Skolan och kyrkan igen



"Skollagen säger att skolan ska vara konfessionellt obunden. Det är inte detsamma som sekulär. Skolan kan ta del av religiös gästvänlighet i kyrkor, synagogor och moskéer som respekterar gästens frihet att bara vara, tro eller inte tro, gilla eller ogilla. Det är det som är att vara konfessionellt obunden." 
Anna-Karin Hammar


Läs också deepedition: "Synen på barn och unga. Det är en grundläggande mening att barn är lättpåverkade och bara ”fylls på” av de åsikter som de möter. Det finns en ganska nedvärderande syn på ungas intellektuella kapacitet helt enkelt. Och en ganska ruskig syn på hur unga formas av andra som om de vore viljelös lera."

Så här skrev jag förra året, och jag tycker likadant i år.



Rösta på Amanda som Sveriges Lucia 2012


Stöd Svenska kyrkans internationella arbete! SMS:a "lucia amanda" till 72970, SMS:et kostar 25 kr.

Amanda sitter i förbundsstyrelsen för Svenska kyrkans Unga och är kandidat i Sveriges Lucia 2012.

Genom Världens Barn, som är en paraplyorganisation , har hon valt att samla in pengar till Svenska kyrkans Internationella arbete. Tack för din röst!

Anförande i Kyrkomötet: 0 2012:01 Ändringar i Kyrkoordningen mm


Ordförande, ledamöter, biskopar och åhörare,

bifall till utskottets förslag. Jag vill särskilt framföra Runar Patrikssons och mitt tack för det sätt som vår motion från 2009 om barnkonsekvensanalys har tagits emot och nu landat i ett förslag om paragraf i kyrkoodningen.
Jag konstaterar dock att Kyrkostyrelsen inte ser det som praktiskt möjligt att införa krav på barnkonsekvensanalys när det gäller Kyrkomötets beslut, så där får jag återkomma. Det finns ju dock inga hinder för att på frivillig väg tänka in barnperspektivet när det gäller våra beslut här.

Jag är övertygad om att det här kommer att bli mycket bra för Svenska kyrkan.



 Betänkande O 2012:01 Ändringar i Kyrkoordningen mm

Anförande i Kyrkomötet: B 2012:01 Verksamhet och ekonomi för den nationella nivån 2013-2015

Ordförande, biskopar, ledamöter och åhörare!

Jag yrkar bifall till budgetutskottets förslag, med en särskild glädje över förslaget att till ram 2014-2015 anslå 100 MKR i riktat församlingsbidrag för administrativ samverkan.

Till vardags finns jag i Svenska kyrkan i Skövde, och vi är med i dessa samverkansprojekt. Ur barnkonsekvensanalyssynpunkt är det viktigt att vi samordnar resurserna på det administrativa planet - till förmån för bland annat barn - och ungdomsverksamheten.

Det finns naturligtvis för - och nackdelar med kyrknätet,  GIP, GAS och GTP, men det är framtidsvägen. Och utan det riktade församlingsbidraget hade det inte varit möjligt. Stöd finns i 2013 års budget, men det vore bra att redan nu veta läget inför 2014 och 2015.

B 2012:01 Verksamhet och ekonomi för den nationella nivån 2013-2015

Anförande i Kyrkomötet: Betänkande O 2012:2

Ordförande, ledamöter, biskopar, åhörare!

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Förslaget är bra. Det är flexibelt, försett med en lägstanivå för att man lokalt ska komma fram till lämplig lösning.

Det är klart, Dag Sandahl, att förutsättningarna för Svenska kyrkan har förändrats. Det är inte som på 50-talet. Människor flyttar från landsbygdsförsamlingarna. Invandringen ger en mångfald av andra kristna traditioner och andra religioner. Människor engagerar sig i kyrkan för att de vill, inte för att det förväntas av dem av det omgivande samhället.

Kalla det reträtt, eller kalla det omvärldsanalys.

Jag vill också med emfas uttrycka min irritation när man i kyrkliga sammanhang skiljer mellan s k kyrkligt och s k världsligt. Styrning och ledning gäller hela verksamheten. Det handlar om att skapa förutsättningar för ett levande församlingsliv, och då är det inte oviktigt hur stödfunktionerna lön, ekonomi, IT etc fungerar. Håll samman perspektiven! Skräckexemplet är när kyrkoherdar "hoppar av" för att de vill ägna sig åt prästerliga uppgifter, precis som att styrning och ledning inte är en prästerlig uppgift.

