Förlåtelse utan gräns. Eftertanke i Kyrkans tidning 23 e tref

Jag bläddrar i Svenska kyrkans riktlinjer för arbetet mot sexuella övergrepp. Jag läser om att tala sant om livet, förlåtelse, försoning och tillit. Jag tänker att det är bra att det finns riktlinjer. Policys och promemorior. Stödgrupper och kontaktpersoner att ringa till när livet går sönder. Det behöver ju för all del inte bara handla om sexuella övergrepp. Det kan handla om affärsmässiga övergrepp, eller om övergrepp inom vården, skolan eller rättsväsendet.


Men när alla kloka, väl genomtänka förhållningssätt har iakttagits, när handlingsplanen är avbockad och självhjälpsboken utläst, när vi förstått och tagit till oss all psykologi i ämnet och vi sitter i kyrkbänken och ber ”förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss…” – vad händer i oss då?

”Förlåtelse utan gräns” är helgens tema. Här behöver vi bena i begreppen. Vems förlåtelse? Är det den förlåtelse som Gud ger? Och i vilken relation står Guds förlåtelse till den förlåtelse som vi ger till andra människor? Ska allt förlåtas? Får jag förlåta det som expertisen säger inte ska förlåtas? Och hur känns det för mig att Gud förlåter den som gjort mig illa?

I helgens bibeltexter blir förlåtelsens frågor belysta. I Första Moseboken är det lyckliga slutet målbilden. Josef talar förlåtande, lugnande och uppmuntrande till sina bröder som gråtande ber om hans förlåtelse efter alla fula tricks de utsatt honom för.

I Andra Thessalonikerbrevet uppmuntras vi att be att ”förskonas från brottsliga och onda människor – alla har ju inte tron.” Troende människor är ju inte automatiskt laglydiga eller goda, så menas att en Gudstro kan göra det lättare att förhålla sig till människor med illvilliga avsikter? Jag är tveksam.

Jesus har handlingsplanen klar för sig: här sätts Guds förlåtelse samman med rättsprocessen. Tala först i enrum, ta sedan med vittnen om så behövs. Om han inte lyssnar, berätta för församlingen. Om han ändå inte lyssnar, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare. Sannerligen, det som ni binder på jorden ska vara bundet i himlen. Ett slags mediadrev á la Nya testamentet?

Att känna sig fylld av skam och skuld kan höra till sakens natur om man blivit utsatt för ondska. Målbilden ”förlåtelse utan gräns” kan bli ett ok som tynger, oavsett om det är Guds eller ens egna förlåtelseprocess som avses. Det finns en risk att det här förstärks i en kristen kontext, och bibelordet som skulle vara befriande blir istället bedövande. Därför är det så viktigt med enskild själavård, där man tillsammans kan vända och vrida på bibelorden och så låta dem få bäring på sitt eget liv. Inget bibelord är en generell lösning på alla komplicerade livsfrågor. Det du behöver höra är kanske något annat än Jesu ord om att ställa sin onde bror till svars i enrum. Du behöver kanske stava på sinnesrobönen. Gud, ge mig sinnesro, att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden. Eller be med andra jesusord: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.” Eller försöka se det som Josef såg i situationen med sina bröder: ”Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott”.

Till sist återstår relationen mellan Gud och mig. Vågar jag leva i tilliten och tron att Gud bär det som är ofattbart i sina goda händer? Att Gud kan ta hand om det som är för komplicerat för mig att reda ut?


Så gott att det inte beror på mig eller min dagsform, utan på Guds löften. Hans sons ord ekar genom tid och rum och får gärna ta fäste också i mig: ”Sannerligen, redan idag ska du vara med mig i paradiset.”

Något om sjukvården i Skaraborg. Krönika i SLA 18 september 2023

Det finns vissa grundrädslor vi människor har, sådant som vi till varje pris vill undvika, skydda oss ifrån och förhindra. I större eller mi...