Fjärde söndagen efter Trettondedagen: Jesus är vårt hopp

När gick du balansgång senast? Du vet, längs en mur, eller längs en linje i vägens stensättning, eller kanske till och med på en lina långt uppe i luften?

Det kanske var några år sen du gjorde det. Barn brukar älska att gå balansgång – klättra upp och testa balansen, det egna modet och låta sig förundras över det faktum att det faktiskt går. Trots att det kan vara svajigt eller kusligt, kommer man till andra sidan.
Tricket för att klara en balansgång är bland annat att hålla blicken stadig. Självsäkert fokusera på målet, och inte titta ner för att undvika att få svindel.

Att leva som människa kan vara något av en balansakt. Ibland svajar det till rejält, ibland går det kanske stadigt framåt. Dagens bibeltexter handlar om hur Gud griper in när nöden är som störst, men nog är det så att Gud håller sin vakande hand över oss, oavsett hur vi för tillfället upplever vår vardag. I Jobs bok, och även i berättelsen om hur Jesus stillar stormen, märks Guds irritation över kaoset. Men också Guds makt över det som ser ut att hota oss.

Jesus säger ”Tig! Håll tyst!” till stormen när de rädda lärjungarna väcker honom. Gud svarar den lidande Job med en lektion i hur tillvaron förhåller sig: det är Gud som lade jordens grund, fäste grundvalarna och lade dess hörnsten medan morgonens alla stjärnor sjöng och gudasönerna jublade.

Besvärliga situationer tillhör våra livsvillkor. Livet utanför paradiset innebär prövningar av olika slag.
Profeten Jesaja skriver: "När du går genom vatten är jag med dig. Vattenmassorna ska inte dränka dig. När du går genom eld ska du inte bli svedd, lågorna ska inte bränna dig.”Jesaja skriver ”När du går”, inte ”om du går”.
Att gå genom vatten och genom eld är oundvikliga delar av livet och i bibelns sammanhang är dessa element ofta bilder för det som hotar oss. Men Jesaja talar om en Gud som är nära, så nära att vi inte blir skadade. Människor dör i översvämningar och eldsvådor. Alla blir inte räddade. Paulus berättar om sitt liv i Andra Korinthierbrevet, hur det var i Asien när han till och med kom att misströsta om sitt liv. Gud räddade honom, men nåden fick han och hans medhjälpare genom ”mångas medverkan”. Genom förbön och genom praktisk hjälp.

Paulus menar att vi inte ska förlita oss på oss själva, utan på den Gud som uppväcker de döda. Alltså på Gud som är livet självt och som är den som håller världen och våra liv i goda händer. Som sätter en yttersta gräns för kaosmakternas härjningar: Men tillvaron, hur ljus eller mörk den må vara, vilar ytterst i en god Guds händer. Det onda mörkret vill han inte. Han vill inte depressionen, våldet eller meningslösheten men är mitt i det.

Ur Jobs bok: ”Vem satte portar som spärr för havet? När det bröt fram ur moderlivet och jag gav det molnen till kläder och dimman till lindor, satte jag för det en gräns och stängde med portar och bommar. Jag sade: ”Hit men inte längre, här ska dina stolta vågor hejdas.”

Och precis det förhållningssättet har Jesus i båten. Det kommer en häftig stormby och vågorna slog in i båten. Lärjungarna frågar Jesus om han inte bryr sig om de går under, precis som människor i alla tider har frågat och kommer att fråga Gud om Gud inte bryr sig. Missmod, förtvivlan och till och med förnekande av det godas existens, är inga nya fenomen i vår tid.

Vi kan undra varför stormbyar måste komma över huvud taget. Varför måste vågor måste slå in i båten? Varför yttre hot kommer in i vår värld och förstör, varför naturkatastrofer och mellanmänskliga katastrofer där det är vi människor som utgör katastrofer för varandra, får våra liv att svaja i mer eller mindre omfattande grad.

