachs musik blir inte mer eller mindre andlig beroende på vilken kör som framför den. Ja, jag är helt övertygad om att Gud verkar också genom Svensktoppen och Mix Megapol.

Men så tillförs ytterligare en dimension i vår vanliga vardag. Den som handlar om evigheten. Livet efter detta, som i alla tider intresserat och berört människor. Ett ljus från evigheten, som emellanåt sipprar igenom vardagens alla bestyr och plikter, precis som ljuset tar sig igenom gobelängen här längst framme i S:ta Helena kyrka. Vi anar ett ljus, ett ljus från Gud. Så älskade Gud världen, att Gud gav oss sin ende son, för att var och en som tror på honom inte ska gå under, utan ha evigt liv.

Därmed ges programförklaringen för kyrkan. En kärleksfull Gud, en levande och närvarande Kristus, och en helig, livgivande ande. Diakonin är ett utflöde av detta. Det är inte en tillfällighet, tänker jag, att många av dem som i den katolska kyrkans tradition blivit helgon – eller saligförklarade, har blivit det i kraft av att deras gudstro kommit till uttryck i medmänskliga gärningar. Moder Teresa, för att ta ett exempel.

Så låt oss hämta kraft i tron! Hur din tro ser ut, det vet du och Gud. Tron som tillit, som relation, som trygghet, eller..? Tron som en tanke om livets innersida, om att det finns något i oss som fortsätter också efter att våra hjärtan slutat slå. Också efter att effekterna av timmars slit på Friskis och Svettis för länge sedan klingat ut, och efter att kunskaperna från allsköns studiecirklar fallit i glömska. Det finns något i oss som inte kan dödförklaras. Vår själ har inget bäst före-datum.

Jag funderar på trons kraft när jag ser människor tända ljus på våra kyrkogårdar. Vad finns att hålla fast vid, när tillvaron rämnat? När tvivlet rinner över en som ovälkommet höstregn, och när ensamheten kryper tätt intill som den ruggigaste av novemberdimma. Anar de att Gud finns där? Att Gud ropar hallåå – jag älskar dig! – genom kyrkklockans välkända klang, genom vänliga människors blickar, genom sjuksköterskan som håller en ensam människa i handen, genom bibeltexternas ibland snåriga passager, genom dop och nattvard och genom just… dig.

Evangelium innebär hopp. Hopp om livet, livet här och livet sen.

Är det svårt nu, så kommer det att bli bättre. Gud vänder motgång till medgång. Saliga ni som är fattiga i anden, er tillhör himmelriket, säger Jesus.

Ja, Visa mig, Herre, din väg, och gör mig villig att gå den. Så bad den heliga Birgitta, och många efter henne. Kanske handlar det om att vi måste se vår väg och vårt liv i ljuset från Gud. Att våra liv är omslutna i Guds kärlek, och att Gud inte överger oss.

Så tror jag att det är bra att göra som Jesus: lyfta blicken. Det finns något bortom det vi inte ser nu. I målet finns en himmel. Om vi nu ännu ser allt som i en gåtfull spegelbild, kommer vi en gång att få se klart.

Amen!

Något om sjukvården i Skaraborg. Krönika i SLA 18 september 2023

Det finns vissa grundrädslor vi människor har, sådant som vi till varje pris vill undvika, skydda oss ifrån och förhindra. I större eller mi...