"Den mer sjukliga homofobin ... kunde mänskligheten beskåda inteEnligt K Lewes (The Psychoanalytic Theory of Male Homosexuality. Quartet Books, London, New York, 1988) var det framför allt amerikanska psykoanalytiker som drivit fram den homofobi som rådde under andra världskriget och under hela efterkrigstiden. Detta trots att Freud, psykoanalysens skapare, själv inte var homofob.
minst under andra världskrigets utrotningsmetoder och en fobi som lever kvar hos
bland andra nynazister och ortodoxa feminister. Det handlar om en extrem rädsla
för att homosexualiteten skall breda ut sig, en rädsla för att homosexuella
skall hamna i majoritet och dessutom i slutändan inte kunna föra den "normala"
befolkningen vidare. Som åtgärd vill man upprätta en strikt sexualmoral."
"Edmund Bergler, en mycket inflytelserik psykoanalytiker, skrev påFlera andra psykoanalytiker följde samma spår under 1950-talet. Detta satte förstås sina spår i samhällets och människors tankegångar kring homosexuella. Fördomarna var enorma och i Sverige, precis som i övriga västvärlden ansågs homosexualitet vara en mental sjukdom, skriver Joakim Anrell.
1950-talet att han visserligen inte hade något emot homosexualitet, men att
homosexuella i grunden är beklagansvärda personer, fulla av falsk aggressivitet,
hemska när de får någon makt och att de hela tiden försöker trampa på svagare
personer (Lewes, 1988)."
Och nu funderar jag över om det är homofobin som är en mental sjukdom. Jag letar vidare. På Sveriges ledande hälsoportal får jag inga träffar. I DSM IV kommer jag till specific phobia. Men det krävs rätt mycket för att det ska vara en specific phobia.
Jag går över till avdelningen kriminalitet istället och kollar på Brottsförebyggande rådet. Deras rapport om intolerans kan laddas ner som pdf. Hatbrott har jag funderat mer om här.
