.. oxh jag tar upp stafettpinnen men en fråga från Dana:
"Ett av de svåraste yrkena som finns, verkar prästyrket vara. Jag ser att du beskriver dig som en “tråkkyrklig” präst, vad det nu är. Det verkar inte stämma in på dina åsikter om homosexualitet och viljan till samarbete och ekumeni över religionsgränser.
Att just jag får vara den som lämnar över stafettpinnen till dig, en bloggande präst i svenska kyrkan, ser jag som en mening, för då kan jag fråga dig om sånt som jag, Jerry och säkert andra skulle vara intresserade av att få veta här i blogstafetten.
Hur och när gick det till när du bestämde dig för att bli präst? Och bloggande präst?
Varför kan du klara av att vara präst och inte jag? Jag själv blir berörd om och om igen, bara av att sjunga Teddybjörnen Fredriksson med barnen i skolan.
Hur kan du som officiell person och som klippa för andra, stå närvarande och i kontakt och ändå så till synes oberörd i alla de existentiella vardagliga göromål som finns för präster, från begravningar till dop och bröllop, kanske allt samma dag, och följa med i skiftningarna alltifrån sorg till glädje, utan att stänga av dina egna känslor.
Lycka till med att reda ut det här och Guds fred."
Hm. Det var på sätt och vis en svår fråga, men funderingarna i Danas inlägg är såna jag umgås med dagligen. Först det enkla: "tråkkyrklig" är en självironisk beskrivning av mig själv, eftersom jag inte känner något behov eller längtan efter karismatiska/svärmiska uttryck i gudstjänst eller bön.
På gymnasiet var min tanke att bli journalist, socionom eller lärare. Det jag intresserade mig mest för då var musik och ungdomskören och Kyrkans ungdom tog ett par kvällar i veckan. Dessutom var jag ideell ledare i en miniorgrupp. Efter gymnasiet gick jag Svenska kyrkans grundkurs, en termins förberedande studier för att "kolla" om kyrklig utbildning var något för mig. Sen kom en termins uppehåll i pluggande, och jag jobbade som elevassistent på en F-6- skola samtidigt som jag vikarierade för församlingsassistenten. Det var någonstans där, i mötet med barnen i kyrkan och i skolan, som det blev tydligt för mig att kyrkan är min plats. Jag tyckte att jag hade något att förmedla till barnen. Jag kände en rätt naturlig ingång i "pratet" med dom. Så jag sökte Religionsvetenskapligt program i Lund med mina skruttiga gymnasiebetyg (jag bodde ju nästan i musiksalen) och kom in. Allt stämde, biskopen och stiftets antagningskonferens tyckte att det stämde. På den vägen var det.
Bloggandet kom igång först 2005, när jag kandiderade till Kyrkomötet. Jag tyckte att det var rimligt att presentera mig och nomineringsgruppens program för väljarna. Bloggen uppskattades och jag fick snabbt läsare och många kontakter, så jag fortsätter så länge någon läser. Bloggen ger mig inblick i människors tankar, som jag inte skulle ha fått utan den.
Dana undrar varför jag klarar att vara präst och inte hon. Jag känner inte Dana och kan inte svara på varför hon inte tror sig "klara", men för mig är uppdraget viktigare än vad jag själv känner och tycker i alla lägen. Gud är med, Gud är före och efter. Mycket kan jag lämna åt Gud. Visst är känslorna med, det är naturligt. Vid dop, bröllop och konfirmation är det naturligt att visa min egen glädje, men i begravningssammanhang eller i själavård finns det anledning att lägga band på den egna smärtan. Ofta begraver jag människor jag aldrig har träffat - och känner jag då sorg är det något annat i mig som kommer fram.
Det är ett otroligt uppdrag att få vara präst, och jag är glad att jag får vara med och dra mitt strå till stacken.
Nu är det min tur att sända vidare pinnen, och jag tar chansen att ge Alter Ego den fråga hon ställde till mig i en annan bloggstafett.
Hur skulle du tänka, prioritera och agera om du för en enda dag fick chansen att påverka en samhällsfråga? Vilken skulle det bli och vad har du för lösning?
