Pierre Sund, som är präst i Töreboda, skrev igår en text på vår biskopletarfacebookgrupp Mirjam eller Mose, som jag får lov att publicera här som gästblogginlägg. Bakgrunden är inklusivitet och exklusivitet, OAS och hbt, vem är inne och vem är ute?
"Visst är det olyckligt att det att hävda sig kränkt kommit att bli nåt slags rött kort som blir allt lättare att ta till mot de som inte delar ens åsikter när argumenten tryter (eller inte biter).Samtidigt löper vi en risk att börja ignorera det faktum att våra åsikter, vårt sätt att uttrycka oss, och t.o.m. våra trosuppfattningar, faktiskt KAN skada våra systrar och bröders självkänsla, deras vilja att uttrycka sin Gudserfarenhet, och – i värsta fall – deras livslust.Med det sagt, så ser jag det som betydligt mer problematiskt när någon känner sig kränkt/åsidosatt/utskuffad/etc. för sin person, än för sina åsikter, sin tro, eller sina tankar.
Som kristen (hur vi nu väljer att förstå det) så får vi naturligtvis vila i löftet om att vara alltid burna av nåden, men samtidigt så tror jag att den absoluta majoriteten av oss har erfarit känslan av svindlande mörker när tvivlet på att Guds kärlek verkligen omfattar också en själv.
Att uppleva sig ifrågasatt och hotad pga av att ens tro är ”fel” kan givetvis vara fruktansvärt, men att uppleva sig ifrågasatt och hotat pga av att ens person är ”fel” är ändå snäppet värre. Att inte våga uttrycka sin tro, sitt tvivel, och sin bibeltolkning för att bli stämplad som ond/idiotisk/elak/etc är givetvis ett misslyckande för kyrka, men att inte ens våga närma sig församlingen på allvar, med hela sin person och hela sitt jag, är etter värre.
Att börja känna att man inte hör hemma i sitt samfund pga av de reaktioner ens trosuppfattningar väcker är beklämmande, men att känna att man inte hör hemma så som levande människa, skapad till Guds avbild, pga sin identitet är sju resor värre.Att kristna begär utträde ur sin kyrka pga att man inte känner sig välkommen med sin trosuppfattning är beklagligt. Men att människor ”begär utträde” från livet, och avslutar det, pga andra människors åsikter om deras identitet/person/känsloliv/sexualitet/egenskaper är kanske det största misslyckande vi kan göra i vårt gudagivna uppdrag att vara varandras syskon och medmänniskor.
Bibeltolkning är svårt. Vi har ett ansvar gentemot historien. Men vi har också ett ansvar gentemot alla dem som – precis som varje människa – behöver Gud i sina liv. Visst är det centralt för Kyrkan att vara trogen Ordet. Men Ordet syftar inte i första hand på Bibeln, Ordet är Kristus. Bibeln finns tillkom (självklart) i ett samanhang som är föränderligt. Kristus är evig. Vår frälsning beror på Kristi gärning, hans liv, död och uppståndelse, inte på vår gärning, i den tolkning av Bibelordet som ligger i tiden.
Min förståelse av Bibelordet, och min erfarenhet av Kristi nåd och kärlek, lämnar för mig inte något som helst frågetecken rörande om huruvida personer av annan sexuellt och identitet än den som omfattas av de flesta bland oss, har sin självklara del i Kristi kropp. Tvärtom har det kristna budskapet fått mig att vilja vara tydlig FÖR hbt-värden. Det gör därför ont djupt i mig när jag möter medkristna som har har en annan förståelse av Bibeln. Jag inser givetvis att de har samma rätt att leva och verka i församlingen, att tolka Bibeln, och att vittna om sin tro som jag. Jag gläder mig åt att känna gemenskap med dem vid altarbordet. Det gör mig ont om de inte känner sig välkomna i kyrkan.
Men den smärtan, måste jag erkänna, är inte lika stor som när jag ser alla de HBTpersoner som inte vill eller kan se Gud som någon som angår dem, på grund av den Bibelförståelse som varit majoritetens under de senaste 2000 år sedan.
Kanske beror mycket av kyrkans och våra stridigheter på att det är så ogripbart svårt att förstå att vår frälsning inte är vår eget verk. Därför förtvivlar vi när kyrkan går åt fel håll. Därför eskalerar samtalstonerna till skrik. För att vi tror att om inte vår tolkning av Sanningen blir hörd, så är loppet kört. Men kyrkan hålls inte upp av människor med rätt tro, eller rätt liv. Kyrkan hålls upp av Sanningen Gud. Kyrkan lever, frodas, växer, och grönskar, inte genom vår fromhet, utan genom Helig andes närvaro. Kyrkan, Skapelsen, mänskligheten, jag, och alla dem vars åsikter, tro, och livsval som sticker mig i ögonen, omfamnas av den Gud som är Skapelsens mål och ursprung.
Tänk om vi Kyrkan kunde vända oss mer mot den Gud som är vårt hopp, och mindre mot oss själva och varann. Och då kanske upptäcka att allt det som vi tycker skiljer oss åt, bleknar mot bakgrund av det som håller oss samman: Kristus själv.
Jag själv är inte jättelockad av Oas. Jag upptäcker omstundom att jag - ofrivilligt -kan känna en viss avvaktan gentemot en medkristen som är aktiv inom Oas. Jag vet och sörjer att såväl kvinnor i ämbetet och kristna hbt-personer har upplevt sig icke-välkomna på Oas möten. Likväl glädjer det mig att kristna - oavsett sina åsikter i ämbetsfråga och samlevnadsfråga - i Oas har funnit en arena att få mod att allt mer fördjupa sitt liv som kristen och som människa. Det glädjer mig att det FINNS rum i Svenska kyrkan där människor får ge utlopp för sin tro på och kärlek till Gud, och jag vet att Oas är ett sådant rum.
Mänsklighetens - och Kyrkans - mångfasettering är des tillgång och dess utmaning. Att till biskop få en medkristen som förmår uppskatta denna tillgång, och möta upp utmaningen, är otvivelaktigt en nåd att be om. Och sådana kristna finns det, i Svenska kyrkan, både inom och utom Oas. Och, är jag rätt förvissad om, även på biskopshearingspodiet om några veckor.
Pierre Sund"
