En fråga om civilisation

Läser en både intressant och rolig text i dagens DN Kultur om husmodern förr och nu. Det är Sara Danius som jämför Bonniers kokbok från 1960 och 2010 och ser hur svensk civilisation har förändrats under årens lopp.

När man läser somliga debattörers vurm för hemmafruidealet med ingredienser som "mer tid med barnen" och "laga mat från grunden", funderar åtminstone jag på hur mycket tid med barnen det egentligen handlade om - alltså tid på barnens villkor. Och frågan är om det verkligen är ett egenvärde i att laga mat från grunden - alltså med en kötthantering som idag är något som många av djurätarna helst vill veta så lite som möjligt om.

Köpa mald nötfärs går ju bra. Färdigpaketerad och fräsch. Men vem vill idag stå hemma på köksbänken och mala en bit muskel? Själv kan jag äta en makrill någon gång, men då vill jag köpa den i formatet "makrillfilé med citronpeppar", som vore det någon slags grönsak.

Sextiotalets mödrar hade mer tid med barnen. Läser man i kokboken får man veta vad barnen fick vara med om, om de nu hängde i köket, vilket de säkert gjorde när de inte var ute och byggde hyddor i träden, byggde sina egna lådbilar eller konstruerade hela bondgårdar av olika slags kottar och tandpetare.

Hör bara hur den ömma modern av Bonniers kokbok förväntas tillreda måltiden kokt ål med ris och curry:

"Följande fordras: 1 par räfflade gummihandskar, 1 hammare, 1-2 spikar, 1 klubba, 1 plattång, 1 vass kniv.

Ålen är långlivad. Innan man flår ålen måste den därför bedövas eller ev. stickas. Använd en kraftig (biff)klubba och slå den hårt i huvudet mot ett stadigt och tämligen rymligt underlag. Stick ex ålen med en vass kniv mellan ögonen, men var försiktig med ålblodet som innehåller ett ämnre som under vissa omständigheter kan förorsaka inflammationer.


Spika upp ålen eller håll i den med hushållspapper, en trasa eller räfflade gummihandskar så att huvudet inte glider undan. Använd helst en plattång och grip med den tag i det losskurna skinnet. Drag först försiktigt, sedan hårdare så att skinnet följer med. "

Vet nu inte om sextiotalisterna bär med sig traumatiska minnen från småbarnåren i köket, men det här är verkligen DA SHIT, inte animerat som i tevespelen eller fejkvåld och ketchupblod som i videovåldet.

Historien har hunnit ikapp husmodern. Kommunens miljötillsyn tillåter inte slakt hur som helst, och i vilket fall har ålen fiskats slut och förbjudits. Redan 1983 års kokbok har man tagit bort bilderna på den värst dramatiska hanteringen, och ålen ligger tyst och snäll.

"Inte en gummihandske så långt ögat når. Döden är ren och effektiv. Den har så att säga alltid redan inträffat", konstaterar Sara Danius.

När dagens hemmafruförespråkare talar, är det vardagshändelser som "alltid hemma när barnen kommer från skolan", "långa promenader tillsammans", "alltid eget bröd i frysen", "inget stressande", som tas fram. Borta är husmor som slaktare. Sara Danius talar om konsekvenserna av husmoderns försvinnande. De positiva delarna är kvar: tröstandet, matandet, pyntandet och organiserandet. Borta är köttyxan och köksspikarna - och plattänger använder vi till att platta håret med, inte att dra av skinnet av fiskar med.

Idag finns en opinion för vegetarisk mat. 1960 års kokbok beskriver hur man håller fast hummern som slår med stjärten och kränger och vill upp ur den kokande grytan: man tar en vass kniv och sticker den snett uppifrån i mittskåran på hummerns huvud.

Vad är motorsågsmassakern mot detta, frågar jag mig!

