Ett exemplar av "Kyrkovisor" från 1969 låg i kopieringsrummet och jag kunde inte låta bli att bläddra i den. Ljuvliga minnen från barnkören i Berghem tidigt 80-tal kom över mig. Idag skulle jag inte välja dessa sånger till barnkörerna, men då var de bara härliga.
"Ett litet fattigt barn jag är, men glad jag är ändå. Jag vet, min gode Fader kär, bär omsorg om de små.
Han älskar mig, han är mig huld, hans hand mig leda skall. Hans kärlek är mig mer en guld, ja mer än världen all.
I glädje som i nöd och sorg mitt hjärta sjunger glatt: Gud är mitt värn, min fasta borg, min fröjd, min högsta skatt."
och
"Det blir något i himlen för barnen att få, för de barn som i Herranom dö. De få kronor av guld, de få harpor också, (betoning på sååå, min kommentar)
de får kläder så vita som snö.
De få vandra omkring uppå gator av guld, de få sjunga med änglarna där. De få skåda Guds lamm som tog bort deras skuld, de få se honom såsom han är.
De få sitta till bords i Guds härlighets hus, de få äta det levande bröd. Herren Gud dem upplyser, han är deras ljus, ingen natt finnes där, ingen död.
De få dricka ur strömmen som går från Hans tron, de får dricka evinnerlig tröst. De få sjunga Guds ära i jublande ton, de får vila vid Frälsarens bröst."
Det finns alltså en refräng också, men såvitt jag minns rätt sjöng vi aldrig den. Kanske berodde det på att refränger var för världsliga, kanske innehållet var felaktigt. "I den himmelska stad, där var tunga är glad" - det kan ju ingen vara säker på.