Ännu ser vi en gåtfull spegelbild, läser vi i Första Korinthierbrevet, men då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.Och Paulus forsätter: Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

Och kärleken är det som är Guds yttersta princip. I kärlek är världen skapad, och i kärlek gav Gud oss Jesus Kristus. Ty så älskade Gud världen, att Gud gav den sin ende son: för att var och en som tror på honom inte skall förgås, utan ha evigt liv.

Och denne Guds son, blir väckt från sin tupplur i den stormdrabbade båten. Han näpser stormen och frågar lärjungarna varför de är rädda. Har de ännu ingen tro?
Tänker Jesus att rädsla tyder på avsaknad av tro? Eller handlar det om att lärjungarna i sin uppkomna situation glömt av att hålla blicken fäst framåt – på Jesus?

Och Jesus möter våra blickar. Det är en närvaro som inte bygger på våra känslor, utan på Guds löfte att så faktisk är fallet. Det beror inte på vår tro, utan på Guds tro på oss.

Att rikta blicken mot Jesus i svåra stunder innebär att se andra blickar som refekteras i Jesu ögon. Det handlar om medmänsklighet och att vara Guds händer och fötter bland andra människor som lider nöd. Tron, hoppet och kärleken närs av att de delas med andra. Även om våra blickar på balansgången är riktade framåt, går det lättare om någon håller en i handen. Så är det i livets balansgång också. Blicken riktad mot Jesus Kristus, mot korsets budskap att livet vinner över döden och att vi med Jesu hjälp tar oss genom döden till livet, men vägen underlättas betydligt om vi människor hjälper varandra.

Jesus uppmanar oss till det. Vid Golgata kors stod enligt Johannesevangeliet Maria och Johannes. De såg säkert på Jesus, där han led på korset. När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade sade han till sin mor: ”Kvinna, där är din son.” Sedan sade han till lärjungen: ”Där är din mor.” Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen.”

Och Job får hjälp av sina vänner. ”Tre vänner till Job fick höra om alla olyckor som hade drabbat honom. Då kom de samman, var och en från sitt håll, för att gå och visa honom sin medkänsla och trösta honom. Det var Elifas från Teman, Bildad från Shuach och Sofar från Naama. De såg honom redan på avstånd men kände inte igen honom. Då grät de och klagade, de rev sönder sina mantlar och kastade upp jord över sina huvuden. Så satt de hos honom på marken i sju dagar och sju nätter. Ingen sade något till honom, ty de såg hur han led.”

Därför är tron på Gud inte endast en relation mellan dig och Gud. Världen får inte glömmas bort eller stängas ute. Om vi ser ljuset, bjuds vi att bjuda in fler. Tro, hopp och kärlek är gåvor att dela, inte att förfoga över ensam.

Guds ande visar oss vägen. Genom allt där Anden är med lärs vi och påminns vi att Gud är med oss, att Gud älskar oss och inte sviker sitt löfte. Och det sker i musiken, bild – och filmkonsten, litteraturen, forskningen…Vi lärs och påminns att livet är något extra. Att livet innehåller så mycket mer än vad vi egentligen kan se och greppa… det är väl ytterst det som är livslust?

Någon liten tanke om sociala medier och kyrkan

Om jag inte hade drabbats av en illvillig bacill hade jag varit i Göteborg idag och föreläst på en konferens som ordnas av Svenska kyrkan i Göteborg. Kan vi märkas i bruset? var rubriken på konferensen.

Samma dag publicerar Kyrkans tidning på ledarplats en text där ledarskribenten Brita Häll talar gott om det stundtals besvärliga samtalsklimatet just nu i Svenska kyrkan.

Bland annat nämns ett klipp från SVT, där en nyprästvigd försöker föra ett resonemang om gudsbilder. Diskussionen om omskärelse inom judendomen har lett till domkapitlesanmälningar och ledsna debattörer.

I vår facebookgrupp Mirjam eller Mose? där vi diskuterar frågor runt biskopsvalet, har vi redan fått en "meta"-tråd, där nyttan med gruppen diskuteras. Martin Garlöv, känd kommunikatör från Uppsala, har ifrågasatt om det här är rätt inställning till biskopsval, överhuvudtaget.