Det kanske är verklighetsfrånvänt att servera djurschnitzlar som ser likadana ut som grönsaksschnitzlar. Panerade med ströbröd ser man ingen skillnad. Man anar inget av lidandet hos grisen. Man kan knappt ana att det är en gris som är ursprunget, när man steker den industriförpackade schnitzeln. Men det är trevligare. Och går fortare att tillreda, så att vi kan ägna oss åt andra saker tillsammans med barnen.

Jo, Sara Danius diskuterar lite annorlunda i sin text, och tar fasta på att maskuliniteten i köket har försvunnit med den mordiska slaktarhusmodern, och att det är detta som nu tas upp av bland andra Per Morberg som lika gärna poserar med jaktgevär som stekpanna, eller av Jens Linder som ger ut en bok med titeln "Det glömda köket" som förklarar hur man torkar, gravar, flår, styckar, röker, stoppar korv och andra förgätna husmorskompetenser.

Jag föredrar att ugnsbaka några broccolibuketter. Sen går jag till teven och skjuter några virtuella fiender. Vi människor måste avreagera oss, det är bara sätten som varierar. Men den diskussionen är en annan bloggpost.

Videoklipp: Julförberedelser på Drottningholms slott, aka "Mer kött".

RIP David Kato - men din kamp lever!

Efter att världen uppmärksammat hur klimatet i flera afrikanska länder förvärrats för hbt-personer nås vi av chockbeskedet att aktivisten David Kato i Uganda mördats. ILGA skriver idag så här:

"ILGA (the International Lesbian, Gay, Bisexual, Trans and Intersex Association) is appalled and shocked by the murder of gay rights activist David Kato in Uganda on Wednesday 26th January. Contrary to earlier reports that Kato’s body was found by neighbors in his house in Kampala on Wednesday hacked on the head with a hammer, a later polic...e report suggests there was at least one witness to the attack and that Kato died on the way to the hospital. From Mexico-city ILGA’s co-secretary-general, Gloria Careaga issued a forceful demand to Uganda´s authorities, to stop the persecution and violence against LGBTI people and to thoroughly and promptly investigate “this hideous crime”. “We demand justice and respect. Our international work is based on the phrase ‘Nobody is safe until everybody is safe’, Careaga stated.

Kato’s murder comes only weeks after the Uganda Supreme Court told the local magazine ‘Rolling Stone’ to stop publishing names of prominent Ugandan alleged homosexuals and calling for them to be hanged. It now seems someone apparently took up the magazine’s call and David Kato, who was out already as gay man and LGBTI activist has become the first lethal victim of the magazine’s hate call. Careaga: “First we need to mourn David and celebrate his life and legacy, while giving comfort and support to his family, friends and fellow-activists in Uganda and all over the world. But then we will have to ensure that his death proves that the wave of hate towards LGBTI people in Africa and particularly in Uganda must be stopped and turned around". She quoted a statement of Kato in an interview by the New Internationalist Magazine last year: ‘I can’t run away and leave the people I am protecting. People might die, but me, I will be the last one to run out of here’. “David Kato did not run, and he died. We cannot leave his work undone” Gloria Careaga stressed.

David Kato visited the ILGA’s headquarter in Brussels as recently as march last year on a tour of European institutions and governments to boost support against the Ugandan law proposal aiming to make homosexuality punishable by death. Kato has been arrested three times for his activism and faced innumerable other forms of harassment and assault. A long-time activist, Kato had earned the title of ‘grandfather of the kuchus’ – as gay men in Kampala call themselves – for his work on behalf of people in the LGBT community. In the past he has sheltered many people in his home, visited them in prison and worked for their release. He worked as the advocacy and litigation officer for SMUG, Sexual Minorities Uganda, Uganda’s main LGBTI Rights group. David Kato’s murder ironically comes on the same day that United Nations Secretary General Ban Ki Moon made the strongest call ever by the UN for an end to human rights violations based on sexual orientation and gender identity.


