Hittar en artikel om dagens (trendiga?) skamkänslor. Nu skäms vi för att vi måste banta, för att vi är fattiga, för att vi inte fixar livet osv. Det känns som det gamla vanliga - vi ska vara perfekta. Perfekt jobb, perfekt familjeliv. Perfekt ekonomí och perfekt hälsa. Ändå är det inte så enkelt. Vem har allting perfekt? Skämsman för att man inte har det perfekta, välstädade hemmet har man fastnat i stressfällan. Hur ska man hinna ha det välstädat veckan igenom när båda jobbar heltid? Och att båda jobbar heltid - ska man skämmas för det också?
Jag bestämmer mig härmed för att inte skämmas för något. Jag gör så gott jag kan. Och det tror jag att dom flesta andra gör också.