Självklart är det inte acceptabelt med personangrepp. Några sådana har heller inte förekommit på Mirjam eller Mose-bloggen eller i gruppen. Däremot finns ett behov av att få samtala om viktiga frågor. I frånvaron av information från stiftskansliet inför nomineringsvalet, var Mirjam och Mose enda informationskälla, eftersom jag lade ut personpresentationer av de kandidater som tackat ja till att kandidera.

Behöver människor samlas och prata? Jag är helt övertygad om det. Letar vi efter en biskop som vill och kan vara vår ledare? Jomenvisst! Han eller hon kanske inte nödvändigtvis ska ena stiftet, men dock samla. Därför behöver vi tala oss samman, dela erfarenheter och kunskap - vi som vill. Nätet är en bra plats för det - eftersom vi ofta har för mycket att göra för att samlas i något församlingshem femton mil bort, och för att kunna bredda diskussionen.

Mirjam eller Mose är ett folkkyrkligt demokratiprojekt. Här är det inte bara präster, diakoner och elektorer som får möjlighet att göra sin röst hörd. Var och en som vill, är välkommen - oavsett var man bor eller har för position. Hierarkier bryts ner - här är det dina tankar och argument som står i centrum!

Ibland talas det om en "tystnadens kultur" i Svenska kyrkan. Man vågar inte tala öppet. Det är kanske därför det finns behov av att faktiskt uttrycka sig? Har hbt-frågan diskuterats vid särskilt många seminarier i stiftets regi? (Trots kyrkomötets beslut att bifalla min motion om hbt-utbildningar i varje stift?) Är det då konstigt att just hbt-frågor diskuteras i Mirjam eller Mose-bloggen?

Domkapitel och stiftsstyrelser i all ära. Bless you. Men lägg huvudet mot marken och lyssna. Skara stift finns också vid en uppkopplad dator någonstans utanför Essunga. Skara stift är också ett uppdaterat facebookinlägg på bussen mellan Mariestad och Töreboda. Skara stift är också en tanke om biskopens betydelse och kyrkans identitet, formulerad av en barntimmeledare i Borås. Den öppna folkkyrkan är här för att stanna, och vi har äntligen flyttat ut från finrummen.

Visst finns det mörka fläckar i sociala medier. Men det positiva överväger, med råge.

Andra tankar:
Lars B Stenström

Anmärkningsvärt om lojaliteten med Svenska kyrkans ordning

Ingen som läser Kyrkans tidning har väl kunnat undgå att läsa om turerna kring prästfortbildningen i Visby stift, samt händelserna kring seminariet om nattvardens bröd och vin. Frågan är hur pass levande diskussionerna om ämbetsreformen är, eller om frågan är större än så - om olika kulturer och traditioner inom Svenska kyrkan och om den teologiska bredden på seminarier och fortbildningar.

Olika kulturer och traditioner ska nu, så långt Kyrkoordning och arbetsmiljöregler tillåter, finnas och uppmuntras. Men ett regelverk måste finnas, och biskoparna står som garanter för enheten och fattar vissa principiella beslut för kyrkan att hålla sig till.

Komministern som var inbjuden att tala om nattvardens element, bröd och vin, misstänktes vara tveksam till ämbetsreformen, dvs kvinnors möjlighet att prästvigas. I Kyrkans tidning förklarar han att han är "lojal med Svenska kyrkans ordning".

I fråga om vilka som kan vara präster, då.

Men inte i fråga om den fråga som han faktisk var i Visby för att undervisa om: nämligen nattvardens bröd och vin. Jag citerar ur Kyrkans tidning:



Och vad menar du, kan man byta ut vin och bröd i nattvarden?

-Nej, min egen uppfattning är att det kan man inte. På grund av att Jesus har instiftat nattvarden på detta sätt.

Komministerns svar är inte i enlighet med Svenska kyrkans ordning. Svenska kyrkans ordning diskuterades återigen vid Kyrkomötet 2010, och Kyrkomötet följde Läronämndens tydliga hållning:


"Enligt vår kyrkas tradition är Kristi närvaro i nattvarden inte beroende av vilken sorts bröd och vin som kommer till användning. Läronämnden har tidigare avgivit yttranden i frågan om alkoholfritt nattvardsvin (Ln 1983:11, 1985:14 och 1987:12) och angivit tre alternativ: vin med låg alkoholhalt, vin blandat med vatten och ejalkoholhaltig dryck från vinstock.

