Om vigselrätten

Röster höjs nu för att Svenska kyrkan bör lämna ifrån sig vigselrätten. Dessa röster hördes inte i lika hög utsträckning före Hans Regners äktenskapsutredning 2007:17. Spännande.

På bloggen kristen.nu framförs fem skäl till att Svenska kyrkan ska säga nej till äktenskapsrätten, och jag tar mig friheten att kommentera dem:

1. Kyrkan hamnar inte i det dilemmat att teologi skrivs av “icektroende”.
Karin: Medlemmarna i teologisk kommittén, läronämnden och biskopsmötet är med all säkerhet troende. Också de allra flesta i kyrkomötet. I vilket fall kan inte bloggen kristen.nu avgöra vilka som är troende eller inte.

2. Civiläktenskap är inget ovanligt och finns i flera europeiska länder.
Karin: Det är inget skäl till att vi i Sverige ska överge en tradition tillika kyrklig handling som är djupt förankrad hos svenska folket. Vad är det för fel med att människor inför Gud vill lova varandra kärlek och trohet?

3. De som vill ha en kyrklig vigsel i kyrkan kan ha det ändå.
Karin: Nej. Man kan endast gifta sig en gång, om man inte vill skilja sig däremellan. Och har kyrkan ingen vigselrätt kan man inte ha någon vigsel.

4. Man behåller sin syn på äktenskapet inom respektive trosinriktning.
Karin: Det är inte så enkelt. Inom den evangelisk-lutherska trosinrikningen, för att ta ett exempel, finns flera syner på äktenskapet.

5. I det svenska samhället är det redan så att det är skillnad mellan juridisk och kyrklig vigsel. En borgerlig vigsel är juridisk men icke kyrklig. En kyrklig är både och. Det är konsekvent att låta kyrkan avstå från vigselrätt om den teologiska definitionen är viktig.
Karin: Det enda som idag skiljer är ordningen för ingåendet. Att den borgerliga vigseln inte är kyrklig är inget kyrkorättsligt problem, eftersom vi inte ger extra fördelar eller extra behörighet till något genom att ha gift sig i kyrkan. Ja, den teologiska definitionen är viktig - därför bör vi ha kvar vigselrätten i Svenska kyrkan.

Dessutom är det så att vi inte, genom ett enkelt beslut i kyrkomötet, kan besluta att tacka nej till vigselrätten. Det kräver att riksdagen ändrar sig, eftersom det idag står i lagen att vigsel kan ske inom Svenska kyrkan.

Att särskilja partnerskap och äktenskap är att göra skillnad på folk och folk. Vi skulle ju vara lika inför lagen, var det tänkt. Alla lika värda, alla familjer lika värda. Ännu knepigare blir det när man hävdar att "det inte gör något att det heter olika, eftersom de båda lagarna har samma rättsverkan".

Ja, då finns det ännu mindre anledning att särskilja begreppen. Ett a-lag för heteros, ett b-lag för homos. Ungefär som att det vid tiden för införandet av prästvigda kvinnor i kyrkan fanns de som tyckte att dessa damer borde kallas altartjänare istället för präster. Länge har språkbruket varit särskiljande: präster och så kvinnliga präster. Nu vill vi kalla oss prästvigda kvinnor. Men det var en parentes.

Märkligt är också att somliga som tidigare varit emot partnerskapslagstiftningen nu värnar den alldeles kolossalt.

Min åsikt är klar. Vi kommer att få ett äktenskap. Och ska vi hela vigselrätten därför att några präster får det besvärligt? Det finns inga hållbara teologiska argument mot en könsneutral äktenskapsbalk. Om äktenskapets mening är ett livslångt förbund av kärlek och trohet, finns det ingen anledning att utestänga samkönade relationer från äktenskapsbalken. Och det finns heller inga skäl att återgå till att låta vokabulären styra i kyrkan.

Utredningen är nu på remiss. Svenska kyrkan är en remissinstans. Uppsala stift har svarat och tackat nej (Ragnar Persenius röst vägde över), Linköping däremot med Martin Lind i spetsen har sagt ja.

Andra bloggar om: , ,


intressant

Något om sjukvården i Skaraborg. Krönika i SLA 18 september 2023

Det finns vissa grundrädslor vi människor har, sådant som vi till varje pris vill undvika, skydda oss ifrån och förhindra. I större eller mi...