Vi behöver till och med lägga mer resurser just nu på gemensam samverkan för att på sikt frigöra mer till kärnverksamheten.

Jag ser med tillit på Svenska kyrkans framtid. Förslaget här bidrar till det.
Det innebär absolut inte att vi inte ska se problemen. Det innebär däremot att vi ska göra något åt problemen. Vad som sedan är problem och inte, lär vi inte komma till någon konsensus om.

Närvaro, öppenhet och hopp är Svenska kyrkans kärnord. Det kräver en del kreativitet, tankeverksamhet och lokalt ansvarstagande, bland annat om konstruktiva pastorala strukturer.

Avslutningsvis: Svenska kyrkan i Täby, Sveriges största församling, blev nyligen Årets arbetsgivare. Är det en tillfällighet?

Betänkande O 2012:2

Välgångsönskan



Jag önskar dig inte rikedom

Inte heller ärans glans

Utan att vart du än går

Ska ett trött hjärta glädjas åt ditt leende

Eller ett skuggliv känna solsken för en stund.

Så ska ditt liv bli ett spår av ljus,

Såsom änglars fotspår passerar genom natten.



(Inskription på en kyrkvägg någonstans i England)



Största församlingen blev årets arbetsgivare












Jag tror inte att det är en tillfällighet att det blev Sveriges största församling, Täby, som blev årets arbetsgivare. Resurser och möjligheter är viktiga ledord. Inte helt oviktigt i strukturfrågesammanhang.
Kyrkans tidning

Förlåtelse utan gräns. Eftertanke i Kyrkans tidning 23 e tref

Jag bläddrar i Svenska kyrkans riktlinjer för arbetet mot sexuella övergrepp. Jag läser om att tala sant om livet, förlåtelse, försoning och tillit. Jag tänker att det är bra att det finns riktlinjer. Policys och promemorior. Stödgrupper och kontaktpersoner att ringa till när livet går sönder. Det behöver ju för all del inte bara handla om sexuella övergrepp. Det kan handla om affärsmässiga övergrepp, eller om övergrepp inom vården, skolan eller rättsväsendet.


Men när alla kloka, väl genomtänka förhållningssätt har iakttagits, när handlingsplanen är avbockad och självhjälpsboken utläst, när vi förstått och tagit till oss all psykologi i ämnet och vi sitter i kyrkbänken och ber ”förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss…” – vad händer i oss då?

”Förlåtelse utan gräns” är helgens tema. Här behöver vi bena i begreppen. Vems förlåtelse? Är det den förlåtelse som Gud ger? Och i vilken relation står Guds förlåtelse till den förlåtelse som vi ger till andra människor? Ska allt förlåtas? Får jag förlåta det som expertisen säger inte ska förlåtas? Och hur känns det för mig att Gud förlåter den som gjort mig illa?

I helgens bibeltexter blir förlåtelsens frågor belysta. I Första Moseboken är det lyckliga slutet målbilden. Josef talar förlåtande, lugnande och uppmuntrande till sina bröder som gråtande ber om hans förlåtelse efter alla fula tricks de utsatt honom för.

I Andra Thessalonikerbrevet uppmuntras vi att be att ”förskonas från brottsliga och onda människor – alla har ju inte tron.” Troende människor är ju inte automatiskt laglydiga eller goda, så menas att en Gudstro kan göra det lättare att förhålla sig till människor med illvilliga avsikter? Jag är tveksam.

Jesus har handlingsplanen klar för sig: här sätts Guds förlåtelse samman med rättsprocessen. Tala först i enrum, ta sedan med vittnen om så behövs. Om han inte lyssnar, berätta för församlingen. Om han ändå inte lyssnar, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare. Sannerligen, det som ni binder på jorden ska vara bundet i himlen. Ett slags mediadrev á la Nya testamentet?