Mario Kleinmoedig
ILGA Press Officer"


SVD
Åsa Regner på Brännpunkt
qx.se
UD-bloggen från Utrikesdepartementet
Biståndsminister Gunilla Carlssons pressmeddelande
Facebook

Erik Ullenhag om en strategi för minnesdagen för Förintelsen

"Idag, på den internationella minnesdagen för Förintelsens offer, hedras de över tio miljoner judar, romer, homosexuella och andra som mördades i nazisternas dödsläger. Men rasism och antisemitism frodas än idag, också i Sverige, och det är ett gemensamt ansvar att bekämpa dem, skriver integrationsminister Erik Ullenhag (FP)."

Läs hela artikeln på sydsvenskan.se .

Hjälp att leva - hjälp att dö? Barbro Westerholm och Torbjörn Tännsjö i Skövde

I måndags kväll var det alltså dags för vårterminens första Forum Helena (Svenska kyrkan i Skövdes mötesplats för kultur, andlighet och samhälle). Temat för terminen är "existens" och jag vill låta några ämnen och personer belysa det på olika sätt.

Barbro Westerholm och Torbjörn Tännsjö talade om vård i livets slutskede och existentiella frågor i anslutning till det. Daniel Brattgård fick tyvärr förhinder, men vi lovar att han kommer en annan gång och delger oss sina perspektiv.
Hélena Axelsson Eriksson är sjukhuspräst på KSS och var samtalsledare, och inledde med att ge några bilder ur sjukhusprästens vardag. Hon talade om viljan, hoppet, modet, civilkuraget och reflektionen - och autonomin!

Barbro Westerholm ställde frågan om vi i den moderna medicinen verkligen ska göra all vi kan göra. När blir medicinska ingrepp ett övergrepp? Hur tillgodoser vi människans behov och rätt till självbestämmande? Idag ska läkare bota lindra och trösta, men inte längre bevara liv som det tidigare stod i läkareden. Syftet med doktorns verksamhet är att göra gott för patienten. Och idag har patienter mer att säga till om - den paternalism som förr fanns i sjukvården är idag borta. Märks det?

När kan man avstå från livsuppehållande behandling? En mdeveten person måste vara delaktig i beslutet, men vad gäller egentligen för en medvetslös person? Barbro talar om behov av tydliga vårddirektiv som kan vara till stöd för anhöriga och sjukhuspersonal. Om inte vårddirektiv finns, måste det vara ett gott samtal mellan vårdpersonal och anhöriga. Och vetenskap och beprövad erfarenhet utvecklas med tiden!

Numera diskuteras ofta sk palliativ sedering, dvs att man lindrar genom att sänka medvetandegraden. Det ges enligt Barbro Westerholm inte överallt på ett bra sätt. Ofta finns en rädsla hos personalen att göra fel. Tidigare var det tvunget att väcka patienten var fjärde timma, men nu är läkarsällskapet och socialstyrelsen överens om att man inte behöver väcka mycket svårt sjuka kontinuerligt.

I SMER:s (Statens medicinetiska råd) utredning behandlar man frågan om det ska kunna vara tillåtet för läkare att skriva ut dödliga doser som patienten kan ha "till hands". Barbro menar att om patienter kan garanteras palliativ sedering, så kommer denna "sista medicin" inte att vara nödvändig.

Många minns Joakim Alpgård, som åkte till Schweiz för att få dö, och en del tittar mot Holland för att få en mer generös lagstiftning i Sverige. Barbro påminner om att förutsättningarna för vård ser annorlunda ut i Holland. Där har 80% av befolkningen kontakt med en doktor som de faktiskt känner väl. Den holländska lagstiftningen är inte aktuell i Sverige, därför att palliativ vård finns.

(Jag får då konstatera att det är just tillitsfrågan som är central då dödshjälp i Sverige diskuteras. Inte så mycket tekniker eller etik, egentligen. )

Barbro Westerholm presenterar en undersökning som visar att självmordsfrekvensen bland äldre ökar. Vågar vi bli gamla? Kan och får man dö värdigt, ångestfritt och smärtfritt? Här behövs mer forskning och förebyggande arbete.

