Hej Lena!
Varmt tack för ditt brev som du riktat till oss kyrkomötesledamöter med anledning av den kommande behandlingen av ärendet Vigsel och äktenskap vid höstens kyrkomöte. Du skriver att synoden inte är övertygade om att det är rätt att "jämställa enkönade relationer med dem som berikas av polariteten manligt-kvinnligt". Nej, det är ingen överraskning, men är det verkligen anmärkningsvärt att ingen har försökt övertyga er om den saken?
Jag vill påstå att det har tänkts, skrivits och talats en hel del de senaste åren, både från er som inte vill viga samkönade par, och från oss som vill viga samkönade par som vill.
Du skriver att de flesta tvistefrågor avgörs med omröstning i sammanhang där det handlar om makt. I vårt sammanhang handlar det snarare om gemenskap. Jag delar din åsikt att Svenska kyrkan är en gemenskap. Men den är också en demokratisk kyrka där kyrkfolkets röst får höras likaväl som biskoparnas. Kyrkfolket (eller medlemmarna om man vill tala föreningspråk) har valt representanter i Kyrkomötet. För gemenskapens skull, skriver du, är det viktigt att den större gruppen inte kör över den mindre, utan det är viktigt att tala sig samman.
Jag vill påstå att det har tänkts, skrivits och talats en hel del de senaste åren, både från er som inte vill viga samkönade par, och från oss som vill viga samkönade par som vill.
Du menar att man åtminstone ska komma så långt att gemenskapen inte tar skada. Oenigheter i etiska frågor behöver inte leda till att gemenskapen tar skada. Enligt Confessio Augustana art 7 är det nog att vara överens om evangelii lära och sakramentsförvaltningen. Äktenskapet är ingen fråga om rättfärdighet eller salighet, inte heller är äktenskapet ett sakrament. Äktenskapets innebörd har ändrats över tid, och de teologiska argument som ligger till grund för den nu föreslagna utvidgningen av äktenskapsbegreppet finner jag väl grundade.
Som teologiska kommittén konstaterar: Jesus bejakar i Matteusevangeliet kapitel 19 man och kvinna i äktenskapet, men det vore "anakronistiskt att tolka detta så att Jesus med det som han säger tar ställning mot relationer mellan personer av samma kön."
På samma sätt: Jesus uppmanar oss enligt bibeltexten att äta bröd och dricka vin, och erbjuder dessutom stekt fisk. Det innebär inte att Jesus förbjuder eller fördömer annan typ av föda. Det är blott exempel på hur en måltid kan se ut.
Huvudärendet i kristen etik är omsorgen om nästan. Frågan är vad som gagnar, upprättar och ger trygghet och stöd. Jag är medveten om att det beslut i äktenskapsfrågan som av allt att döma kommer att fattas i oktober kommer att uppröra människor i vår kyrka och i den världsvida kristna gemenskapen. Men det blir också ett återupprättelsens och befrielsens evangelium för de människor som kyrkan i långa tider har förtryckt, förljugit och fördömt.
Du är, Lena, imponerad av de kyrkor i tredje världen som växer och är framgångsrika och sätter det i samband med att de tror som kyrkan i alla tider har trott. Jag är inte särskilt imponerad av kyrkor som förtrycker hbt-personer. Jag är inte särskilt imponerad av kulturer som utövar dödsstraff vid utlevd homosexuell kärlek, som sätter kvinnor vid skampålen och spöstraffar dem som bär byxor. Jag är heller inte ett dugg imponerad av de frikyrkor i vårt land som med in inställning i kärleksfrågan i decennier har velat ta ifrån homosexuella, bisexuella och transpersoner deras jag, identitet och möjlighet att älska och älskas. Jag är glad och stolt över att Svenska kyrkan nu tar en annan väg.
Jag tror ärligt talat inte att ytterligare års beredning skulle ändra din uppfattning. Tankarna i ditt brev ger inte uttryck för det. Och skulle verkligen den "världvida kyrkan" ändra inställning om biskoparna skulle konferera ytterligare en gång?
Nej, jag bifaller frimodigt och stolt Kyrkostyrelsens förslag till beslut: ja till vigselrätt och ja till möjligheten för såväl sam- som särkönade par att kunna gifta sig i kyrkan. Jag tror också frimodigt och stolt att kyrkans folk är mer mån om sin kyrka än att bidra till splittring eller "färd i utförsbacke".
Eller som Läronämnden skriver i sitt yttrande:
"I en kyrka är den yttersta frågan inte vem som tycks få rätt eller den som vinner debatten utan om kärleken har tagit plats i varje enskilds hjärta. Därför kan i denna fråga följas det gamla teologiska rådet: i det nödvändiga enighet, i det som låter sig diskuteras frihet, i allt kärlek."
Med vänliga hälsningar
Karin Långström Vinge
