Lisa Tegby är prästen som väl de flesta insatta i Svenska kyrkans angelägenheter har hört talas om. Det var en man som söktes. Irma Irlinger, som är fil dr i ekonomisk historia och utredare vid Jämo, har skrivit en bok om Tegbys erfarenheter av kvinnoprästmotstånd. Hon sökte ett vikariat som sjukhuspräst, men det stupade på att man tyckte att en manlig präst skulle vara bättre för personkemin. Hon sökte en kyrkoherdetjänst, men man tyckte att en manligt präst med förflutet inom katolska kyrkan hade bättre meriter (vilket sedermera inte stämde). Hon sökte och fick domprosttjänsten i Härnösand, men man avsatte henne redan innan hon tillträtt.
I bokens andra del ger Irlinger en uttömmande bild av hur kvinnoprästmotståndet i Svenska kyrkan närts och vuxit under åren. Från exegetdeklarationens nej till kvinnliga präster innan beslutet togs i Kyrkomötet 1958, via Kyrklig Samlings 17 punkter om kränkning av kvinnliga präster av troende på alla nivåer, till hur situationen förändrats sedan kyrkan skilts från staten år 2000. Det är en skrämmande läsning på många sätt. Som kvinnlig präst, född på 70-talet och prästvigs 2001, har jag själv märkt av hur de 17 punkterna fortfarande är aktuella. Borttagandet av den s k ”väjningsrätten” var positiv från de kvinnliga prästernas synvinkel, men de nyligen genomförda samtalen om ”försonad mångfald” har gett kvinnoprästmotståndarna ny erkänd plats i kyrkan.
Jag hittar också ljuspunkter – teologer som stött de kvinnliga prästerna. Krister Stendahl i ”Kvinnan Samhället Kyrkan” (1958):
”Av avgörande betydelse är kvinnliga präster icke en ämbetsfråga, utan en fråga om förhållandet man och kvinna i Kristus, vare sig det gäller förvärvsarbete, hemliv, prästtjänst eller biskopsämbete.”
Boken är utgiven av Grafikbyrån
