”Därför att jag mötte dig på vägen och såg in i dina kärleksfulla ögon, kan jag nu känna igen dig i sippans nyutslagna kalk.
Därför att jag hört dig tala förlåtelsens rd
Till min ängsliga själ
Kan jag nu också höra dig i sommarvindens sus
Och känna din närhet i blommans doft
Därför att min själs ögon uppfattat strålglansen
Kring din törnesårade panna
Kan jag nu se ditt ljus
I skogstjärnens klara vattenspegel
Och i soluppgångens bländande ljuskaskader,
Herre, tag min lovsång! ”
(Mait Hedberg)
Kärleken. Hjärtats mysterium. Värme, längtan, gränslös glädje över att just den andre finns. Samförstånd och tillgivenhet – en utgivande kärlek utan krav.
Att möta sig själv i en annan människas blick – och upptäcka sig själv som värdefull, som accepterad.
Allt bär den, allt tror den allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig. Till en annan älskad människa - och till Gud!
Det berättas om en blind man utanför staden Jeriko, som får höra att Jesus är på väg. Kärleken själv är på väg, och mannen längtar efter att FÅ SE. Han ropar, men runtomkring finns människor som försöker tysta honom. Jesus stannar, och ser honom. Möter hans längtan i orden:
”Vad vill du att jag ska göra för dig?” Mannen svarar att han vill att Jesus ska göra så att han kan se igen, och så blir det.
”Din tro har hjälpt dig.” ...och allt folket som såg det sjöng Guds lov.
Jesus visar Guds kärlek, som omfattar allt och alla. Guds hjärta är alltid varmt.
Paulus visar oss vad som är viktigt i ”Kärlekens lov”. Den profetiska gåvan ska förgå, tungotalet ska tystna, och till och med kunskapen ska förgå. Det finns ett värde som är viktigare än allt annat: kärleken.
Tron består. Det är den som gör att vi orkar hålla ut, orkar kämpa för det jag tror på, våga vara stridbar för de utsatta, och att veta att någon finns med oss, omsluter oss och håller oss i handen. Vi finns inte här av en slump, utan våra liv har en mening. Någon står bakom hela universums existens.
Hoppet består. Det som gör att jag kan se framåt. Alla livets gåtor kommer en gång att lösas. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild: då ska vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad: då skall den bli fullständig, som Guds kunskap om mig. Svaren på allt det jag idag inte förstår kommer jag en gång att få!
Men nu består, tro hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken. Jesu kärlek visar sig i hans totala uppoffring för vår skull. Tog vår sorg, vår skuld och ger oss frid tillbaka.
Margareta Melin skriver:
”Jag är gudabarn, ljus av ditt ljus, frid av din frid, evig kärlek.
I djupet av mitt väsen är jag den jag är, odelad och sann, ett med dig ett med allt och alla.”
Det viktigaste i kristen tro är inte att dela med sig, vara kärleksfull mot varandra osv (även om det är viktigt), utan det att
Vi är helt och totalt genomlysta av Guds kärlek. Att tro detta och känna tillit till det, är nog bland det svåraste som finns. Vi påminns alltför ofta om vår litenhet och otillräcklighet – men i Guds ögon ÄR vi helt och fullt tillräckliga – och älskade. INGENTING kan skilja oss från Guds kärlek.
Och en sten som värms upp av solen ger värme vidare. Och det är kärlekens imperativ: älska varandra, så som jag älskar er. En omfattande kärlek till medmänniskan, som Guds kärlek till mänskligheten är omfattande. ”Han låter solen gå upp över onda och goda, och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.” Inte den kärleken som innebär totalt uppoffrande av vår egen integritet och vårt kritiska tänkande, men en grundläggande inställning till den andre: Även Du bär Guds kärlek inom dig, och även Du är skapad till Guds avbild.
Gud, i dina händer vilar jag i bön, växer glädjens tro och hoppets frön. Du har oss försonat: Jesu Kristi död räddar oss till liv i överflöd. Nära vill jag leva, nära dig, min Gud. I din omsorg finner själen ro. Nära vill jag leva, nära dig, min Gud, i din kärlek kan min kärlek gro. (Psalm 769 vers 2)
Amen.
