Du frågade mig varför jag inte går på oasmöten. Jag svarar dig att jag har svårt att möta Gud i en fullsatt handbollsarena. Min Gud bor inte i det häftiga. Inte i tungotalsrabblande, desperata helandeförsök eller tävlan om vem som är mest uppfylld av helig ande. För dig kanske det är så, du uppfattar säkert verkligheten på ett helt annat sätt än jag – men jag är helt enkelt inte lagd åt det hållet.
Den Gud jag känner finns vid min sida utan happenings. Ofta är hon en riktig tråkgud med psalmer från sjuttonhundratalet. Andra gånger tycker han att vi ska sjunga "Du vet väl om att du är värdefull" med konfirmanderna och ber mig hälsa dom att köra försiktigt på sina nya eu-moppar.
Gud är med när jag är så trött att jag slår in koden till Kyrkans hus när jag ska in på dagis, när jag mikrar filofaxen, svarar ”Svenska kyrkan i Skövde” i makens privata mobiltelefon och packar ner baddräkt och handduk när jag ska till högmässan. Gud sitter i mitt kök på den otorkade, belamrade diskbänken, dinglar med benen och slänger köttbullar till våra svansviftande hundar, eftersom Gud tycker om att göra sina vänner glada. När jag ber om hjälp med den fastbrända pastakastrullen (Men Herregud vad klantigt!!) räcker han mig leende ett paket Svinto. Min Gud kör inte BMW utan Ford från 80-talet som hon måste starta med startkablar när det är kallt.
Du får gärna leva med din Gudsbild, men låt mig få ha min. Jag är varken mer eller mindre andlig än du. Jag orkar bara inte med exalterade människor och saliga leenden från öra till öra. Gud och jag möts nog aldrig på Nobelfest eller andliga rejvpartyn. En slät kopp kaffe vid köksbordet räcker bra för mig.
Andra bloggar om:
religion, oasrörelsen, svenska kyrkan