Uppsala den 24 augusti 2010
På Läronämndens vägnar Anders Wejryd, ordförande Anne-Louise Eriksson, sekreterare

Närvarande: Ärkebiskop Anders Wejryd, ordförande, biskop Ragnar Persenius, biskop Martin Lind, biskop Erik Aurelius, biskop Hans-Erik Nordin, biskop Antje Jackelén, biskop Carl Axel Aurelius, biskop Esbjörn Hagberg, biskop Hans Stiglund, biskop Lennart Koskinen, biskop Eva Brunne, Kajsa Ahlstrand, Margarethe Isberg, Karin Johannesson, Fredrik Lindström, Jesper Svartvik och Kristin Zeiler. "

Hela betänkandet i detta ärende kan läsas på Kyrkomötets hemsida.

Då är frågan: Blir innebörden av komministerns synsätt att det inte är en riktig nattvard om man inte använder oblater med vetemjöl (dvs inte glutenfria oblater) och alkoholhaltigt vin, och i såfall, finns det alltså präster som underkänner nattvardsfirandet i allt fler församlingar i Svenska kyrkan?

Den här gången inte på grund av att det står en kvinna vid altaret, utan på grund av att vi använder glutenfria oblater och druvjuice, vilket är helt i enlighet med Läronämndens/biskoparnas rekommendation?

Anmärkningsvärt. Jag skulle inte säga att debatten är överspelad.


Tidigare på bloggen

Gästbloggsinlägg: Pierre Sund om kyrkan

Pierre Sund, som är präst i Töreboda, skrev igår en text på vår biskopletarfacebookgrupp Mirjam eller Mose, som jag får lov att publicera här som gästblogginlägg. Bakgrunden är inklusivitet och exklusivitet, OAS och hbt, vem är inne och vem är ute?


"Visst är det olyckligt att det att hävda sig kränkt kommit att bli nåt slags rött kort som blir allt lättare att ta till mot de som inte delar ens åsikter när argumenten tryter (eller inte biter).Samtidigt löper vi en risk att börja ignorera det faktum att våra åsikter, vårt sätt att uttrycka oss, och t.o.m. våra trosuppfattningar, faktiskt KAN skada våra systrar och bröders självkänsla, deras vilja att uttrycka sin Gudserfarenhet, och – i värsta fall – deras livslust.Med det sagt, så ser jag det som betydligt mer problematiskt när någon känner sig kränkt/åsidosatt/utskuffad/etc. för sin person, än för sina åsikter, sin tro, eller sina tankar.

Som kristen (hur vi nu väljer att förstå det) så får vi naturligtvis vila i löftet om att vara alltid burna av nåden, men samtidigt så tror jag att den absoluta majoriteten av oss har erfarit känslan av svindlande mörker när tvivlet på att Guds kärlek verkligen omfattar också en själv.

Att uppleva sig ifrågasatt och hotad pga av att ens tro är ”fel” kan givetvis vara fruktansvärt, men att uppleva sig ifrågasatt och hotat pga av att ens person är ”fel” är ändå snäppet värre. Att inte våga uttrycka sin tro, sitt tvivel, och sin bibeltolkning för att bli stämplad som ond/idiotisk/elak/etc är givetvis ett misslyckande för kyrka, men att inte ens våga närma sig församlingen på allvar, med hela sin person och hela sitt jag, är etter värre.

Att börja känna att man inte hör hemma i sitt samfund pga av de reaktioner ens trosuppfattningar väcker är beklämmande, men att känna att man inte hör hemma så som levande människa, skapad till Guds avbild, pga sin identitet är sju resor värre.Att kristna begär utträde ur sin kyrka pga att man inte känner sig välkommen med sin trosuppfattning är beklagligt. Men att människor ”begär utträde” från livet, och avslutar det, pga andra människors åsikter om deras identitet/person/känsloliv/sexualitet/egenskaper är kanske det största misslyckande vi kan göra i vårt gudagivna uppdrag att vara varandras syskon och medmänniskor.

