Somliga menar att sociala medier har revolutionerat vårt tänkande och vårt gemensamma liv. En del menar att vi har blivit mer ytliga, andra att vi tvärtom på enklare sätt närmar oss andra människor som vi vill nätverka med.
Hur man än tänker, verkar inte alla hänga med på att sociala medier, intranät och andra verktyg för kommunikation - är just verktyg och inte mål i sig. Det kan möjlighen vara därför som ärkebiskopen kan uttrycka sig som att han "tror på intranätet", eller att folk förvånade sig över att ett tusental facebookvänner inte reagerade på en persons avskedsbrev. (Aftonbladet).
Facebook är ingen psykakut. "Vänner" på Facebook är inte vänner i traditionell mening, utan en beteckning på de personer eller konton som finns i ditt nätverk, efter att du har addat dem eller efter att de har addat dig. Utan förpliktelser - eller iallafall med de förpliktelser som normal netikett kräver, vad det nu är.
En följare (follower) på Twitter är heller inte någon som skrivit under på att läsa och begrunda varje tweet du publicerar. Du kan inte räkna med respons, eller att de kommer att ge dig odelad kärlek och uppskattning.
I veckan har volvoavdelningen i Skövde uppmärksammats efter att en anställd på ett bemanningsföretag som tillfälligt arbetade där blivit avskedad efter att ha beskrivit arbetsplatsen i sin facebookstatus som ett "dårhus". Väl drastiskt att avskeda, kan man tycka. Rimligare vore att föra en diskussion om hur arbetsgivarens lojalitetskrav ser ut. Som vanligt har man i samband med detta lyft in yttrandefrihetsfrågan, men fortfarande tycker jag att man inte bör skriva allt som man får skriva. Inte heller säga allt som man faktiskt får säga.
Generellt kan det vara bra att tänka på att inte skriva något - någonstans - som du inte skulle kunna ropa ut i högtalarsystemet på ICA Maxi. Vänder du dig till en mindre krets bland dina facebookvänner, så inboxa dem hellre än att välja att tro att endast de som du tänker dig, faktiskt läser vad du skriver. Det kan heller inte garanteras, som den volvoanställde bittert fick erfara, att ingen berättar för andra vad du skriver på internet. SvD
Jag menar inte att man inte får provocera eller vara kontroversiell. Men man bör välja sina krig. Offentliga personer kan bemötas offentligt och sakligt. Innan ett inlägg postas bör man göra en snabb konsekvensanalys. Vem tänker jag mig ska läsa? Vem kan tänkas ha invändningar? Vem kan tänkas ta illa upp? Ibland är skarp kritik befogad, men var gränsen för rena påhopp och personangrepp går bestämmer den som drabbas - och det ska respekteras.
De två sociala medier-relaterade händelser som tas upp den här veckan pekar på krocken som ofta blir när ett mer individualiserat samhälle möter det nya nätverkssamhället. Människor tycker de har rätt att, oavsett hur man mår psykiskt eller vilka andra omständigheter som kan förmildra det hela, skriva nedsättande om sin arbetsgivare, arbetskamrater eller grannar.
Eller att outa sina egna eller andra psykiska och fysiska begränsningar, med uttalade eller outtalade krav på respons. Människor som tycker att det är jobbigt med döden afk (away from keyboard), tycker förmodligen det är jobbigt med döden på internet också. Folk som tycker deprimerade och maniska personer är läskiga, tycker förmodligen att de är läskiga på nätet också. Att någon skriver "kram" i din status när du fällt en sorgsen kommentar om något, innebär inte att personen ifråga är beredd att sälja allt och följa dig i nöd och lust mot solnedgången.
Här kan hos vissa också finnas ett oförstånd att se skillnad mellan privatliv och arbetsliv. Vilka saker man diskuterar var och med vilka, är också något man får vara känslig inför. Somliga medarbetare vill gärna ha jobbrelaterade meddelanden i sin inbox på Facebook, andra vill skilja tydligare mellan arbete och privatliv. I min yrkesroll tycker jag själv att det är oerhört bra att kunna kommunicera med församlingsbor, kyrkvärdar, konfirmandassistenter och andra via Facebook, men jag själv skulle inte posta en ansökan till kommunens bygglovsavdelning till någon tjänstemans privata mail.
Tydlighet är det bästa. Jag tycker att det är helt rimligt att hänvisa en person vidare från Facebook. Vi präster behöver heller inte svara på allt, eller kommunicera med alla. Vore vi gränslösa skulle vi tvärtom svika vårt uppdrag.
Slutligen om tjejen som tog livet av sig efter självmordsbrevet på Facebook: visst är det kallt och oempatiskt att inte göra åtminstone något när man märker att någon är på väg att skada sig eller fara illa på något sätt, men jag tror inte vi ska förvänta oss en bättre värld bara för att den är digital. Och hur det än är, det är faktiskt samma värld. Samma människor, samma mobbare, samma ignoranta motmänniskor och samma fantastiska medmänniskor som bryr sig.
