Kommer just från S:ta Helena kyrka och musikgudstjänsten vi firade där med anledning av Världsaidsdagen. Nittio personer valde att komma en helt vanlig lördag kl 12. Jag är imponerad. Detta är vad jag sa:
Det berättas om en kille som heter Alex Kagolo. Han är 18 år och bor med sina syskon i ett hus utanför staden Luantonde i Uganda. När Alex var nio år hade båda hans föräldrar dött i aids. Han berättar själv:
”Jag slutade skolan för att jag ville försörja mina syskon. Vi hade inte klarat oss annars. Vi måste ju odla för att ha något att äta. Och sedan måste någon laga mat när de andra är i skolan.”
Sån är tillvaron för alltför många familjer.
Idag lever omkring 40 milj människor med hiv
40% av dem som infekterades 06 var mellan 15 och 24 år.
Antalet barn som mist sina föräldrar i aids uppskattas till tolv miljoner.
Och nu talar vi inte bara afrikanska kontinenten, utan också östra Asien, Sydamerika, Baltikum och flera centralasiatiska länder.
Bor man i ett rikt land har man större chanser att överleva tack vare bromsmediciner.
I Sverige beräknas idag omkring 4000 personer leva med hiv.
Det handlar det inte bara om en sjukdom man faktiskt kan dö av. Det handlar om omgivningens reaktioner. I många delar av världen står hivsmittade helt utanför samhället. Utan jobb kan man inte försörja sin familj. Orättvisorna – mellan fattiga och rika , mellan män och kvinnor - blir tydliga i skuggan av hiv och aids.
Andra människors okunskap och fördomar kan vara plågsamma. En del drabbade känner skam och skuld över att ha blivit infekterade. Allt detta har bidragit till en tystnadens kultur som i många fall omöjliggjort det respektfulla lyssnandet, empatin och den mänskliga närheten – som ju är lika viktigt som medicinerna.
Därför bryter vi tystnaden och talar om hiv och aids – nu också i kyrkan. Därför att vi inte kan annat. Vi måste behandla andra människor som vi själva vill bli behandlade.
Och Jesus själv har berättat var vi först och främst möter honom och vart han vill leda oss:
Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder. Jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.
Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.
Och mänskligheten är en kropp, ett sammanhang. Därför kan vi egentligen inte tala om ”dom som drabbas”, utan om oss som drabbas. För lider en kroppsdel, så lider hela kroppen.
Så stöd kampen mot hiv och aids!
Vi måste lära oss mer, bemöta fördomar och dela med oss av våra kunskaper
Påverka unga människor och göra dom medvetna om risken för hiv
Vi måste göra församlingen till en trygg och förtroendefull mötesplats där alla kan känna sig välkomnade, viktiga och värdefulla, oavsett hälsostatus eller sexuell identitet.
Hur går det för Alex Kagolo? Jo, genom Svenska kyrkans internationella arbete har han och hans syskon fått ett nytt hus, nya jordbruksredskap, en get och en gris. Dom odlar bönor, majs, potatis och bananer. Trots dåliga odds fungerar deras tillvaro.
Så – var med och stöd vårt arbete! Tillsammans med alla goda krafter får vi kämpa för en bättre värld!
I år handlar Svenska kyrkans julkampanj om hiv och aids. Sms:a ordet HIV till 72 900 så skänker du 20 kronor!"
Så var det roligt att jobba med Kantorn också. Blir mer av den varan på Palmsöndagen nästa år.