Bibeltolkning är svårt. Vi har ett ansvar gentemot historien. Men vi har också ett ansvar gentemot alla dem som – precis som varje människa – behöver Gud i sina liv. Visst är det centralt för Kyrkan att vara trogen Ordet. Men Ordet syftar inte i första hand på Bibeln, Ordet är Kristus. Bibeln finns tillkom (självklart) i ett samanhang som är föränderligt. Kristus är evig. Vår frälsning beror på Kristi gärning, hans liv, död och uppståndelse, inte på vår gärning, i den tolkning av Bibelordet som ligger i tiden.

Min förståelse av Bibelordet, och min erfarenhet av Kristi nåd och kärlek, lämnar för mig inte något som helst frågetecken rörande om huruvida personer av annan sexuellt och identitet än den som omfattas av de flesta bland oss, har sin självklara del i Kristi kropp. Tvärtom har det kristna budskapet fått mig att vilja vara tydlig FÖR hbt-värden. Det gör därför ont djupt i mig när jag möter medkristna som har har en annan förståelse av Bibeln. Jag inser givetvis att de har samma rätt att leva och verka i församlingen, att tolka Bibeln, och att vittna om sin tro som jag. Jag gläder mig åt att känna gemenskap med dem vid altarbordet. Det gör mig ont om de inte känner sig välkomna i kyrkan.

Men den smärtan, måste jag erkänna, är inte lika stor som när jag ser alla de HBTpersoner som inte vill eller kan se Gud som någon som angår dem, på grund av den Bibelförståelse som varit majoritetens under de senaste 2000 år sedan.

Kanske beror mycket av kyrkans och våra stridigheter på att det är så ogripbart svårt att förstå att vår frälsning inte är vår eget verk. Därför förtvivlar vi när kyrkan går åt fel håll. Därför eskalerar samtalstonerna till skrik. För att vi tror att om inte vår tolkning av Sanningen blir hörd, så är loppet kört. Men kyrkan hålls inte upp av människor med rätt tro, eller rätt liv. Kyrkan hålls upp av Sanningen Gud. Kyrkan lever, frodas, växer, och grönskar, inte genom vår fromhet, utan genom Helig andes närvaro. Kyrkan, Skapelsen, mänskligheten, jag, och alla dem vars åsikter, tro, och livsval som sticker mig i ögonen, omfamnas av den Gud som är Skapelsens mål och ursprung.

Tänk om vi Kyrkan kunde vända oss mer mot den Gud som är vårt hopp, och mindre mot oss själva och varann. Och då kanske upptäcka att allt det som vi tycker skiljer oss åt, bleknar mot bakgrund av det som håller oss samman: Kristus själv.

Jag själv är inte jättelockad av Oas. Jag upptäcker omstundom att jag - ofrivilligt -kan känna en viss avvaktan gentemot en medkristen som är aktiv inom Oas. Jag vet och sörjer att såväl kvinnor i ämbetet och kristna hbt-personer har upplevt sig icke-välkomna på Oas möten. Likväl glädjer det mig att kristna - oavsett sina åsikter i ämbetsfråga och samlevnadsfråga - i Oas har funnit en arena att få mod att allt mer fördjupa sitt liv som kristen och som människa. Det glädjer mig att det FINNS rum i Svenska kyrkan där människor får ge utlopp för sin tro på och kärlek till Gud, och jag vet att Oas är ett sådant rum.

Mänsklighetens - och Kyrkans - mångfasettering är des tillgång och dess utmaning. Att till biskop få en medkristen som förmår uppskatta denna tillgång, och möta upp utmaningen, är otvivelaktigt en nåd att be om. Och sådana kristna finns det, i Svenska kyrkan, både inom och utom Oas. Och, är jag rätt förvissad om, även på biskopshearingspodiet om några veckor.