Barbro tar också upp frågan om organdonation. Idag är juridiken oklar när det gäller begreppet "hjärndöd". Juridiskt sett får ingen behandlas för någon annans skull, endast för sin egen skull. Det innebär i den medicinska praktiken att man inte får uppehålla livet på patienter tillräckligt länge för att kunna ta hand om donationslämpliga organ. Fyra - fem andra människor kan hjälpas till livet tack vare en hjärndöd persons organ. Det kan vara en lättnad för anhöriga, ge en "mening" i en svår situation. Frågan är om Sverige uppfyller mänskliga rättigheter här.

Torbjörn Tännsjö inledde med att citera Woody Allen: "Jag har inget emot att dö, bara jag slipper vara med när det händer. " I boken "Döden - en förhandlingsfråga" ställer Torbjörn frågan om vad man som patient har att säga till om. Han tar oss med på en filosofisk tankeresa där han ifrågasätter de skarpa gränserna mellan vad som brukar kallas "aktiv" och "passiv" dödshjälp. Om man stänger av en respirator, är inte det en aktiv handling? Om man låter bli att sätta in antibiotika, är inte det en aktiv handling?

Sedan 1991 har läkare rätt att ge en så stor dos läkemedel i smärtlindrande syfte, även om döden påskyndas. Då tänker man att man avser gott och förutser ont - och det är en medicinsk praxis som lever i Sverige. "Likgiltighetsuppsåt" betyder att man är ansvarig inte bara för det man faktiskt gör, utan också för der man förutser ska inträffa som följd av handlingen.

Palliativ sedering är kontroversiellt eftersom det påskyndar döden. Fallet på Astrid Lindgrens barnsjukhus är komplicerat därför att juridik och medicinsk praxis krockar. Enligt åklagaren får man inte ge en injektion även om barnet tagits ur respiratorn för att dö. Det är tvärtemot medicinsk praxis!

Torbjörns kritik mot den palliativa vården är att den ger en normerande bild av döendet. Människor är olika, även den sista levnadsdagen. Han menar också att doktorerna är för snåla med smärtlindring. Han vill hellre dö på intensiven än på hospice. Men får man det i dagens Sverige om man skulle vilja?

Joakim Alpgård-fallet var komplicerat. Han var inte döende i egentlig mening, endast "beroende av en viss typ av hjälp." Vad är dråp, och hur förhåller vi oss till tvångsvård?

Torbjörn vill inte använda begreppet palliativ sedering, utan "terminal sedering", för det är vad det egentligen handlar om . Första gången - för tio år sen - då detta skedde ville Socialstyrelsen få läkaren dömd för mord, men åklagaren la ner utredningen. På tio år har det skett en snabb utveckling. Torbjörn menar, att om man nu tillåter terminal sedering har man infört en smygform av eutanasi, för finns det egentligen några moraliska skillnader?

Tidigare bloggat:
Orättfärdig immunitet i sjukvården
Om Jocke
Om dödshjälp
Personligt
Vad rätten till mitt liv borde innebära

Läs mer:

Intervju i Dagen med Daniel Brattgård
Artikel i DN av Torbjörn Tännsjö
Kyrkolivsutskottets betänkande från 2008
SMER: Avgöranden i livets slutskede

Ytterligare texter för den som vill fördjupa sig ännu mer:
Uppsats om existentiellt lidande i livets slutskede
Uppsats om människorättsperspektivet i dödshjälpsdebatten
Uppsats om Dödshjälp- en jämförelse mellan utilitarismen och kristendomens ställningstaganden

En berguv som ett tidens tecken

Den här veckan diskuteras berguven Edvin som häckar vid den rivningshotade silon i Skövde. Lantmännen har nu i samråd med Länsstyrelsen bestämt sig för att skjuta upp rivningen, så att den sällsynta arten får möjlighet att fortplanta sig. Gott. Människor bryr sig. Livet segrar.
Högerjustera
Kommer osökt att tänka på orden i Predikaren 3.