Att känna sig fylld av skam och skuld kan höra till sakens natur om man blivit utsatt för ondska. Målbilden ”förlåtelse utan gräns” kan bli ett ok som tynger, oavsett om det är Guds eller ens egna förlåtelseprocess som avses. Det finns en risk att det här förstärks i en kristen kontext, och bibelordet som skulle vara befriande blir istället bedövande. Därför är det så viktigt med enskild själavård, där man tillsammans kan vända och vrida på bibelorden och så låta dem få bäring på sitt eget liv. Inget bibelord är en generell lösning på alla komplicerade livsfrågor. Det du behöver höra är kanske något annat än Jesu ord om att ställa sin onde bror till svars i enrum. Du behöver kanske stava på sinnesrobönen. Gud, ge mig sinnesro, att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden. Eller be med andra jesusord: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.” Eller försöka se det som Josef såg i situationen med sina bröder: ”Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott”.

Till sist återstår relationen mellan Gud och mig. Vågar jag leva i tilliten och tron att Gud bär det som är ofattbart i sina goda händer? Att Gud kan ta hand om det som är för komplicerat för mig att reda ut?


Så gott att det inte beror på mig eller min dagsform, utan på Guds löften. Hans sons ord ekar genom tid och rum och får gärna ta fäste också i mig: ”Sannerligen, redan idag ska du vara med mig i paradiset.”

Talar hellre om änglar än om demoner. Krönika i Skövde Nyheter 6/11

”Ska det inte vara något till Halloween?” Expediten ler glatt och sveper handen över skräckfilmsinspirerat barnsmink, spindelnät med tillhörande kryp och häxnäsor. Eh, säger jag, vi är ju inte keltiskt troende och har inte tänkt fira någon Halloween i år heller. Men barnen vill gärna trick-or-treata grannarna och gå på Halloweenfest, och det kan man ju inte neka dem till även om vi försöker tala mer om Alla Helgons dag och ljuständningar. Är det kanske så här våra muslimska vänner känner sig inför jul – och påskfirande?


Och inte bara muslimer, eller buddhister eller mosaiska bekännare för den delen, utan den stora grupp som kanske skulle kunna beskrivas som kulturkristna? Jag tänker på dem som tagit till sig många av den kristna kulturens yttre kännetecken, exempelvis de kyrkoårsknutna traditionerna. Man kan ha ljusstakar och stjärnor i fönstren utan att automatiskt associera dem till de fyra adventssöndagarna och Betlehems stjärna. Och även om man inte är vara troende kristen kan man leva efter kristna värderingar, hur de värderingarna nu ser ut och vad som skiljer dem från sunt förnuft eller gällande lagstiftning.

Men jag vill ändå protestera lite grand mot all den här skräcken i samband med Halloween och Allhelgona. Som präst möter jag emellanåt människor i livets mest skräckfyllda situationer. Det räcker så. Varför behöver vi skräcken som underhållning dessutom? Naturligtvis finns det psykologiska förklaringar till det. Men jag vill ändå hellre tala om änglar än om demoner.

Predikan Alla helgons dag



Jag funderar emellanåt vad det är som skiljer kyrkan från andra föreningar, nätverk och organisationer. En hel del av kyrkans verksamheter skiljer sig inte särskilt mycket från det som andra aktörer i samhället ägnar sig åt. Jag tänker på gemenskapsfrämjande aktiviteter för både barn och äldre. Hjälpverksamhet. Studieverksamhet. Läxhjälp. Musikaliska evenemang.

Och det är väl gott så! Kyrkan är i världen, och allas vårt skapelsegivna ansvar är att forma samhället så att det gynnar livet, att ta vara på varandra och vara varandras medmänniskor. Musiken, som är en omistlig del av tillvaron för de flesta av oss, talar till oss på ett språk som förmår gå rakt in i hjärtat.

Men vad är det mer? Ideologin, eller teologin? Bibelberättelser kan läsas och höras på många sätt. Ett kulturhistoriskt arv. Spännande berättarteknik. Etiska spörsmål kommer i dagen och kan ge upphov till intressanta diskussioner.

Så har vi våra helgon. I luthersk tradition något nedtonade, som goda inspiratörer och förebilder. Men, är Maria, apostlarna, Johannes döparen, Den heliga Birgitta, S:t Ansgar, vår egen S:ta Elin, något mer för vår kyrka än vad Per-Albin Hansson var för socialdemokratin, Voltaire för liberalismen eller Henry Dunant för Röda korset?