Pierre Sund"

Nominerat

Nomineringsvalet är över, och jag ser tillbaka på en spännande dag. Oerhört välorganiserat av stiftet under ledning av Agne Arnesson och Andreas Fagrell, som lotsade oss igenom formalia och procedurer. Stiftskansliets personal var tydliga och pålästa och servicevänliga. God mat på Kråks, trevliga människor och ett gott valresultat. Nu ser jag fram emot en spännande utfrågning den 28 februari.

Läs resultatet på http://mirjamellermose.blogspot.com/2012/01/resultat-fran-nomineringsvalet.html

Jag vill inte ha en kvinnlig biskop. Inte manlig heller. Men gärna en mänsklig.

Det finns röster som höjs för att vi absolut måste ha en "kvinna" som ny biskop i Skara stift efter Erik Aurelius. Det finns säkert också röster som säger att vi absolut måste ha en "man" som ny biskop i Skara stift.

Med risk att uppröra med-feminister, vänder jag mig mot båda resonemangen och jag vill berätta varför.

Sedan 1958 har kvinnor och män kunnat vigas till präster och därmed också till biskopar i Svenska kyrkan. Trots det, var det inte förrän 1970 som Margit Sahlin som första kvinna blev kyrkoherde, 1990 som Caroline Krook blev den första domprosten, och 1997 som Christina Odenberg biskopsvigdes för Lunds stift. År 2000 var 31 % av Svenska kyrkans präster kvinnor.

Nuvarande biskopskollegium består av 11 män och 3 kvinnor. Det är en tydlig obalans, och det skulle tala för att det skulle "behöva" bli en kvinna som biskopsvigs härnäst.

Men själva saken, situationen, med ett samhälle och en kyrka där män dominerar på vissa arenor (inom Svenska kyrkan är det biskopsämbetet och kyrkonämndsordföringar) och kvinnor på andra (barn- och ungdomspräster, diakoner, församlingspedagoger), låter sig inte lösas genom att öronmärka biskopsstolar för kvinnor utan att ta hänsyn till meriter (mer än könskriteriet).

Det finns många prästvigda kvinnor som uppbär lika goda, eller bättre, meriter än vad de prästvigda männen uppvisar när det kommer till kandidaturer. Men min erfarenhet från förra biskopsvalet, och även detta, är att kvinnor tenderar att tacka nej till kandidatur i högre utsträckning än vad män gör. Varför?

Vi har ett bekymmer att identifiera. Vad kommer det sig, att kvinnor inte dras till kyrkoherdetjänster och biskopsstolar? Behöver vi se över hur ledarpositioner i Svenska kyrkan fungerar, för att kunna rekrytera mer jämställt?

Att det går utmärkt att vara småbarnsmamma och biskop, har biskop Eva visat. Och även män som är tonårsföräldrar behöver tid för sina barn. Och farföräldrar och mormödrar vill kunna följa med sina barnbarn på hockeycuper och ridtävlingar, oavsett om de är biskopar eller ingenjörer. Hur mycket resande kan och bör ingå i en biskopstjänst? Är det tjänstebil och biskopsvilla som är de vettigaste löneförmånerna, eller är det en assistent och hushållsnära tjänster som ska erbjudas?

Förhoppningsvis kan de förberedande kyrkoherdeutbildningarna ge frukt, men jag skulle ändå se att ledarskapsfrågorna kunde tas till ytterligare en nivå.

Det andra argumentet för att inte inkvotera en kvinna, är att vi inte ska upprepa historiens misstag. Att kvinnor hållits tillbaka i årtionden, ger inte skäl till att vi nu ska hålla tillbaka män i några decennier. Det är mycket möjligt att vi får en biskopsvigd kvinna i Skara stift, men det känns surt om det skulle bli så därför att grupperingar har menat att vi "ska ha en kvinna". Vilken som helst?

Jag önskar en biskop som är människa, som är klart och tydligt förankrad i både ämbetsreformen och äktenskapsreformen. Som står för en öppen folkkyrka med Jesus i centrum. Som kan formulera evangelium i tal och skrift. Predika och twittra. Som kan inspirera teologer såväl som dem som inte studerat teologi. Som har en varm personlighet och som brinner för Svenska Kyrkan. Som vill komma till Skövde och leda en regnbågsmässa tillsammans med nybildade Ekho Skaraborg - inte för att göra nån slags markering utan för att det är naturligt så.