Allt har sin tid,
det finns en tid för allt som sker under himlen:
en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp,
en tid att dräpa, en tid att läka,
en tid att riva ner, en tid att bygga upp,
en tid att gråta, en tid att le,
en tid att sörja, en tid att dansa,
en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,
en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,
en tid att skaffa, en tid att mista,
en tid att spara, en tid att kasta,
en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,
en tid att tiga, en tid att tala,
8en tid att älska, en tid att hata,
en tid för krig, en tid för fred.

Vad får då den strävsamme ut av all sin möda? Jag har sett vilket arbete Gud har lagt på människan. Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden. Han låter människor urskilja ett sammanhang, men aldrig kan de fatta Guds verk från början till slut. Jag insåg att för människan finns ingenting gott utom att glädja sig och njuta livets goda. Att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda - det är en gåva från Gud.




Sveriges Radio Skaraborg

Sociala medier och nätverkande som fenomen

Somliga menar att sociala medier har revolutionerat vårt tänkande och vårt gemensamma liv. En del menar att vi har blivit mer ytliga, andra att vi tvärtom på enklare sätt närmar oss andra människor som vi vill nätverka med.

Hur man än tänker, verkar inte alla hänga med på att sociala medier, intranät och andra verktyg för kommunikation - är just verktyg och inte mål i sig. Det kan möjlighen vara därför som ärkebiskopen kan uttrycka sig som att han "tror på intranätet", eller att folk förvånade sig över att ett tusental facebookvänner inte reagerade på en persons avskedsbrev. (Aftonbladet).

Facebook är ingen psykakut. "Vänner" på Facebook är inte vänner i traditionell mening, utan en beteckning på de personer eller konton som finns i ditt nätverk, efter att du har addat dem eller efter att de har addat dig. Utan förpliktelser - eller iallafall med de förpliktelser som normal netikett kräver, vad det nu är.

En följare (follower) på Twitter är heller inte någon som skrivit under på att läsa och begrunda varje tweet du publicerar. Du kan inte räkna med respons, eller att de kommer att ge dig odelad kärlek och uppskattning.

I veckan har volvoavdelningen i Skövde uppmärksammats efter att en anställd på ett bemanningsföretag som tillfälligt arbetade där blivit avskedad efter att ha beskrivit arbetsplatsen i sin facebookstatus som ett "dårhus". Väl drastiskt att avskeda, kan man tycka. Rimligare vore att föra en diskussion om hur arbetsgivarens lojalitetskrav ser ut. Som vanligt har man i samband med detta lyft in yttrandefrihetsfrågan, men fortfarande tycker jag att man inte bör skriva allt som man får skriva. Inte heller säga allt som man faktiskt får säga.

Generellt kan det vara bra att tänka på att inte skriva något - någonstans - som du inte skulle kunna ropa ut i högtalarsystemet på ICA Maxi. Vänder du dig till en mindre krets bland dina facebookvänner, så inboxa dem hellre än att välja att tro att endast de som du tänker dig, faktiskt läser vad du skriver. Det kan heller inte garanteras, som den volvoanställde bittert fick erfara, att ingen berättar för andra vad du skriver på internet. SvD

Jag menar inte att man inte får provocera eller vara kontroversiell. Men man bör välja sina krig. Offentliga personer kan bemötas offentligt och sakligt. Innan ett inlägg postas bör man göra en snabb konsekvensanalys. Vem tänker jag mig ska läsa? Vem kan tänkas ha invändningar? Vem kan tänkas ta illa upp? Ibland är skarp kritik befogad, men var gränsen för rena påhopp och personangrepp går bestämmer den som drabbas - och det ska respekteras.

