Att komma hem
Efter tre intensiva månader på Västbanken kom jag hem till Tidaholm. Omskakad men glad. Julhandeln var i full gång, dagarna korta och mörka, luften var kall och sammantaget kändes allt här som vanligt. Det blev en tuff omställning för mig, och det är först nu, en dryg månad senare, som jag känner att jag faktiskt landat. Men en del av mitt inre har förändrats av resan, och människorna jag mött finns med mig i tankarna varje dag.
När jag ser tillbaka på min tid som följeslagare ser jag tydligt en gemensam nämnare i många arbetssituationer; att vädja till det mänskliga. Ibland var det en tyst vädjan, ett hopp om att min närvaro i sig skulle tala till dem som var frestade att begå övergrepp av något slag. Ibland var det fullt uttalade böner. Jag har bett soldater jobba lite fortare för att små barn och gamla skulle komma lite snabbare genom militära avspärrningar. Flera timmars väntan i stekande sol kan vara nog så tufft för en vuxen. För barnen kunde det vara olidligt. Jag har vädjat till soldater att släppa in ambulanser i en by med skottskadade civila, och när ambulanserna ändå inte fick passera vädjade jag istället om att de sårade skulle få bäras ut för att få hjälp. Jag har kollegor som med blöjor och mjölk försökt ta sig in till en familj med ett spädbarn som blivit instängd i en källare utan tillgång till förnödenheter på grund av utegångsförbud. Följeslagarna har burit blöjorna och mjölken över huvudet när de närmat sig soldaterna och deras bön har varit: "snälla, lyssna på oss!"
Ofta har våra böner och vädjanden lyssnats på. Långt ifrån alltid, men ofta. För mig har det varit viktigt att komma ihåg att bakom varje uniform, bakom varje bistert och sammanbitet ansikte, bakom varje bitter attityd så finns någon med ett hjärta fyllt av sorger och glädjeämnen och med förmåga till medlidande och att göra det goda.
Jag har fått se och höra så mycket under min tid i Israel-Palestina. Goda saker, och svåra saker. Jag har vädjat, skrattat, gråtit och försökt förstå. Och jag har fått en bön med mig hem. Det är en samlad bön från alla dem jag har mött och som lever i skuggan av ockupationen: "berätta om oss när du kommer hem till Sverige." För liksom jag satte min tilltro till det goda i människor där nere så sätter de sin tilltro till oss i omvärlden. De jag har mött vill tro att om vi bara får veta vad det faktiskt är som händer i Israel-Palestina, inte har vi då hjärta att låta det fortgå? Visst kommer vi väl höja våra röster och kräva en förändring? Israel-Palestinakonflikten kommer inte att lösas utan omvärldens engagemang. Det är förmodligen världens mest i media täckta konflikt. Och vi vet vad som händer på Gaza. Då är det dags att vi visar våra politiker att vi kräver handling. Det är möjligt att ta ställning för mänskliga rättigheter och fred.
Mitt arbete går nu in i nästa fas: föreläsningar och berättande om min resa och det jag fått uppleva. Vill du att jag ska komma till ditt jobb, din skola eller till någon annan grupp och berätta? Tveka inte att höra av dig till mig. Jag vill också få säga ett stort tack till dig som följt mig på min resa via mina brev. Det har varit ett stöd att veta att människor följt med, och jag hoppas jag kunnat förmedla något av situationen och människorna i Israel-Palestina.
Gabriella har befunnit sig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och KyrkornasVärldsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av Gabriellas uppdragsgivare.
