...och dessutom känner kallelse till prästämbetet, skulle jag nog inte vara särskilt optimistisk inför framtiden. De som blivit prästvigda har ett fasligt sjå. Inte kan man bli kyrkoherde. Man blir jämt och ständigt ifrågsatt om man är emot kvinnor eller inte. Och nu dessutom de homosexuella. Sitter man på typ mässa på stiftsnivå med alla stiftets präster får man nästan vrida nacken ur led för att hitta en nattvardsstation utan kvinnor, dit man kan gå. Beroende på vilken falang man tillhör, kan man möjligen tänka sig gå till kvinnlig diakon. Gå runt och svettas i värmen i lång kaftan, alltid tänka på att ha stärkta vita flärpar, aldrig tappa ansiktet när en kvinnlig präst kommer fram och pratar. Hålla koll på vem av prästerna som står i tur att leda mässan nästa kontraktssamling. Vilket slit. Vilken bitterhet, vilken sorg över att Svenska kyrkan utvecklats som den gjort! Biskop Gärtner försöker, Frimodig kyrka försöker, Kalin sliter i sitt anletes svett - men blir det någonsin något bättre?
Vad är lösningen? En egen kyrka, där man får prästvigas och jobba och söka kyrkoherdetjänster i lugn och ro? Jag bara undrar?