På ett berg någonstans i Galiléen sitter en man med sina lärjungar omkring sig och berättar om salighet. För Jesus verkar det inte finnas någon skillnad mellan världsligt och himmelskt. Han talar om en värld, Guds rike av godhet, ljus, kärlek och rättvisa, som dels redan finns nu, men som fullt ut bryter igenom sen.

De som sörjer, hungrar och förföljs kan vara lyckliga – inte för att de är bättre som människor rent moraliskt, utan för att de särskilt utgör målgrupp för Guds omsorger, emellanåt kanaliserade genom kyrkans verksamheter, och genom andra organisationer som vill göra gott. En kopp kaffe serverad en frusen, trött människa är inte heligare för att den bryggts på en av kyrkans kaffebryggare. Gud verkar i hela samhället, genom dem som Gud vill. Och Bachs musik blir inte mer eller mindre andlig beroende på vilken kör som framför den. Ja, jag är helt övertygad om att Gud verkar också genom Svensktoppen och Mix Megapol.

Men så tillförs ytterligare en dimension i vår vanliga vardag. Den som handlar om evigheten. Livet efter detta, som i alla tider intresserat och berört människor. Ett ljus från evigheten, som emellanåt sipprar igenom vardagens alla bestyr och plikter, precis som ljuset tar sig igenom gobelängen här längst framme i S:ta Helena kyrka. Vi anar ett ljus, ett ljus från Gud. Så älskade Gud världen, att Gud gav oss sin ende son, för att var och en som tror på honom inte ska gå under, utan ha evigt liv.

Därmed ges programförklaringen för kyrkan. En kärleksfull Gud, en levande och närvarande Kristus, och en helig, livgivande ande. Diakonin är ett utflöde av detta. Det är inte en tillfällighet, tänker jag, att många av dem som i den katolska kyrkans tradition blivit helgon – eller saligförklarade, har blivit det i kraft av att deras gudstro kommit till uttryck i medmänskliga gärningar. Moder Teresa, för att ta ett exempel.

Så låt oss hämta kraft i tron! Hur din tro ser ut, det vet du och Gud. Tron som tillit, som relation, som trygghet, eller..? Tron som en tanke om livets innersida, om att det finns något i oss som fortsätter också efter att våra hjärtan slutat slå. Också efter att effekterna av timmars slit på Friskis och Svettis för länge sedan klingat ut, och efter att kunskaperna från allsköns studiecirklar fallit i glömska. Det finns något i oss som inte kan dödförklaras. Vår själ har inget bäst före-datum.

Jag funderar på trons kraft när jag ser människor tända ljus på våra kyrkogårdar. Vad finns att hålla fast vid, när tillvaron rämnat? När tvivlet rinner över en som ovälkommet höstregn, och när ensamheten kryper tätt intill som den ruggigaste av novemberdimma. Anar de att Gud finns där? Att Gud ropar hallåå – jag älskar dig! – genom kyrkklockans välkända klang, genom vänliga människors blickar, genom sjuksköterskan som håller en ensam människa i handen, genom bibeltexternas ibland snåriga passager, genom dop och nattvard och genom just… dig.

Evangelium innebär hopp. Hopp om livet, livet här och livet sen.

Är det svårt nu, så kommer det att bli bättre. Gud vänder motgång till medgång. Saliga ni som är fattiga i anden, er tillhör himmelriket, säger Jesus.

Ja, Visa mig, Herre, din väg, och gör mig villig att gå den. Så bad den heliga Birgitta, och många efter henne. Kanske handlar det om att vi måste se vår väg och vårt liv i ljuset från Gud. Att våra liv är omslutna i Guds kärlek, och att Gud inte överger oss.

Så tror jag att det är bra att göra som Jesus: lyfta blicken. Det finns något bortom det vi inte ser nu. I målet finns en himmel. Om vi nu ännu ser allt som i en gåtfull spegelbild, kommer vi en gång att få se klart.

Amen!

Guy Lofalk i farten?

Älskar såna här upplysande barnböcker. Men jag har aldrig satt ena kabeln i motorblocket, dock.

Valet av bilmärke är ju frapperande. Är det kanske Guy Lofalk som varit i farten?

Om "icke-religiösa" stilla rum. Krönika i SLA 7 okt 2017

Meditationsrummet på Skaraborgs sjukhus i Skövde. Foto: Anders Litborn (publicerad på svenskakyrkan.se/skovde Li...