"Sveriges radikala elit har kommit att bli den nya överheten. De som under flagg av att företräda minsta lilla påfunna rättviseanspråk har satt upp ett formidabelt minfält av ideologiska teorier, där konstruktioner, kategorier och förtryckarstrukturer ligger om vartannat. Den ena idén mer akademiskt tillskruvad än den andra och allt med udden ytterst riktad mot vanligt folks sätt att vara. Runt om i Sverige, i organisationer, medieredaktioner, politiska partier, talar de om för andra hur de skall leva sina liv."
Ja, och? Varför känner sig Göran Hägglund, kristdemokraternas partiordförande som idag skriver på DN Debatt så provocerad? Han kritiserar genusforskning på universiteten, ty "folk" känner inte igen sig. Han kritiserar Yvonne Ruwaidas i och för sig i överkant ambitiösa planer på en myndighet för normkritik.
Men jag begriper inte varför deras opinionsbildande arbete skulle vara värre än det som Hägglunds parti och åsiktsfränder driver: vårdnadsbidrag och heteronormativitet.
Enligt Hägglund diskuterar vanlig folk annat än vad den radikala eliten diskuterar vid köksbordet. Vi diskuterar skolan, hushållskassan, hur man ska få tid för varandra och hur man pusslar ihop nästa veckas dagishämtningar. Vad är det annat än de praktiska tillämpningarna av genusvetenskap, jämställd samhällsekonomi och normkritik? Vad är det annat än kritik av det samhället i så många frågor binder oss i oflexibla system som så ofta bottnar i orättfärdiga föreställningar om könsroller?
Kristdemokraterna är inte så vanliga, trots allt. Folk i allmänhet är inte bakåtsträvande i jämställdhetsfrågor eller motståndare till samkönade äktenskap. Tre komma sju procent. Det får man säga, är rätt ovanligt statistiskt sett.
All cred till alla ambitiösa och duktiga samhällskritiker, kulturarbetare och opinionsbildare som hjälper oss att sätta ord på det vi frustreras över dagligen. Ett exempel är Katrine Kielos som på ledarplats i Aftonbladet enkelt reder ut varför gravida kvinnor som inte kan arbeta pga fysiska besvär inte får sjukpenning. Helt enkelt därför att Försäkringskassan utgår från den manliga kroppen som antingen är frisk eller sjuk. För kvinnor finns det ett tredje tillstånd, nämligen det gravida som kan innebära oförmåga att arbeta. Artikeln är läsvärd och handlar om ett vanligt problem för helt vanliga gravida kvinnor: hur ska man kunna arbeta när man inte kan röra sig normalt?
Det är verkligen en fråga för verklighetens folk.
Uppdaterad lördag: Claes Borgströms replik