Det kan vara en man. Det kan vara en kvinna. Det kan till och med vara en som inte definierar sig själv som tillhörande någon av dessa kategorier.

Kön är inget kriterium för att vara en bra biskopskandidat. Det är det för kvinnoprästmotståndarna. Låt oss inte hamna i den fällan.


(Ps. Sakine inpirerar mig!)

Ett annat nyfött barn. Gästblogginlägg av Pamela Garpefors

Telefonen ringer. Klockan är två på natten. En barnmorska ringer och ber mig komma och döpa ett nyfött barn som håller på att dö.

Jag tar på mig prästskjortan och är snart på sjukhuset. Mamman och pappan, som är unga, nyblivna föräldrar i tjugoårsåldern, säger ingenting. De står jämte varandra vid kuvösen och vågar knappt andas.

Jag lägger mina armar om dem och ber. Jag ber och sjunger: ”Du omsluter mig på alla sidor och du håller mig i din hand.” Så får min stora hand sakta komma innanför skyddsnätet, in i kuvösen, och några droppar vatten och Orden gör skillnad. Jag döper dig i Faderns, Sonen och den helige Andens namn. Dropparna från föräldrarnas kinder trillar ner på kuvösen och för första gången rör deras händer vid deras älskade lilla dotter. ”Du är min älskade, min utvalde”.

Vi tre, föll förundrade på knä, vid barnet i kuvösen. /…/Gud, tack för ditt tilltal: Älskad och utvald, som Jesus och vi alla behöver vara för att leva som du skapat oss att vara. Tack för att du fyller oss med helig Ande,så att vi kan leva andetag för andetag.Gud, det är ett uppdrag att leva som en älskad människa.Vi får gå ut i livet omslutna av din frid. Amen.

Pamela Garpefors är kyrkoherde i Rödeby. Tack för att jag får publicera din text!

Ivanhoe - en normkritisk skjuts in i 2012. Krönika i Skövde Nyheter 5/1

Gott nytt år! Så lyder frasen som mer eller mindre genomtänkt riktas till människor vi möter. Magin med förste i förste upphör aldrig att fascinera, även om nyårsaftonens färgsprakande glitter och bubbel snart övergår i en av årets allra sömnigaste dagar med soffhäng i sällskap av julklappschoklad, hjälten Ivanhoe och backhoppning.

Kanske är det själavårdande med tvålagerschoklad, backhoppning och Ivanhoe just på nyårsdagen. Visst får man börja på nedersta lagret även om det finns praliner kvar i första! Varför inte lämna oönskat och onödigt bakom oss, när det finns en uppsjö av möjligheter på andra sidan? Och även om livet känns som en enda lång uppförsbacke, blir den en nedförsbacke om man testar från andra hållet. Rätt vad det är, kommer det avgörande hoppet. Filmen Ivanhoe innehåller det mesta som vi idag tar avstånd ifrån: rasåtskillnader, häxbränningar, dominanta patriarker och manligt våld – och ger oss därför en normkritisk skjuts in i år 2012.

Gott nytt år, alltså. Det där med vad som är gott, det är ju relativt. För någon kommer detta år att innebära ytterligare ett par intjänade miljoner. För andra finns möjligen en förhoppning om att ens få en anställning. Fråga förresten Dawit Isaak, Martin Schibbye eller Johan Persson om deras nyårslöften medan du förfasar dig över extrakilon och rökta cigaretter.

Jag skulle vilja önska alla skövdebor ett godare nytt år, med det innehåll som var och en önskar. Det är inte säkert att det är de stora händelserna, eller de märkvärdigare prylarna som ger det godare livet. Det kanske inte är att likt backhopparen uppleva den susande färden längs granars stolta rader, utan ett vanligt soffhäng tillsammans med nära och kära.

Om "icke-religiösa" stilla rum. Krönika i SLA 7 okt 2017

Meditationsrummet på Skaraborgs sjukhus i Skövde. Foto: Anders Litborn (publicerad på svenskakyrkan.se/skovde Li...