De två sociala medier-relaterade händelser som tas upp den här veckan pekar på krocken som ofta blir när ett mer individualiserat samhälle möter det nya nätverkssamhället. Människor tycker de har rätt att, oavsett hur man mår psykiskt eller vilka andra omständigheter som kan förmildra det hela, skriva nedsättande om sin arbetsgivare, arbetskamrater eller grannar.

Eller att outa sina egna eller andra psykiska och fysiska begränsningar, med uttalade eller outtalade krav på respons. Människor som tycker att det är jobbigt med döden afk (away from keyboard), tycker förmodligen det är jobbigt med döden på internet också. Folk som tycker deprimerade och maniska personer är läskiga, tycker förmodligen att de är läskiga på nätet också. Att någon skriver "kram" i din status när du fällt en sorgsen kommentar om något, innebär inte att personen ifråga är beredd att sälja allt och följa dig i nöd och lust mot solnedgången.

Här kan hos vissa också finnas ett oförstånd att se skillnad mellan privatliv och arbetsliv. Vilka saker man diskuterar var och med vilka, är också något man får vara känslig inför. Somliga medarbetare vill gärna ha jobbrelaterade meddelanden i sin inbox på Facebook, andra vill skilja tydligare mellan arbete och privatliv. I min yrkesroll tycker jag själv att det är oerhört bra att kunna kommunicera med församlingsbor, kyrkvärdar, konfirmandassistenter och andra via Facebook, men jag själv skulle inte posta en ansökan till kommunens bygglovsavdelning till någon tjänstemans privata mail.

Tydlighet är det bästa. Jag tycker att det är helt rimligt att hänvisa en person vidare från Facebook. Vi präster behöver heller inte svara på allt, eller kommunicera med alla. Vore vi gränslösa skulle vi tvärtom svika vårt uppdrag.

Slutligen om tjejen som tog livet av sig efter självmordsbrevet på Facebook: visst är det kallt och oempatiskt att inte göra åtminstone något när man märker att någon är på väg att skada sig eller fara illa på något sätt, men jag tror inte vi ska förvänta oss en bättre värld bara för att den är digital. Och hur det än är, det är faktiskt samma värld. Samma människor, samma mobbare, samma ignoranta motmänniskor och samma fantastiska medmänniskor som bryr sig.

Förintelsens minnesdag 27 januari

27 januari samlas människor över hela världen i en årlig manifestation. Det är den internationella minnesdagen för förintelsens offer – samma datum som koncentrationslägret Auschwitz befriades, 1945.

Minnesdagen 27 januari lyfter fram engagemanget hos alla som bekämpar intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism. I Sverige och i världen.

I S:ta Helena kyrka händer följande:

13.30. ”En kokt potatis”. Förintelsen genom ett barns ögon. Jovan Rajs, från forna Jugoslavien född 1933 berättar om sina upplevelser under Förintelsen, tillsammans med berättarna Anna Agoston och Amanda Glans.
16.00 Fika serveras i kyrkan. Möjlighet till ljuständning
18.00 Mässa med Karin Långström Vinge, Amanda Glans, Samuel Johansson och Skövde Oratoriekör.
Utställningen ”Förintelsen och Åskådarrollen” pågår mellan 27 januari och 9 februari i S:ta Helena kyrka.

"Förintelsens minnesdag är viktig som en påminnelse om att brott mot mänskligheten också sker i vår egen tid." Carl Bildt, Utrikesminister.

Läs mer på levandehistoria.se.
Facebook

Gästbloggare Per-Olof Elfstrand: Romer diskrimineras av Migrationsverket

"Romer diskrimineras i Sverige. Ja, av Migrationsverket!

Romer diskrimineras i hela världen. Sverige är inget undantag. Jag har inte slumpartat kommit att ägna mig åt romer sista 2-3 åren i Skaraborg. De lever ett märkligt liv och framförallt de som är flyktingar från forna Jugoslavien och framförallt Kosovo. De gamla motsättningarna har förstärkts mellan albaner och serber på ena sidan och romer på den andra sidan. Jag har haft minst 7-8 kvinnor som blivit misshandlade och sedan våldtagna antingen inför sina barn eller kanske i rummet intill där mannen funnits. De har alltså blivit förnedrade i dubbel bemärkelse.

