(Att utträdesblanketten förorsakar viss emotionell process bevisas av vikten av att beskriva var de är - precis som att "alla" vet var de befann sig vid andra viktiga händelser i världshistorien.)
Vad är då problemen?
1. Trovärdigheten. Berggren talar om intellektuell hederlighet, förkastar arvsynden som hokuspokus (trots att arvsyndens konsekvens döden är allt annat än hokuspokus utan högst reellt) men kommer fram till att den oandliga andligheten inte håller, ("hemmasnickrade namngivningsceremonier", "obehaglig förvirring"), vilket däremot kyrkans ritualer gör.
"Att vara människa är något mer än att vara ett statligt skattesubjekt."
Heberlein diskuterar inte riter utan teologi, där hon vill ha mer allvar: hon vill dock bekänna sin synd (en ritual i sig) och slippa jippokyrkan. Hon vill ha förkunnelse, men Berggren njuter av lugnet, "men sen kommer tyvärr prästen".
(Jag lever dock i tron att han som journalist har ett kritiskt tänkande och kan sålla också som gudstjänstbesökare, liksom jag som dagstidningsläsare kan njuta av helheten även om det råkar vara en ledarskribent vars åsikter jag inte delar som för dagen breder ut sig.)
Jag önskar att folkkyrkan kan rymma båda två, och det faktum att vi förväntas vara kyrka för både berggrenare och heberleinare leder till frågan om det ens är möjligt. Jag menar att det är det, ty kyrkan består av levande stenar och inte dött och dammigt murbruk. Den dag vi slutar röra oss med och mot varandra, slutar byta tankar och åsikter - då har kyrkan verkliga problem. Några önskar mer allvar och djup (om man med det menar att syndabekännelsen är det yttre kriteriet på allvar och djup) och andra lever inte med vad som traditionellt menas med personlig tro men med en längtan och önskan att få tolka livets skeenden i ljuset av den kristna riten. Och det tillsammans med en intellektuell hederlighet.
Henrik Berggren daterar dopet fel men konstaterar:
"Bortom allt hokuspokus om arvsynden handlar det kristna barndopet om
att den nyfödde får en persona och tas upp i gemenskapen som en unik individ.
Ironiskt nog var det den individualism jag dittills hyllat framvuxen just ur
detta sakrament från 300-talet."
2. Prästers attityder. Ann Heberlein reagerade kraftigt på visbydomprostens välkomsthälsning där han särskilt riktade sig till de som "inte brukar" besöka domkyrkan. Det fick Heberlein att känna sig exkluderad, eftersom hon brukar gå i kyrkan. Berggren tycker i början av sin ledare att processen att utträda var "föredömligt opersonlig", vilket kan tolkas som att han ville vara ifred med sina tankar. Ett tag senare tar han dock kontakt med den lokala församlingsprästen som "lyssnar förstrött."
Ja, det är inte lätt att vara präst eller annan kyrklig personal. Hur ska man vara när en medlem kommer in på pastorsexpeditionen och frågar om utträdesblankett? Ska man vara professionellt trevlig eller ska man se besviken ut? Ska man fråga varför, eller är det ett brott mot den personliga integriteten?
Ska man hälsa församlingen välkommen på ett trevligt och familjärt sätt, eller ska man inta förhållningssättet som en kollega uttryckte det: "Det är Guds Heliga Ande som hälsar välkommen, och känner man sig inte välkommen får man skylla sig själv." Kan man rikta en särskild hälsning till nya deltagare/dopfamiljen/konfirmanderna som nyss börjat/gästande musiker utan att de vanliga känner sig exkluderade? Och känner sig nya deltagare/dopfamiljen/konfirmanderna som nyss börjat/gästande musiker exkluderade om ingen verkar notera att dom är där?
Men det finns dock positiva aspekter på kyrkleriet ändå. Henrik Berggren finner lugn och ro i slitna generationers bänknötande och verkar trivas rätt bra - ända tills prästen kommer. Och Ann Heberlein: ja, hon fortsätter väl att kvittera ut lön och arvoden från såväl kyrklig press som kyrkan själv. Hon är till exempel engagerad vid Skara stifts prästfortbildning kommande läsår.
Men för att vi ska kunna ha våra kyrkor öppna och utbilda vår personal krävs medlemmar som bidrar till kostnaderna. Stearinljus, kyrkomusiker och kursgårdar är nämligen inte gratis. Därför bör man tänka både en och två gånger innan man bestämmer sig för ett utträde. Och med den eventuella bekännelsetrenden får vi kanske en välgörande debatt om kyrkans betydelse och den inte bara känslomässiga eller ideologiska solidariteten med den utan också den ekonomiska.
Andra bloggar om: Henrik Berggren, Ann Heberlein, Svenska kyrkan. Intressant?