I ett fall så skulle en 10-årig dotter försöka hindra detta men då hällde en förövare en panna kokhett vatten på ryggen med brännskada på halva ryggen. Förövare kan också vara poliser eller paramilitära trupper i Kosovo och jag ställer alltid frågor kring vilken situation som kvinnorna har befunnit sig i, till exempel om de varit ensamma med poliser. Om man gör en polisanmälan händer ingenting. Om de söker sjukvård så tas de sällan emot, för där arbetar framförallt albaner och serber.

Hur reagerar migrationsverket/ Migrationsdomstolen på detta? Enligt en utredning från UD så förekommer ingen diskriminering i Kosovo mot minoritetsgrupper. Min verklighet säger något annat. Och den återspeglar en annan verklighet. Migrationsverkets hantering är att i Kosovo finns ingen diskriminering och att polis där får hantera eventuella brott. Problemet är, att inte sällan kan polis vara förövare eller så tar man inte emot anmälan om det gäller romer. Alltså utvisas nästan 100% av romerna från Sverige.

De romer som har fått uppehållstillstånd eller som är EU-medborgare bemöts inte korrekt av myndigheter i Sverige. En ensamstående kvinna med en treåring – med franskt medborgarskap - har ingen rätt att få socialbidrag, utom för barnet. Hon har vistas i Sverige i över ett år utan pengar och utan bostad. Hon har vandrat runt.
Jag har konstaterat att hon har rätt till barnbidrag och underhållsbidrag och på så sätt via försäkringskassan även bostadsbidrag. Hon har inte fått hjälp någonstans. Nu råkar hon tillhöra de välutbildade och kan flytande franska, tyska och ryska förutom Romani och med lite hjälp när hon lärt sig svenska skulle hon kunna bli tolk.

Detta ger en bild av hur romer som flyktingar kan ha det. På något sätt så brister det i hur Sverige tar emot denna grupp. Nota bene: jag har inte märkt något av kriminalitet - en vanföreställning om romer som är vanlig hos svenskar. I nödfall så har jag i egenskap av katolik bistått med pengar/mat i absolut nödsituation så att ingen skall behöva svälta. Inget barn skall vi låta svälta i Sverige. Men det är en verklighet idag att det förekommer.

Det finns mycket att förändra och påverka i synen på Romer i Sverige och det gäller Migrationsverket också. Vad som händer i Frankrike är inte acceptabelt.

P-O Elfstrand, barnläkare och fredsvän"



P-O Elfstrand är född 1935 och har sedan 1973 arbetat på barnkliniken i Skövde, varav 15 år som barnhälsovårds-överläkare. P-O blev formellt pensionerad 2000 men arbetar fortfarande som konsultläkare för olika organsiationer.

Läs mer om romernas situation:
arbetaren.se: Romer protesterar mot Migrationsverket
dn.se: Ny flyktingvåg av romer från Serbien
Anders Wejryd och Thomas Hammarberg: Romer ska ha samma rätt som alla EU-medborgare
Kyrkomötets uttalande 2010

Elin Grelsson om män och feminism

"Feminismen är traditionellt en rörelse för kvinnors rättigheter, men att därigenom inte kunna se hur män också har massor att vinna på normers och könsrollers uppluckring och större frihet för individer faller under den gamla debattklassikern Inte kunna hålla två saker i huvudet på samma gång."

Läs hela inlägget. Oerhört klokt.

Sorgens teologi och praktik. Om Svenska kyrkans allhelgonakampanj

svenskakyrkan.se Kommunikationskampanjerna från Svenska kyrkans nationella nivå brukar följas av kritik. Häromveckan var det ett twitter...